Ur Ari Asters «Midsommar» (Nordisk Film)

Folket segrar alltid

«Vi vet vilka som vill stoppa invandringen in i folkhemmet, som vurmar för folkdräkter, traditionella värderingar och hemslöjd. Detta är också problemet med folk horror: man fascineras av folket, samtidigt som man är rädd för att de ska få rätt.»

Joni Hyvönen om Ari Asters senaste film «Midsommar», svensk biopremiär i dag.



Tidigt i Midsommar, mer exakt när det amerikanska sällskapet kör in i Hälsingland, tycker regissören och manusförfattaren Ari Aster att det är en bra idé att helt enkelt vända kameran upp och ner, så att det vi ser är landsvägen ovanför och den blå himlen nedanför. Vi rullar in i The Upside Down där trollen inte är övernaturliga, men bär folkdräkt och firar bisarra midsommarseder i det fria – en smak av Svedala i naturpornografiska art house-tablåer. Och där, ett kort ögonblick som de flesta riskerar att missa, syns en (upp och nervänd) banderoll med texten «Stoppa massinvandringen till Hälsingland. Rösta på Fritt Norr i höst». Det är en smått komisk detalj, för att inte säga en illa dold undertext. Kameran pekar ut någonting, samtidigt som detta glider ur sikte. Titta här! Men på vad…?

I en inledning full av passager – åkningar in och ut ur fönster, en målning som öppnas mot ett landskap, en lägenhetsdörr som leder in i en flygplanstoalett – är den upp och nervända introduktionen av Hälsingland den passage som tydligast hindrar oss från att dröja i bilden. Vi ska inte bli för bekväma. Men vi ska inte heller fokusera på detaljer.

Scenen är symtomatisk för Asters konstnärliga beslutsångest. För vad handlar Midsommar om? Vi har en familjetragedi och sorgearbetet efteråt. Vi har ett förhållande som håller på att ta slut. Vi har ett gäng blåögda amerikaner (en del antropologistudenter, en del älskogskranka män) som ska utforska det traditionella midsommarfirandet i Sverige. «Det är som teater», förklarar den svenske undercover-missionären Pelle, för att mjuka upp de intet ont anande offren. Och så har vi det überhedniska samhället Hårga, ett mikrokosmos av blågul kollektivism. Vi har allt detta, men så fort Aster är på väg att säga någonting kommer han på andra tankar, nya spår. Allt är subtilt, så subtilt att ingenting återstår förutom undertext.

midsommar-3.jpg

Vi ser allt ur de ofrivilliga offrens perspektiv, från amerikansk förort till svenskt lantliv. Midsommar försöker hårt att vara en ny The Wicker Man (1973, på svenska Dödlig skörd), en del av den pågående renässansen av folk horror (eller «vår tids rädsla för folket», i dess spegling av populism och mobbmentalitet). Här är ritualerna uppblåsta till max, inte sällan till det groteska. Men Midsommar befinner sig ganska långt från Sverige. Med en amerikansk filmskapare vid rodret och ett svenskt filmteam som besättning är spektaklet inspelat i filmskatteparadiset Ungern. Sverige är ett kulturellt tillstånd, en myt om skamlösa ungmör och fruktbarhetsriter – tillika sill och snaps och ättestupa (ja, allt är med). Skulle Aster på riktigt ha närmat sig den svenska utmarken, så skulle den ha sett mer ut som Hårga Chainsaw Massacre än ett hippiekollektiv med runfetischer och pubeshårpaj. Mer bondfylla än själstripp, alltså. Mer idioti än magi.

Men där är vi inte. I stället är naturen mer intagande, ritualerna mer utstuderade, religionen mer ståndkraftig än vad den faktiskt är – till den grad att Hårgakollektivet inte bara framstår som en projektion av huvudpersonen Danis nyss döda familj, utan också av en rotlös kosmopolitism som bara alltför gärna föreställer sig sin motsats: en stabil, äkta gemenskap. Samtidigt är det som om Aster inte vill tala om det som ligger som en grumlig underström i modern folk horror, där fornsägner och paganism kunde bytas ut mot Sverigedemokrater, Brexitanhängare och Trumpland. Vi vet vilka som vill stoppa invandringen in i folkhemmet, som vurmar för folkdräkter, traditionella värderingar och hemslöjd. Detta är också problemet med folk horror: man fascineras av folket, samtidigt som man är rädd för att de ska få rätt.

2004238_midsommar_still_m-13835-c_dan-swe-nor-fin-org_print.jpg

Som en genre om de mörka sidorna av folklore, vanligen med en marginaliserad grupp som ställs mot en urban och sekulär rationalism, består denna folkgemenskap av mer eller mindre extrema åskådningar. En tydlig linje löper från Michael Reeves fatalistiska 1600-talsövertro i Den blodiga snaran (1968) till Alan Clarkes hedniska uppväxtdrömmar i Penda’s Fen (1973), och från Robert Eggers puritanska backstugevidskepelser i The Witch (2015) till Ari Asters ockulta kollektiv i debuten Hereditary (2018): tron är kapabel till att förändra verkligheten (trots att filmernas pittoreska miljöer torde räcka mer än väl). Liksom i Midsommar är det någon eller några som väljs ut, som är utpekade av eller föremål för folkets makt – som i den dödliga leken i Kill List (2011), utnämningen av syndabocken i Hagazussa (2017) eller utomstående som pressas på pengar i The Apostle (2018). Filmerna berättar om en människojakt med andliga förtecken, vilket Bergman gjorde redan i hämndsagan Jungfrukällan (1960). Utgången är alltid en och samma: folket går segrande ur striden. 

Sekten som slår tillbaka mot de upplysta stadsborna fungerade under 70-talet som en rest av det föregående årtiondets subkulturer, framför allt i genrens höjdpunkt The Wicker Man. Man kunde skratta åt sekten, men det var de som fick sista ordet. I dag är inställningen till de som journalisten David Goodhart har kallat för någonstansare – de rotfasta, traditionsbundna lantbor som fyller folk horror-genren – mycket mer kluven: vi vet att vi glömt er, även om vi egentligen inte bryr oss. Skräck blir det enda sättet att bemöta dem, på avstånd och i fiktionens trygga form. Samtidigt underbygger genren en nostalgisk impuls, dels i dess ambivalenta fascination för gamla seder, dels i egenskap av en retrospektiv benämning under 2000-talet på en rad huvudsakligen brittiska filmer under 60- och 70-talet. Därmed kretsar genren också kring en mer produktiv kulturell era, som en längtan efter en förlorad framtid.

midsommar-4.jpg

Genren löper även utanför de brittiska öarna, med dansk-svenska historieodyssén Häxan (1922), den finsksamiska renvampyrsagan Den vita renen (1952), norska spökskogsskrönan De dødes tjern (1958), tjeckiska uppväxtfantasin Valerie a týden divů (1970) och jugoslaviska vampyrlegenden Leptirica (1973). På samma sätt för Midsommar in utombrittiska impulser i genren. Men problemet är att Asters film är invävd i en flytande amerikansk modernitet, med privilegierade världsmedborgare som glider från en identitet till en annan. I oförmågan att ta något som helst val gör Hårgakollektivet det i amerikanarnas ställe, under det att filmen ger tittarna frisedel till att försvinna i anonymitetens massa, tack vare biodukens fasta mark. Detta är turism i avförtrollningens tid. Religion som safari, kärlek som rollspel. Allt är teater.

Detta – ytan – är märkbart i det sedvanliga filmmaskineriet. Det är vackert och svindlande, men i slutändan gapar där en stor tomhet. Henrik Svenssons detaljerade scenografi, Pawel Pogorzelskis stiliserade foto och Bobby Krlics folkmusikmuller ger form åt en pastoral oas som det är lätt att försvinna i och inte veta vad man gör där. Vilket nog är avsikten med den nästan två och en halvtimme långa Midsommar. Sommaridyllen som ideologisk hjärntvätt, den goda gemenskapen som det mest bedrägliga bland alla bedragare i filmen. Efter så många hemsökta hus och stadsparanoia är det inte mer än logiskt att skräcken beger sig ut i det fria, en naturnoir där skuggor och gränder ger vika för solsken och gröna ängar. (I stället för vampyrer har vi majdrottningar, i stället för kosmisk fasa: provinsiell panik.) Skräcken består i att brottet sker i öppen dager, med folkets fulla stöd. Världen är för liten.

2004238_midsommar_still_m-14531-c_dan-swe-nor-fin-org_print.jpg

Man kan se på genrens nutida framväxt som en rädsla för naturens hämnd i klimatförändringarnas tid – en tid då vi alla naglats fast vid skärmar och romantiserar en utdöende «natur», eller såsom en av jänkarna uttrycker det under en tripp: «Känner du det, energin som kommer upp ur jorden?» För vad är offret i Midsommar om inte en botgöring, en rituell kompensation inte så mycket för åsidosatta lantbor, som för den gemensamma jorden?

Om sin förra film, Hereditary, har Aster sagt att den olycksdrabbade familjens öde är beseglat från första början. De har inget val. Yttre makter styr allt de företar sig. Som i all folk horror rör det sig om verklighetens kollaps. Det hemvana står inte ut med någonting avvikande, de moderna människorna är inte riktigt säkra på sig själva, inte tillräckligt trygga. Med andra ord: det är en normal vardag som i hemlighet vill gå under. Kanske är det just det som gör Sverige till ett så lockande ämne, å ena sidan med en stat som sörjer för de sina, å andra sidan med den berömda svenska synden – för att inte tala om en infekterad invandringsdebatt och kriser i Svenska Akademien. Kronan står på bräcklig grund. Kommer den i kontakt med någonting främmande riskerar allt att rasa, åtminstone utifrån sett. Åtminstone som film.

Svensken visar sitt rätta ansikte i Midsommar, en naturvän som ler alltför vänligt och vars fria leverne måste röja dolda agendor. Filmen är en upphöjd kitsch där religion stiliseras intill det parodiska, utspädd med hallucinogener – ett enkelt sätt att låta amerikanarna acceptera rituella samlag och blodsoffer utan protester. Kulten bildar botemedlet för vilsna turister, trots att hjältinnan Dani bara tittar på, oförmögen att vare sig ingripa eller dela med sig av sin katharsis till åskådarna. Vad tänker hon? Vem vet. Alla är vi passiva betraktare, filmskaparna såväl som filmens publik, ur stånd att handla eller tänka i en tid när folket skriker efter sin rätt, var och en medskyldig till ett brott som är mer än nog synligt. Makten står hos pöbeln.

Av Joni Hyvönen 10 juli 2019