Mattias Silvell, Vilhelm Blomgren, Clara Christiansson Drake och Gustav Berg i Lukas Moodyssons komediserie «Gösta» (HBO Nordic)

Moodysson mellan ljus och mörker

«Pappans mörker mot sonens ljus, obegränsad manipulation mot mild krishantering – och däremellan alla unga patienter utan mål eller riktning. Vem är mest gränslös, mest illa däran: de onormala eller de normala?»

Jon Asp ser Lukas Moodyssons nya komediserie «Gösta» röra sig mellan extremer.



Allt fler svenska filmare flyr till tv. Inte vilka regissörer som helst. Och inte utan kända litterära förlagor: Peter Grönlund gör tv av Fredrik Backmans Björnstad, Beata Gårdeler av Jonas Hassen Khemiris Augustprisvinnare Allt jag inte minns. Fler namnkunniga regissörer är på gång, fler lär följa.

Också Lukas Moodysson har gjort tv – fast efter eget manus; HBO Europes första nordiska originalserie. I en intervju säger sig Moodysson ha återfått inspirationen efter att ha ställt datorn ifrån sig; knattrande på skrivmaskin som bot mot skrivkrampen. Den gamla skolans hantverk i händerna på den sköna nya digitala världen. Sex år efter Moodysson senaste film är det således dags för Gösta, en komediserie i tolv halvtimmesavsnitt.

Ep 0.2.jpg

«Att göra en Gösta» blev efter Gösta Ekmans tal till Birgitta Andersson på filmgalan 2016 – då Ekman orerade om sig själv på den kvinnliga hedersbaggemottagarens bekostnad – synonymt med en självförhävande man. Lukas Moodyssons Gösta (Vilhelm Blomgren) är av helt annan art, en kompakt aura av snällhet och självförminskning, formellt sett en 28-årig BUP-psykolog som lämnar Stockholm för tjänstgöring i den småländska obygden. Trots att det är nutid går Tillsammans-attributen igen: titelpersonen bär mustasch, polisonger och stickad ylletröja. Även utanför arbetet har han för vana att omge sig med barn – eller i alla fall starkt behövande vuxna: en ombytlig flickvän med tvångstankar (Amy Deasismont), en medellös flykting (Nidhal Fares) och en pappa helt utan verklighetsförankring (Mattias Silvell).

Ep.6 - 7 (PA).jpg

Visst är det provocerande hur mycket skit Gösta tar för att vara folk till lags, för att de ska hålla sig över ytan. Visst borde man kunna förvänta sig mer av en utbildad psykolog, lite mer självbevarelsedrift. Varför måste han vara allas snuttefilt och dörrmatta, varför måste han bära hela omgivningens ångest på sina axlar? Söker han inte själv upp de behövande – tiggare, småtjuvar och gamla skröpliga tanter – så drar sig nära och kära till honom, i brist på alternativ eller mer avsiktligt. De utnyttjar honom, eventuellt älskar de honom för hans totaltolerans, alltid beredd att upplåta sin tid, sin plånbok och sin säng åt andra.

Gösta är en serie som blandar och ger. Det kan verka befriande att den inte följer några tydliga mallar eller krav på programmerade temposkiften. Samtidigt är det för många scener som är för långa och inte fungerar på något sätt. Ofta blir det väl repetitivt. Men om kvaliteten sjunker efter fyra avsnitt är det också mycket som är roligt dit. Flickvännen som humörskiftar, tvångstittar på naturfilm i stället för att sköta läkarstudierna, som kastar ut all sin ångest på Gösta. Patienten Saga (Clara Christiansson Drake) som knappt orkar resa sig och gärna tar emot Göstas privata nummer. Pappan som växlar mellan storhetsvansinne och att känna sig väldigt väldigt liten, utan tvekan det största barnet av alla.

Ep.5 - 8.jpg

Denna pappa, som pausar från lärarjobbet efter att ha rutit lite väl mycket åt sina elever, agerar ständigt på impuls och ser varje möjlighet att vända situationen till sin fördel. Hela tiden får han syn på en ny detalj att fästa vikt och kritik på, i stället för att syna de egna bristerna. Och som även i mer blida stunder – en komplimang, kanske till och med en halv kärleksbetygelse – lika fort vänder den oväntade värmen till en sarkasm eller en illa inlindad kritik, till exempel om hur sonen sedan tonåren förändrats till det bättre, blivit lite mindre av stel byråkrat, alltjämt i stark kontrast till hur pappan uppfattar sig själv, fri som en naturkraft, en apacheindian.

Aldrig en gång att sonen yttrar det han ser ut att tänka: du är fan helt osann! Och även om han i hög grad förblir en typ, så är det inte utan att man undrar vad denna typ över tid hinner ackumulera inom sig. Och, om det kommer ut någon gång, hur i så fall.

En typisk scen utspelar sig under en uppsluppen promenad i skogen. Pappan tycker först, delvis ålagd av sällskapet (sonen och hans patient), att det är en så fantastisk miljö att han vill slå rot där – vilken natur! ta in! – innan han ryggar inför en liten skylt till minne för ett torp som bebotts fram till 1862, och vänder på en femöring. Tänk hur tiden går, allting bara försvinner! Plötsligt bannar han naturen, känner sig kvävd i den, han föreställer sig den arma familj som en gång bott där, med tbc och allt, vilket jävla liv! Pappans oförmåga att hantera sin egen livskris, sin dödsångest, får hans fantasi att skena, liksom ångesten, den som han ständigt projicerar på sin omgivning, med förakt och förebråelser om småborgerlighet och stelnat liv. Fågelsången är inte längre vacker; fåglarna är bara förbannade! Den vackra sjön intill är plötsligt en pöl av förruttnelse.

Dessa olika energier, vissa som bara spyr ut det andra tvingas ta emot och städa undan, förevisar Moodysson rätt framgångsrikt. Pappans mörker mot sonens ljus, obegränsad manipulation mot mild krishantering – och däremellan alla unga patienter utan mål eller riktning. Vem är mest gränslös, mest illa däran: de onormala eller de normala? Hade Gösta kunnat välja hade han nog bott i ett 70-talskollektiv medan pappan skyr gruppen lika mycket som han inte klarar sig på egen hand. Svåra ekvationer, som ändå finner viss balans och lösning genom dessa olika olösta själar tillsammans.

Det är inte utan man önskade att rollkaraktärerna hade fördjupats. Samtidigt har Moodysson en förmåga att skapa rätt många pregnanta scener. Det är både underhållande och en aning existentiellt, ungefär som i Tillsammans. Moodysson har aldrig varit en formens förnyare, aldrig heller yrkat därpå, utan haft sina tillgångar i dialog och scenografi inom ramen för hög igenkänningsfaktor i skarven mellan folkhem och mer ungdomlig spleen. Här dessutom med BUP-barnen föredömligt väl rollbesatta, små fragment av apati eller idiosynkrasi som ger viss luft åt huvudpersonernas destruktiva mönster.

I det ljuset är i alla fall de första avsnitten Gösta ett steg i rätt riktning, skrivkrampen övervunnen, och förhoppningsvis en regissör inspirerad nog att framöver kunna koncentrera sina tankar till förmån för filmens kortare format. Det vill säga, om inte alla filmskapare permanentar sig inom tv.

Av Jon Asp 10 juli 2019