Johan och Curtis i Emily Norlings långfilmsdebut «Allt vi äger» (Foto: Emily Norling)

Bland beroende och medberoende

«För varje död fågel hinner jag tänka att den bär bud om en överdos, en ihjälfrusen vinternatt, en kram från en plats där det inte gör ont längre.»

Långfilmsdebutanten Emily Norling om tillkomsten av «Allt vi äger», med regissören själv plågad mellan självuppoffring och självuppgörelse.



Allt vi äger är en lika ljus som mörk film om beroende, medberoende, mönster som upprepas och om att fylla sina hål med droger och relationer. Filmen handlar om att stanna kvar och att det kan vara läkande för en människa, om magin i en parallell verklighet och att det är samhället det är fel på och inte de människor som är sköra i sitt inre.

Allt vi äger handlar om Curtis, Johan och mig. Det vi har gemensamt är det vi har för mycket av. För mycket känslor, för mycket beroende, för mycket kaos. Curtis växte upp samtidigt som Kenta och Stoffe från Dom kallar oss mods, och trots alla år av heroin och dagar på gatan har han ändå överlevt. Johan och jag tillhör samma generation men han har liksom Curtis i perioder tagit till heroinet för att deala med sina känslor. Jag har också gjort my fair share av att deala med ångest och samhällets förväntningar med substanser som dämpar. Våra liv är dock väldigt olika, vi har stått på olika trappsteg på den strukturella socialbranten men har ändå sträckt våra händer mot varandra. Kramats i väntrum och avslag. 

«De er friends forever» löd första raden i filmbeskrivningen när Allt vi äger tävlade i NORDIC:DOX AWARD på CPH:DOX. Ja, det är vi. Men det har kostat och det har varit kaotiskt. Tillkomsten av Allt vi äger var inte linjär och det är inte filmen heller. Det handlar om känslor och en evighetslång loop mellan ljus och vansinne. Ett sökande efter mirakel i katastrofer. Små bollar av mirakel inlindade i plast. Offentliga toaletter och nödrop i någons röstbrevlåda klockan 03.00. Skratt som börjar om. Tyngden av det man släpar på och vad man gör med det. 

För jag har varit död

Men att ge upp var svårt

Så fortsatt lever ändå

Nu vill jag bara må

Jag har varit död

Men att ge upp var svårt

Så fortsatt lever ändå

Nu vill jag bara må

– Nu Vill Jag Må med Avantgardet och El Perro Del Mar 

bild-1-sms-fran-curtis.png

Sms från Curtis till mig

Neil, som klippte filmen, och jag möttes på T-centralen i slutet av sommaren 2017. Han med sin klippskärm i en IKEA-kasse och jag med en hårddisk innehållande berg av klagosång och pund. Vi åkte till studion på Kungsholmen och blev introducerade till det klipprum där vi skulle spendera mycket tid kommande året. Jag var nervös över vad han skulle tycka om det jag filmat med min kassa kamera. Jag kunde ännu inte formulera filmens dramaturgi.

Jag ville att någon skulle kliva in i mitt huvud och mitt hjärta och extrahera kärnan av det jag ville berätta. Jag önskade att någon kunde langa ut det som fanns därinne i en snygg synopsis, men det gick inte. Nu i efterhand förstår jag varför det inte gick, men i stunden gjorde det mig ångestfylld. Denna film skulle genomlevas parallellt med att den sattes ihop och sådant vet man inte alltid på förhand. 

Utöver att dokumentera Curtis, Johans och mitt liv så filmade jag perronger, spegelbilder, snö som föll från himlen och döda fåglar på marken. De döda fåglarna började förfölja mig och det gör de fortfarande. Curtis sa till mig att när han dör så ska han besöka mig som en fågel och att jag kommer veta att det är han. För varje död fågel hinner jag tänka att den bär bud om en överdos, en ihjälfrusen vinternatt, en kram från en plats där det inte gör ont längre. Jag tänker att vi är fåglar som desperat vill landa någonstans tryggt. 

bild-2-fagel.png

Metaforer av olika slag uppenbarade sig allt oftare och vi började medvetet arbeta in ett lager av magisk realism i filmen. Det finns en sekvens i filmen där Curtis hittar ett hus i en av Johans drömmar. Curtis och jag träffade en man som vi kom att kalla «miljonären» på gatan. Miljonären bjöd med oss till en stor villa och han gav Curtis en sammetskostym i present. Vi gick runt med ficklampa och inspekterade husets alla rum och den ofantliga mängd konst som prydde väggarna. Hela grejen var konstigt och surrealistiskt. Det var konstigt, för vi använde en ficklampa trots att det fanns lampor i varje rum. Det kändes som att vi gjorde inbrott. En vecka senare ringde Johan mig. Han var inlagd på avgiftning och återberättade nattens dröm. En dröm där Curtis och jag tar över ett stort hus och sprayar sönder hela kåken inifrån. Neil förenade materialet från äventyret hemma hos miljonären med en inspelning av Johans dröm. Det var synk i universum, lite delirium, och finast var att vi tre återförenades i en dröm.

bild-3-skeppet.png

bild-4-molnen.png

Går det att med fragmentariska scener och situationer berätta något större? Man kan försöka. Men jag råder dig att tro på något medan du gör det. Det fanns varken en tydlig ingång eller fråga till hur vi skulle angripa materialet. Så jag valde att tro på oss, på det parallella universum vi skapade och all jävlighet det innehöll. Jag trodde på känslofågeln i mig och jag printscreenade varje sms från Curtis för han är den bästa poet jag någonsin känt. Jag trodde på Neil, på Kennys melodier och andra hjärtepersoner som formade denna film. Dramaturgiska hållpunkter fanns att hitta i de milslånga sms-trådarna, i magknipen, i korridoren på psykakuten och i morgongråten på buss nr 3 till Kungsholmen.  

bild-5-akuten.png

Allt var en loop. Heroinet, soc, alla samtal i Johans röstbrevlåda, alla samtal i min röstbrevlåda. Looperna var sprungna ur olika skäl och årstider, men de har en gemensam och återkommande kärna. Jag försökte beskriva varje loop och runt de texterna byggde vi slott. Adderade lager, rytm, gav rum till metaforerna och promenaderna genom snö. 

bild-6-jag.png bild-7-johan.png

Neil satt i sitt kosmos i klipprummet och jag satt på soffan i rummet bredvid och spelade in speakertexter på mobilen. Speakertexterna vägledde oss och nu även tittaren genom filmen.

Har jag varit här förut?

Jag har varit här förut

Är du ok, så är jag ok

Finns det droger är det ok

Det gör ont igen och jag går för långt igen

bild-8-handlaggaren-pa-soc.png

Mina lögner luktar svavel, stinker dopaminbrist
Doftar sjukhus men dom stannar kvar
Har jag gått för långt nu?
Har jag simmat ryggsim mot en horisont som aldrig fanns bara för att slippa se vad jag svek?

– Ur Kommenterat av Kenny Karlsson. Avslutningslåten i filmen.

bild-9-kenny-karlsson.png

Kenny Karlsson

bild-10-falafel.png

Falafel <3

Curtis, Johans och min relation sattes inte på paus för att vi klippte en film om oss. Det är aldrig paus i loopen. Det var som en live-sänd dagbok rakt in i premiere-projektet med lyxen att det samtidigt producerades soundtrack till mig och mina vänners känsloutbrott inklusive systemets grand failures. It’s a drift and survive story. 

bild-11-soundtrack-cesar-milan.png

Texterna och alla varv mellan klipprum, soffa och besökstider på härbärget handlade om vår relation, ett liv av heroin och tusen försök att hålla sig undan branten. Det handlade om att ta hand om Curtis och Johans integritet, men även om min egen. Dramaturgiskt sett så försökte vi aldrig «laga» oss och vi försökte heller inte ge svar på hur man bäst hanterar ett missbruk eller medberoende. En film kan kanske inte ta en igenom till andra sidan. Men en film kan ställa frågor, få en att känna sig sedd, erbjuda tröst och kanske hjälpa någon att inse att man är i någon ände av en viss relation. För många är det ett livslångt släp och alla har ett värde oavsett var man befinner sig i den kampen. 

bild-11-soundtrack-cesar-milan.png

Nu skriver jag på nästa film. Jag tror att det är en hybrid mellan dokumentär- och spelfilm, för att jag vill förankra sagovärlden i denna värld och för att de döda fåglarna fortfarande förföljer mig.

Det är tankar inuti som aldrig slutar

Det är skit vi alltid kommer att leva med

Kolla vad vi släpar på

Det här är allt vi äger 

Av Emily Norling 15 aug. 2019