Ur Jia Zhangkes «Ash is the purest white», del av TriArt Films nya satsning «Gränslös film»

Biolandskapet stryper filmkonsten

«Men den yttersta frågan jag ställer mig: hur är det möjligt att varken Filminstitutet, Kulturdepartementet eller Konkurrensverket reagerar och agerar?»

Filmdistributören Mattias Nohrborg om en biomarknad som sätter självklara titlar på undantag.



I den franska filmen Mellan raderna uttrycker den franska regissören (och tidigare redaktören på Cahiers du cinéma) Olivier Assayas stor oro och frustration över att man inte trycker och ger ut böcker i samma mängd som tidigare, och hävdar att detta är ett hot mot demokrati och yttrandefrihet. Kommersiella krafter, i det fallet ljudboksbranschen, stoppar mångfalden och därmed det fria ordet.  

Utvecklingen med filmer som många biografägare inte vill visa och därmed inga distributionsbolag vill köpa in till Sverige, utgör inte den ett liknande hot mot det fria ordet, yttrandefriheten och demokratin?  

Jag har alltid förundrats och förbryllats över de beskäftiga åsikterna om att en specifik film «inte har någon publik» eller att «det inte finns något intresse för asiatisk eller latinamerikansk film…». Hur vet man det, och baserat på vad? Kan det möjligen vara så att personerna på biografägarstolarna är så fulla av förutfattade meningar och av sin egen smak, att de bestämmer vad publiken och folket tycker om och vill se. Och bara misstanken att ingen tycker om filmen innebär risker, och sådana vill man inte ta. Med tanke på att konkurrensen är bortmanövrerad och inte finns så behöver man ju inte heller riskera att bli överbevisad om motsatsen…!

Så styrs filmutbudet i Sverige i dag. En liten samling personer bestämmer vad publiken tycker om och ska få se, och inte är det då personliga och gränslösa filmer som prioriteras…! Jag trodde att ensidig styrning av marknaden var olaglig, både juridiskt och etiskt. Och att det var konkurrensverkets skyldighet att granska och förebygga sådana inslag och tendenser…!?

Vid årsskiftet, i början av 2020, påbörjar TriArt Film ett nytt projekt som har arbetsnamnet «Gränslös film». Det är en kreativ och artistisk satsning men också en filmpolitisk manifestation och markering. Filmerna vi kallar för gränslösa sticker ut, är egensinniga och personliga, har höga artistiska nivåer och kan kallas för stor konst. Det är filmer som TriArt plockat upp för svensk distribution efter att de deltagit på världens största filmfestivaler och efter att de prisats och belönats, filmer som utan speciella insatser aldrig hade nått en svensk publik. För tio år sedan var de självklara på den svenska biorepertoaren, 2019 är de satta på undantag.

Vad säger denna satsning? Jo, att det finns många stora filmkonstverk som inte automatiskt köps in till Sverige och får distribution. Varför? Jo, därför att distributörerna inte får garantier om spelning från biografägarna som placerar filmKONSTEN långt ner på agendan. 

Vi försöker genom ett litet urval ge exempel på angelägna och storslagna filmer som inte var tänkta att visas i Sverige. Vi har valt att spela filmerna under korta perioder i olika format, för att också ge publiken själv möjligheten att välja hur och var man vill se dem. TriArts vod-tjänst är en central del i satsningen. Vi tycker det är viktigt att kvalitetsfilm ska kunna ses tidigt, även för de som inte har en biograf i sitt närområde.  

Men den yttersta frågan jag ställer mig: hur är det möjligt att varken Filminstitutet, Kulturdepartementet eller Konkurrensverket reagerar och agerar?  Och varför ALDRIG svenska medier skriver om detta fenomen, om filmerna som aldrig kommer till Sverige, och hur den monopolliknande biografägarsituationen bestämmer vad folk ska få se?

Av Mattias Nohrborg 15 aug. 2019