London ur Fredrik Gerttens senaste film «Push»

Där skrapor och skurkar möts

I London och Uppsala, i Valparaíso och Barcelona. Med Leilani Farha och Saskia Sassen, Joseph Stiglitz och Roberto Saviano.

Fredrik Gertten tar oss med bakom scenen till «Push», en film «om varför det har blivit så förbannat dyrt att bo».



Inget datum. Malmö.

Hur uppstår en filmidé? Finns det ett ögonblick då det blixtrar till, då kroppen fylls med energi och ljuset infinner sig? Kanske, men ändå inte. Jag får frågan om och om igen, hur kom du på idén att göra Push, en film om varför det har blivit så förbannat dyrt att bo?

Mitt svar blir ofta ganska flytande, att jag alltid varit intresserad av utvecklingen i våra städer, det jag skrev om som krönikör i tidningen Arbetet under elva år, att jag för länge sen startade Möllevångsgruppen i Malmö för att vi grannar tillsammans ville ta strid mot slum-fastighetsägare, kanyler i sandlådorna och batongsvingande poliser. Det var då i början på nittiotalet jag hörde ordet GENTRIFIERING för första gången. Att vår kamp för vårt bostadsområde skulle vara något dåligt.  

April 2016. Cyberrymden.

Jag älskar Twitter. Bästa platsen för research. Här kan jag följa intressanta människor över hela världen och all intressant läsning de delar med varandra. I min film Bikes vs Cars har jag med en twittrande brasiliansk professor, Raquel Rolnik. Hon levererar klara meningar på ett sätt som öppnar mitt medvetande. Perfekt för film. Att Raquel vid denna tidpunkt också är FN:s speciella rapportör för bostaden som mänsklig rättighet tänkte jag inte så mycket på då. Men senare följer jag hennes efterträdare, den kanadensiska advokaten Leilani Farha på Twitter. Hon följer tillbaka.

November 2016. Malmö.

WG film, vårt kära produktionsbolag får Slate-funding-stöd från Creative Europe. Pengar till utveckling av filmprojekt. Där finns en tidig idé kring Push, arbetsnamnet är «Cost of Living». Nu får jag frihet att sätta fart, utan att behöva tala med SVT eller Filminstitutet. Innan jag snackar om en filmidé vill jag själv veta mer.

Januari 2017. Malmö och Ottawa.

Jag läser en intervju med Leilani Farha i en Vancouver-tidning. Hon pratar om FINANSIALISERINGEN av våra bostäder. Ett svårt ord, men det kittlar. Jag skriver till Leilani på Twitter, frågar om hon har tid för en Skype, jag undrar om hon vill vara med i en dokumentärfilm. När hon dyker upp på min datorskärm i skypesamtalet så känner jag energin. Hon går igenom rutan. Jag undrar om vi skulle kunna filma några dagar med henne i London. 

 
Strong_Leilani.jpg

Februari 2017. London.

Jag är hemma hos Saskia Sassen i London, kameran rullar. Saskia är sociolog och en världsledande tänkare, om några timmar ska hon till Påven i Rom på ett möte om klimatförändringarna. Leilani är på ingång, men tiden är knapp så jag sätter igång. Saskia levererar otroligt tydliga svar på mina frågor. Leilani anländer direkt från flyget tillsammans med sin rådgivare Bruce Porter. Det är första gången jag träffar Leilani och nu filmar vi hennes samtal med Saskia.

Dagarna efter filmar vi möten i London, det som är Leilanis vardag som FN-rapportör. Möten med människor, högt och lågt. Hemlöshetsorganisationer, bostadsföretag, borgmästare, ministrar. Det som fastnar i vår film är husockupanter som tagit ett hus två kvarter från drottningens Buckingham Palace. Ett fallfärdigt hus som stått tomt i tjugo år, köpt av en man från Qatar för 25 miljoner pund. Ockupanterna har haft möten och diskuterat om vi ska bli insläppta, när vi står på gatan och väntar så faller mörkret. Vi släpps in i en sorts Dickens värld, med ett myller av smutsiga skuggfigurer runt en öppen spis. Ockupanterna har öppnat huset för hemlösa. Vi har inte mycket tid, och inga lampor, dessutom ska Leilani på sin svågers femtioårsfest. Han som senare blir bostadsminister i Theresa Mays konservativa regering.

Mars 2017. Malmö.

Filmklipparen Erik Bäfving och jag jobbade ihop i sex år i början av seklet. Nu är det dags igen. Vi tittar på materialet med Leilani och upptäcker att hon har det. Hon skulle kunna bli filmens privatdetektiv. Vår tes är att ett ut-zoomat globalt perspektiv underlättar berättandet. Den lokala nivån är alltid överlastad med namn ingen känner till, historiska detaljer som måste förklaras. Leilani har ett globalt uppdrag – det passar filmen.  

April 2017. Sao Paulo, Santiago och Valparaíso.

I Bikes vs Cars var Sao Paulo en spelplats. Där jobbade jag med den fantastiska fotografen Janice d’Avila. Vi hämtar upp utrustningen och flyger till Santiago. Chiles regering har bjudit in Leilani Farha till en inspektion. Hon gör två officiella besök i olika länder varje år. När Leilani träffar ministrar gör vi bilder, sen åker vi ut och träffar migranter som bor i fuktiga källare, välorganiserade grannar i kåkstäder, i Valparaíso folk som kämpar mot lyxlägenheter som byggts utan bygglov.

1 Maj. Toronto.

Från Chile till Toronto. En stad jag varit i många gånger, både visat film i och filmat. Har redan span på vad som kan bli intressant för filmen. Men överraskas av hastigheten i omvandlingen av en ganska charmerande stad, hur fastighetsägare tar in rena gangstrar för att stressa ut hyresgäster. I ena fallet för att bygga ett Airbnb-hotell i coola Kensington Market, ett annat i fattiga stadsdelen Parkdale där äldre män som hyr rum med toalett i hallen ska vräkas. För att få vräkningsargument emot dem har man monterat övervakningskameror i alla utrymmen. Två gator bort pågår en hyresstrejk. Hyresgästerna vägrar betala eftersom värden inte reparerar något, bara om de går med på femtio procent högre hyra så får de hjälp. Jag lär mig begreppet RENOVICTION. (Renovräkning på svenska och, tro mig, vi behöver ett svenskt ord, för samma sak pågår i många svenska städer.) Fotograf i Toronto och sen också på flera andra håll är Iris Ng som också filmade för Bikes vs Cars. Iris är enligt många Kanadas främste dokumentärfilmsfotograf. Förste fotograf i Netflix dokumentärserie Making a Murderer.

Maj 2017. Malmö.

Vi klipper, bänder och drar i vårt material. Funderar på vad vi har och vart vi ska. Jag börjar förstå men de obesvarade frågorna är många. Hur går vi vidare? 

Juli. Notting Hill, London.

På Twitter ser jag bilderna på ett brinnande höghus i London. En fackla som lyser upp natten, människor i panik. När dagen gryr är 72 människor döda i Grenfell. Ett höghus som är en del av ett social housing-projekt i Englands rikaste stadsdel. Jag talar med Leilani, detta är ett tydligt exempel på en ny frontlinje i städerna. Hur människoliv värderas. På möte efter möte hade grannarna klagat på brandsäkerheten. De fick rätt.

Elizabeth Benjamin blir min researcher, hon går till Grenfell varje dag, en vecka innan jag kommer. Bygger upp ett nätverk. Ändå är detta bland de svåraste jobben jag gjort. Folk är traumatiserade, de har förlorat sina hem, vänner, familj och nu lever de mitt i en världshändelse. Unga, tills nyss totalt marginaliserade muslimska killar, visar hur många visningar på Youtube intervjuerna med dem fått – miljontals. Nu vill de inte mer. De är vänliga, men också under press, branden har skadat de konservativas image, nu måste de överlevande försvara sig dagligen mot fake news och sjuka anklagelser.

Till sist får jag ett långt samtal med Nicholas Burton, han var kvar på tjugonde våningen i huset två och en halv timme efter branden startade. En av de få som överlevde så högt upp i huset. Hans berättelse är en film i sig, en annan film. Nicholas pappa kom till London från St Lucia och körde dubbeldäckarbuss. Notting Hill är hans kvarter. Vad händer med en stad när de som byggt kulturen tvingas bort. När grannhusen köps för fantasibelopp men sen lämnas tomma?

2 November 2017. Barcelona.

Leilani är i Barcelona för att lansera sitt initiativ THE SHIFT tillsammas med borgmästaren Ada Colau. När vi kommer till rådhuset på Placa St Jaume så är torget fyllt med journalister. Samma dag har ledande katalanska politiker fängslats, anklagade för högförräderi. Ada Colau är den här dagen den katalanska ledare alla vill ha kommentarer från. Vår intervju bokas av. Men vi beger oss till rådhuset ändå, får komma in i den vackra byggnaden, pratar med människor som är i chock över hur hårt den spanska centralregeringen går fram. 

ADA_COLAU_2_GRADED.jpg

Av en lycklig slump så är jag bekant med Barcelonas bostadsborgmästare Josep Maria Muntaner. Han är arkitekturprofessor och var den som skrev texten till boken som kom ut i Spanien med min film Sossen, arkitekten och det skruvade huset. Filmen följde arkitekten Santiago Calatrava och bygget av Turning Torso i Malmö och fick stor spridning i Spanien. Josep lyckas övertyga Ada Colau att ge oss lite tid. Som sen förvandlas till full access till alla rum. Viktigt för filmen och för Leilani som betraktar den dagen som ett genombrott.  

November 2017. Amsterdam.

Jag läser en artikel i The Guardian av Roberto Saviano. En mening fångar mig. «Tax havens are where criminal capitalism and legal capitalism meet and merge.» Denna enkla mening förklarar nåt som inte kommer fram i journalistiken efter Panama och Paradise-papers. Fokus har legat på kända namn som smitit skatt, jag ser nu effekten av dessa pengar när de strömmar in i våra städer. I Amsterdam talar jag med min vän Simone Catania, italiensk samproducent av Den unge Zlatan. Känner han kanske nån som känner Saviano? 

Mars 2018. Köpenhamn.

Vi pitchar Push på CPH:DOX. Får ett bra gensvar. Min fantastiska producent sen 15 år, Margarete Jangård, får många trådar att följa upp. Filminstitutet har redan fyllt på vår utvecklingsbudet, men det räcker inte långt. Vi förbereder en Kickstarter-kampanj.

Vi klipper och diskuterar. I arbetet har jag två viktiga bollplank: Erik Bäfving och Leilani Farha. Vi ställer frågor till varandra som vi försöker besvara. Vi vill att filmen ska kunna fungera på en femtonåring, ett tydligt språk krävs.

Vår. Sommar. Höst 2018.

Intensivt arbete. Klippet är nu igång. Samtidigt så filmar jag en andra gång i New York och i London igen. Träffar Saviano i Milano, två beväpnade polismän håller koll. Åker till Korea där Leilani är på officiellt uppdrag. Filmar människor som bor i ett «coffin house», ett rum som är en säng stort. Pratar med en man som bott där i 14 år. En scen som klipptes bort i sista rundan.

Saviano_GRADED.jpg

Berlin. November 2018.

Filmen är i princip färdigklippt. Men vi saknar en aspekt som vi försöker fånga i Berlin. I spåren av alla pengar som strömmar in i städerna så tenderar också den gamla stadskulturen ta stryk. I bottenvåningarna på nya hus är det kedjor som tar över, globala varumärken. Städerna ser allt mer ut som flygplatser. Berlin är tillsammans med Barcelona den stad som ligger längst fram i att hitta politiska medel att försvara staden. Men kapitalfondernas framfart har redan satt sina spår, i Kreuzberg har hyran i nya kontrakt gått upp med 70 procent på ett år. Folk som bott i stadsdelen i hela sitt liv tvingas bort. Vi filmar en scen med en arg konditor. Han vet att det som händer på hans gata inte handlar om gentrifiering, det är andra, mycket mäktigare krafter som driver upp hans hyra.

2019. Köpenhamn. Toronto. München. Moskva. Lyon. Sheffield. Barcelona. Geneve. Bologna. Auckland.

Push möter sin publik. Vi är lyckligt lottade, både CPH:DOX och Hot Docs, sätter filmen i sina största salonger och ger den mycket uppmärksamhet. Utsålda hus. Publik som berörs. Till premiären i Köpenhamn kommer Leilani Farha med sin familj, fotograferna Janice och Iris möts för första gången. Vi firar resultatet av två års intensivt filmarbete.

I sommar har filmen gått på bio över hela Tyskland, i Schweiz, i Danmark och i Kanada. Nu fortsätter äventyret, med den svenska premiären i september. Sen blir det USA, distribution i Spanien, Grekland, forna Jugoslavien, festivaler över hela världen.  Det här är den lyxiga delen av mitt arbete. Att få möta publik, här lär jag mig mer. Fördjupar min kunskap.  

Kanske sätts det igång tankar på en ny film. Eller så var det här min sista

Av Fredrik Gertten 15 aug. 2019