Gustaf Skarsgård och Matias Varela ur Jesper Ganslandts «438 dagar» (Foto: Charlie Sperring)

Producentprofil om problemen i svensk film

«Sluta kategorisera film i bred och smal film, och ta bort marknadsstödet på Filminstitutet.»

Miso-producenten Sandra Harms, under hösten aktuell med såväl Jesper Ganslandts «438 dagar» som Ella Lemhagens «Jag kommer hem igen till jul» vill bidra till att luckra upp svensk film från snäva definitioner. POV fick en pratstund med henne.



Sedan Bekas 2012 (utsedd till Sveriges Producer on the move i Cannes samma år) och Vi 2013 har du mest gjort tv. Men nu i höst kommer inte mindre två långfilmer med stora förväntningar på sig. Hur kommer det sig, är det helst film du vill göra? 

Sandra Harms: «Jag vill göra både film och tv men senaste åren har det mest blivit tv, troligen för att jag tycker svensk film har ett grundproblem i hur den finansieras. Finansiärer av alla slag kategoriserar svensk film i smalt och brett, vilket gör att de filmer som ligger mitt emellan ofta blir ifrågasatta från båda håll. De filmer som gjorde svensk film stor för 15 år sedan var inte självklart breda filmer utan låg i mellanlandet men blev succéer. Då är det lätt att i efterhand påstå att de är breda. Jag tror den svenska publiken fortfarande skulle älska mellanfilmerna om det gjordes fler, men de släpps inte fram i dag utan tvingas ut i endera riktningen för att få stöd. Jag har inte velat göra det med de här två filmerna och därför har det tagit lång tid att få dem gjorda. Ingen av dem är självklart bred eller självklart smal.»

harms.jpg

Vilken av de två filmerna, 438 dagar och Jag kommer hem igen till jul, har varit svårast att få ihop?

«438 dagar absolut. Vi har gått igenom fyra konsulenter på Filminstitutet och vi har fått fler avslag än positiva svar genomgående i finansieringen. Vi har fått så mycket åsikter om hur filmen borde göras och när vi inte velat lyssna har det blivit avslag. Men till slut gick det.

Inspelningen gick däremot väldigt bra, vi filmade i Sydafrika eftersom vi behövde få det att se ut som Etiopien och Somalia. Både team och skådespelare från Sydafrika var en dröm att jobba med, så professionella. Vi hade också tur som var där under lågsäsong, alltså vår sommar, deras vinter, då är det färre storfilmer där och vi kunde få teammedlemmar som vanligtvis jobbar med de största amerikanska filmerna.»

Två väldigt olika filmer på papperet, ett kidnappardrama baserat på Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse och en musikalisk hemvändarfilm efter en idé av Peter Jöback. Är det mångfalden som utmärker Miso som bolag eller vilken film är mest typisk för er?

«Det som är typiskt för oss och mig är att vi försöker kombinera bredd och kvalitet i alla våra produktioner i stället för att göra det påtagligt breda, ofta ganska platta, eller det påtagligt smala som oftast inte hittar sin publik. Det är inte helt lätt, man kan ju missa båda målen men det är kombinationen jag tycker är roligast att göra oavsett genre och det är den sortens film och tv jag själv tycker om att se.»

Hur stor budget har ni haft på respektive film och vad har ni för estimat för dem på bio?

«438 dagar har en budget på 43 miljoner och Jag kommer hem igen till jul 33 miljoner. Här kan man säga att man får mycket mer för pengarna när man filmar i Sydafrika. Jag vill inte i nuläget nämna siffror som estimat men vi hoppas att båda filmerna ska hitta en stor publik på bio.»

jöback.jpg

Andelen svensk film som ses av den svenska biopubliken har minskat de senaste åren. Hur ska man vinna publiken åter? Genom att satsa på säkra kort eller genom att överraska publiken?

«Jag tror återigen att man ska sluta kategorisera film i bred och smal film, och ta bort marknadsstödet på Filminstitutet som är en stor del av detta. Publiken har högre krav på innehåll, det ser vi på tv-sidan där det uppmuntras att tänka i nya banor och utmana konventionerna. Film känns som det snarare går bakåt. Man måste ha solklara referenser på ungefär hur det kommer bli och ungefär hur det kommer sälja för att få igenom en film. 438 dagar blev vid flera tillfällen ett problemprojekt i finansieringen för att det inte fanns tydliga svenska referenser på vilket slags film det skulle bli. Men som jag ser det är det hela poängen; det finns inte såna här svenska filmer och just därför tror jag publiken längtar efter den.»

Av Jon Asp 15 aug. 2019