Turnébussen som visar Johannes Nyholms relationsdrama «Koko-di Koko-da» över hela landet

Rapport från en biobuss

«Som dockor som trängs i ett dockhus sitter vi formligen i knäet på varandra och kommer så nära vår publik att vi nästan känns som en enda stor familj.»

Johannes Nyholm rapporterar från en ovanlig Sverigeturné med «Koko-di Koko-da», som hade världspremiär vid filmfestivalen i Sundance tidigare i år.



Vi har nu varit ute i fem dagar på vår biobussturné genom Sverige. En gammal dockteaterbuss har byggts om till miniatyrbiograf med plats för 40 personer där vi visar min nya långfilm Koko-di Koko-da. Det är en promotionturné inför den reguljära biopremiären den 23 augusti.

67658910_714983525605501_1824427529528672256_o.jpg

Den genomsnittlige svensken går på bio en till två gånger per år. Det är väldigt svårt att övertyga denna publik att gå på just min film, i konkurrens med filmatiseringar av välkända bestsellers eller amerikanska storfilmer med marknadsföringsbudgetar flera hundra gånger större än hela min films totalbudget. Varför i hela friden skulle någon riskera att förstöra en av årets få biokvällar med en totalt okänd svensk lågbudgetrulle? Det lär ju inte finnas några specialeffekter som blåser dig ur biofåtöljen eller någon skådespelare som du kan läsa vidare om i Hänt i veckan. Vi är ju flockdjur som i regel vill se och uppleva det andra ser och upplever så vi kan hänga med i diskussionerna kring fikabordet. Hur får man denna flock att vandra mot biograferna för att se just Koko-di Koko-da? Hur får man överhuvudtaget folk att känna till filmens existens?

Jag har här valt att samarbeta med det lilla men extremt dedikerade distributionsbolaget Smorgasbord Picture House. Med en minimal marknadsföringsbudget vill vi vända upp och ner på sedvanlig filmpromotion där man går ut stort och brett, genom tidningsannonser, planscher på stan och några random inlägg på sociala medier. I stället vill vi skapa en unik, intim och högst personlig bioupplevelse.

Filmen i sig är en våldsam och skrämmande djupdykning i ett parförhållande i upplösning. Den beskriver den rent fysiska smärta det kan innebära när mattan rycks under fötterna på dig, din familj rasar samman och din tillvaro rämnar. Den beskriver livets skörhet och den sorg och tomhet det kan innebära att mista någon du älskar. Det är en film som lämnar många människor i chock och ibland i det närmaste i upplösningstillstånd. Men jag vill inte lämna någon för gott i detta limbo. I stället hoppas jag kunna erbjuda stöd och bekräftelse och i bästa fall verka som en hjälpande hand för de som upplevt eller befinner sig i liknande trauman. Det personliga mötet är då oslagbart.

samtal utanför bussen_foto Elsa Cojnby.jpeg

I vårt mikrokosmos till biobuss, den magiskt och detaljrikt inredda miniteatern, skapar vi ett parallellt universum, en biomiljö som som inte liknar någon annan biomiljö. Som dockor som trängs i ett dockhus sitter vi formligen i knäet på varandra och kommer så nära vår publik att vi nästan känns som en enda stor familj. När det lilla röda sammetsdraperiet säras och ljuset släcks ned är alla sinnen på helspänn. Efter filmen har jag och filmens ena huvudrollsinnehavare Leif Edlund samtalat med publiken. Vi har vi druckit öl, grillat korv, lyssnat på musiker som uppträder och haft timslånga diskussioner kring film och innehåll. Folk har öppnat upp sig, blivit personliga och snuddat vid egna traumatiska upplevelser.

Vad har detta då för värde? Kommer fler folk gå och se Koko-di Koko-da då den går upp på vanlig bio? Kommer vår lilla publik lättare kunna bearbeta sina egna sorger och missöden? Om detta vet jag naturligtvis ännu ingenting. Vad jag vet är att vi gör en sjuhelsikes roadtrip, erbjuder ett fullkomligt unikt skådespel och ger något bestående och varaktigt för några få i stället för skräp i inkorgen för det stora flertalet. Och det är alltid en början.

Bion rullar vidare, om en vecka galapremiär i en glänta i skogen, filmens centrala skådeplats. En vit katt med rivsår i ansiktet betraktar oss på avstånd och en dansk liten herre med stråhatt och damasker lurar i buskarna…

Av Johannes Nyholm 15 aug. 2019