Ur Hamed Alizadehs «Republiken Herrskog» som visas på festival i Höga kusten

Nya aktörer breddar festivalsverige

En fyraåring i Höga kusten och en treåring i Karlskrona. Från regional utveckling till DIY-anda och närproducerad film. Häng med på två filmevenemang som breddar bilden av festivalsverige. Och läs om vilka festivaler som hålls högst av Filminstitutet.



Sensommar och tidig höst är i flera fall kulturens högtid – la rentrée – återkomst och terminsstart på biografer, teatrar och i bokhandlar, där en skörd av titlar ska ställas ut till allmänhetens intresse, tävla om uppmärksamheten.

Inte minst gäller det för filmfestivalen, denna företeelse som enligt Wikipedias breda beskrivning är «ett kulturevenemang där film visas och som vanligen återkommer på samma plats med viss regelbundenhet». Knappt har Locarno i Schweiz anslående nejder avslutats förrän världens äldsta filmfestival i Venedig och den viktigaste icke-europeiska i Toronto tar vid, och strax därpå följs av ännu en anrik aktör, San Sebastián, «platstypiskt» belägen i den vackra baskiska semesterstaden. Sedan rullar det på, också här hemma: i november firar Stockholm filmfestival trettio år, vinterfestivalen i Göteborg (Nordens största) firade 40 häromåret.

Om dessa två är Sveriges viktigaste festivaler så finns i andra änden nya aktörer som breddar bilden av festivalsverige. Nya spelare som kanske går i de etablerades spår eller som vill bryta mönster, bidra med något mer eget. Och som jämsides filmen i någon mån också vill bidra till att stärka utbudet i närområdet, på helt lokal nivå och mer regionalt, evenemang som ofta drivs av eldsjälar med egna erfarenheter av filmproduktion.

En av de allra färskaste festivalerna i landet är också något av en uppkomling. För tredje gången hålls i slutet av augusti Carl International Film Festival i den avlägset men vackert placerade örlogsstaden Karlskrona i Blekinge. Till form och innehåll sker det med hög svansföring, enligt välkänt recept: internationell tävling varav flera svenska och nordiska premiärer, med flera utländska filmare på besök, liksom Filminstitutet, Wift och andra viktiga aktörer. För att sätta filmerna i kontext, ta samtalen vidare och på så sätt vinna uppmärksamhet i industri och media.

«Att vi har förtroendet från branschen, det är jag otroligt stolt över», säger festivalens grundare och chef Henrik JP Åkesson. «Att vi lyckats övertyga filmskapare, producenter, distributionsbolag och säljagenter, jag är väldigt ödmjuk och glad över det, det är där vi ska fortsätta jobba. Lokalt har vi inte publik för att visa hundra filmer, men kvaliteten och ryktet för festivalen ska växa så att internationella gäster ska komma hit, även större publika gäster.»

photo_Géraldine_Aresteanu kopia.jpg

Åkesson, sedan länge en regionalt mångsysslande filmarbetare, fick idén till festivalen vid årsskiftet 2016/17. Ett drygt halvår senare var arrangemanget på plats, backat av lokala aktörer och redan då med stöd från både Goetheinstitutet och Filminstitutet (för komplett lista med festivaler som får SFI-stöd, se vänsterspalten).

Festivalchefen ser en nyckel i ett långvarigt nätverkande, som pågått i 20 års tid – lokalt, nationellt och internationellt. «Det krävs helt klart att man är lite naiv, när man tar såna här beslut, och en producent av något slag som genomför det. Att producera en långfilm är svårt, men med det har man gjort och förstått processen. Att producera en filmfestival är samtidigt väldigt annorlunda, ganska mycket en helt ny värld och mycket att lära sig från grunden.»

Åkesson fortsätter:

«Man kan inte göra allting själv utan måste ha någon som jobbar med filmprogrammet, så att det håller hög nivå. Tidigt fick jag igång Josef Kullengård (flerårig medarbetare på Nordic Film Market på Göteborg filmfestival, reds anm) att vara med och sätta filmprogrammet, vilket var avgörande.»

En annan viktig grundpelare var att Karlskrona kommuns nytillträdda kulturchef Max Dager, som återvänt till sin hemstad med visioner efter en tjänst på Reykjaviks filmfestival, gillade tanken på en filmfestival. «Alltså nån på insidan som förstod vad jag ville bygga, det var oerhört värdefullt, att ha någon som lobbar vidare», säger Åkesson. Efter kommunen har stöd även kommit från länsstyrelsen och ett par landshövdingar. De bägge lokaltidningarna rapporterar livligt om festivalen, inte minst Blekinge Läns Tidning, vars läsare i år får rösta om publikpriset.

Henrik JP Åkesson kallar sig själv filmentreprenör, för att «summera helheten av alla luftiga titlar». Själv med en bakgrund som filmskapare, först som nollbudgetfilmare i Karlskrona i slutet av förra millenniet till mer professionellt verkande. Han har producerat kortfilmer, regisserat en långfilm för bio (skräckisen Försvunnen med bl a Kjell Bergqvist, som Åkesson producerar en amerikansk remake av), varit med och initierat arbetet med en ny regional filmfond för sydöstra Sverige (förstudie 2016), försökt etablera andra filmfestivaler lokalt. Flera projekt har fallit bort på vägen, stannat vid utvecklingsstadiet, andra har blivit av. Åkesson har till och med, i samband med propåer till offentliga tjänstemän, fått rådet att «flytta härifrån».

«Sedan det har jag gett mig fanken på att bevisa motsatsen. Jag ville prova att starta en festival på nytt, men denna gång behövde jag också känna kontroll och få med mig finansiärer från första början. Och att den höll hög kvalitet från start, med allt från grafisk profil till att vara ute och synas i branschen. Samtidigt handlar Carl lika mycket om regional utveckling, att utveckla denna sydöstra del av landet som halkat efter både vad gäller infrastruktur och kulturellt. Satsningar här nere är över huvud taget svårt, vi är ett litet län med begränsade resurser. Men det finns också några som kämpar, och jag ser mitt uppdrag att kämpa för den här delen av Sverige.»

Carl blir i det som själva fönstret för en mer omfattande filmplattform i sydost som består i att utveckla filmfonden, bygga en regional filmindustri och ta hand om besökande produktioner, «när produktionsrabatten väl är igång», som Åkesson uttrycker det. «Det gäller att övertyga de som bor och arbetar här om nyttan i det. För filmen är en stor industri, mycket större än folk tror. Karlskrona ligger dessutom i centrum i Östersjöregionen, egentligen ett väldigt bra läge, Sveriges gamla flottbas som länge varit internationellt sammanflätad. Det har till exempel alltid pratats mycket engelska och tyska i staden.»

Så håller Carl sakteliga på att etablera sig på festivalkartan. I likhet med föregående upplagor räknar Åkesson i år med ett besökarantal på 3500, inräknat vanliga visningar, skolbio samt seminarier. Totalt visas 20 filmer från 12 länder, varav 13 svenska och nordiska premiärer med gäster. Bland årets fem tävlingsfilmer märks Levan Akins Canneshyllade And then we danced, som utspelar sig i Georgien samt lettiska migrationsdramat Oleg (bilden), den film som också inviger festivalen. Även i övrigt har programmet en Östersjöprofil, som en naturlig följd av stadens läge.

Oleg_2019-04-23_3.8.1.jpeg

Hur ska filmfestivalen växa?

«Självklart ska den växa men jag har inte ambitionen att vi ska bli en festival som Göteborg eller nån internationell jätte. Styrkan med Carl är att det är en intim festival, liten och exklusiv, och på det viset också stor. Carl måste få bli det som Carl vill, det är den processen som är så spännande, utvecklingen som sker varje år, utifrån den bestämmer vi vad vi ska göra, för att festivalen ska hålla sig relevant och inte fastna, hitta nya vinklar, vara vaken.»

Från Blekinge i söder beger vi oss till Höga kusten i Ångermanland. För ungefär samtidigt, i slutet av augusti, hålls här High Coast International Film Festival för fjärde gången. Naturskönt så det förslår, men också med ett dramatiskt förflutet och vissa filmhistoriska anor. Visningarna sker nämligen i Folkets hus i den lilla orten Lunde, mest känd för Ådalshändelserna 1931, i sin tur föremål för Bo Widerbergs film från 1969. Orten, med 340 invånare och del av Kramfors kommun, är även känt för Sandöbron, som rasade en dag före andra världskrigets utbrott och orsakade 18 personers död. I dag binder den nya Sandöbron, färdigställd under kriget, samman Lunde med Klockestrand på andra sidan Ångermanälven.

I den gamla folkrörelselokalen visas under två dagar ett 20-tal filmer, som annars inte syns på filmfestivaler (än mindre tv eller bio). Svenska och utländska filmare bjuds in att visa sina alster, producerade utanför systemet. Festivalens grundare Jonatan Petré Brixel talar inte uttryckligen om nollbudgetfilmer men filmer som är egenproducerade eller åtminstone med väldigt begränsad extern finansiering.

«Idén är att skapa ett återkommande event och en plattform för i alla fall en bråkdel av den kvalitativa film som faktiskt finns men som aldrig visas och som saknar ekonomiska medel att nå ut till en publik utanför den egna kretsen. Också internationellt att bjuda in film och filmare från hela världen till Höga kusten», säger Jonatan Petré Brixel, som tillbringat stor del av sin ungdom i trakten och själv är aktiv filmare.

IMG_20190807_134051653.jpg

«Jag arbetar med att färdigställa min första långfilm, en sagokomedi med inslag av magisk realism om en ung man som sticker från jobbet, nere i helvetet som kontorsarbetare, för att ha kul. Min kollega Andrija Jovanovic har just avslutat sin första långfilm som han arbetar på att nå ut med.»

Petré Brixel fortsätter:

«Vi som är kärnan i festivalen har studerat filmregi på Konsthögskolan i Hamburg, en skola som har sitt fokus på auteurfilm, vilket snarare gör den till en samlingsplats med grundläggande struktur för filmare i sina tidigare stadier än en regelrätt utbildning. Material att hyra, professorer som ger rådgivning och vägledning för manus, seminarier där vi dissekerar varandras filmer.»

Den fjärde festivalupplagan på Höga kusten gästas av tiotalet filmare från olika delar av världen. Regionalt finns en festivalbuss som folk kan åka, vilket gör det enklare för alla utan bil. «Målsättningen är att växa långsamt men stadigt och hela tiden hålla fokus på att visa just egenproducerad auteurfilm. Vi tänker de närmaste åren i första hand jobba för att dubbla mängden filmer och samtidigt göra det enklare för besökare att komma till festivalen, dels som en regional fest men också något att resa till från Sverige och olika delar av världen som en form av naturnära filmsemester med både publik och filmare», säger Petré Brixel.

«Vi siktar även på att inrätta en stående sektion för naturnära film, dels regelrätta dokumentärer som följer djur och natur men även fiktivt, poetiskt och experimentellt. Självklart endast egenproducerade filmer.»

Är det uteslutet att visa filmer som visats på mer etablerade festivaler eller i andra institutionella sammanhang?

«Som det är nu har vi satt upp att filmer inte får ha visats på någon av de större svenska festivalerna, detta för att festivalen ska bereda mark åt filmare som ännu inte nått ut i Sverige snarare än att bli ännu en plattform för de som redan nått fram.»

Förra året hade festivalen 170-180 besökare. De flesta som kommer stannar hela dagen och återkommer även till filmvisningarna dagen därpå, säger Petré Brixel. Finansieringen kommer från flera håll, bland annat med bidrag från Film Västernorrland och Kramfors kommun, vilket också gör det möjligt att bjuda in internationella filmare.

Torrom5.jpg

Någon film som utmärker sig i årets program?

«Solveig Nordlund visar en fin film i Minnen från byn Torrom (bilden) som hon gjorde på 80-talet och som inte många sett och som verkligen har ett fantastiskt bildspråk. En personlig favorit är De tysta mästarna (Les maîtres silencieux) av Naïs Van Laer, en fransk film som följer jägare och varg i bergen. Naturnära, poetisk och väldigt fin.»

Av Jon Asp 15 aug. 2019