Bob Dylan förevigad av D.A. Pennebaker i «Se dig inte om» (Pennebaker Hegedus Films)

Pionjären Pennebaker

«Den löjeväckande ironin var att ingen brydde sig särskilt mycket, ingen ville ha filmerna, men vi fortsatte att pröva oss fram [...] tills Dylan kom in i bilden.»

En av dokumentärfilmens stora pionjärer har gått ur tiden, D.A. Pennebaker, 94 år. 2012 besökte han Stockholm i samband med en filmserie på Cinemateket. Jon Asp träffade honom då tillsammans med Chris Hegedus, kollega och partner till Pennebaker.



87 respektive 60 år gamla. Han en sann pionjär inom direct cinema och cinéma vérité; mannen som i dyningarna av Robert Flaherty, Dziga Vertov och Jean Rouch uppfann sin egen filmkamera och som få andra kom att förebåda och bidra till dagens digitala filmera. Tillsammans med henne blev han dokumentärfilmens mest berömda älskande par, jämsides de mer genreöverskridande Jean-Marie Straub/Danièle Huillet (som döden skiljde åt 2006, när hon dog).

Vi talar alltså om D.A. Pennebaker och Chris Hegedus, i allra högsta grad levande och aktiva, på besök i Stockholm särskilt inbjudna till Cinemateket, där en handfull av deras filmer visas under oktober och november.

Chris-Penny-color-film-ms.jpg

Efter en karriär som Yale-fostrad ingenjör började Pennebaker som experimentfilmare under 1950-talet, först med att utveckla en fullt rörlig 16mm-kamera. Arbetet som ljudansvarig på Primary (1960), den första presidentkampanjsfilmen (mellan JFK och Hubert Humphrey) där en ljudsynkad handkamera fritt kunde röra sig bakom världskulissernas huvudgestalter, innebar en stor teknisk landvinning som ligger till grund för dagens mobila filmskapande.

Det var dock ur ideologisk bas som de tekniska framstegen gjordes. Eller bara en naturlig drift att kunna röra kameran fritt och komma nära inpå människorna. Att till synes planlöst tränga fram och låta kameran rulla, se bilderna tala utan voice-over – Pennebakers metod i sin prydno, och som även Chris Hegedus kom att ta spjärn ur.

Det finns något ljuvt motsägelsefullt med hela rörelsen, bara benämningen, direct cinéma eller franskans mer anspråksfulla cinéma vérité, sanningsfilm. Som sociologen Edgar Morin problematiserat saken: dokumentärfilm som först gör anspråk på sanningen, för att senare ifrågasätta och många gånger helt omkullkasta densamma. Ett naturalistiskt registrerande snart upptaget i en vitt stiliserad klipp- och kamerateknik, inte sällan med utmanande ämnen och väl riggade scenerier. Paradoxen som en allmän grundval för många sorters filmskapande: den föregivet objektiva ingången snart föremål för en uppsjö subjektiva val.

En rörelse som filmparet vilar mot än i dag, i The War Room, den oscarnominerade kampanjfilmen med Bill Clinton från 1993, till ett tiotal dokumentärer under 2000-talet.

primary_WarRoom1.jpg

Berätta om upprinnelsen till ert möte!

«I huvudsak, när jag började göra film fanns det inte några kvinnliga förebilder i Hollywood, så jag hade ingen aning hur man kunde göra den sortens film», säger Chris Hegedus, på 1970-talet nyinflyttad från Ohio till New York, blott 20 och med feministisk agenda.

«Så jag började göra experimentell film. Under tiden satte jag även upp en filmfestival, också med filmer som Pennebaker hade varit involverad i. Robert Draw var producent, Richard Leacock, Albert Maysles var också en del av gruppen. Jag hade hört lite grann om deras filmer, men man kunde knappast se dem på tv. I alla fall så programmerade jag Primary och Crisis, såg filmerna och de förändrade mitt liv fullständigt. Efter det gjorde jag aldrig mer en experimentell film. Mitt mål blev i stället att skaffa ljudsynkssutrustning och ägna mig åt den här sortens dokumentära filmer. Först arbetade jag professionellt som fotograf. Men på den tiden var det svårt, eftersom utrustningen inte var särskilt tillgänglig. Det var oerhört kostsamt att hyra, och en investering innebar 60 000 dollar eller mer.»

«Men det som verkligen drog mig till Penny var hans film om Jane Fonda [Jane, 1962]. För mig var det den film som mest liknande fiktion, för den hade en vacker skådespelerska, en dramatisk historia med något som nästan liknade ett berättande, faktiska händelser som förde berättelsen vidare. Men mer än något annat såg det ut som en film man kunde göra själv, filma själv, och det förändrade min inställning helt.»

«För att verkligen kunna börja göra den sortens film sökte jag upp Bob Drew, som dock inte hade någon ledig plats, men sa: ’Varför provar du inte hos Pennebaker?’ Det var faktiskt så jag hamnade där. På den tiden försökte Penny i huvudsak återhämta sig från konkurs. Han satt där i vad som brukade vara hans imperium på Manhattan, gjorde inte mycket (’tittade ut genom fönstret’, inflikar en skrattande make), men han hade en hel vägg med oklippta filmer. Town Bloody Hall (1979) blev ett av våra första samarbeten.»

Om ni jämför med tiden när ni växte upp och formades till konstnärer, är ni lika nyfikna i dag, lika ivriga av att veta saker?

«Det är en märklig känsla, men jag känner mig inte helt ansvarig för vad som håller på att hända», säger Pennebaker skämtsamt. «Men jag kommer ihåg när ingenting hände, när det inte fanns kameror och när vi var tvungna att göra vår egen kamera. Vi var fast beslutna om att göra den sortens film. Den löjeväckande ironin var att ingen brydde sig särskilt mycket, ingen ville ha filmerna, men vi fortsatte att pröva oss fram. Rickie [Richard Leacock] och jag gjorde vad helst vi kunde åstadkomma under ett dygn, kanske en dryg handfull under ett par år, tills Dylan kom in i bilden.»

1967 var året för Dont Look Back – eller Se dig inte om som filmen hette vid den svenska premiären året efter – med en ung, redan mytomspunnen Bob Dylan som kom att sätta Pennebaker på den allmänna filmkartan, ett verk som också blev helt avgörande för hur konsertfilmen och musikvideon kom att ta form. Bara inledningsscenen, där Dylan för vinden sprider textskyltar ur «Subterranean Homesick Blues», har imiterats ändlöst i många olika sammanhang sedan dess, också svenska. Filmen visar en av populärkulturens galjonsfigurer från höjden av integritet och självsäker attityd. «I don’t think it’s cool to be an anarchist», blir hans och filmens sista replik, medan de närmaste införstådda vet att dämpa sina protester fort. Dylans ofiltrerade frispråkighet rimmade onekligen väl med Pennebakers närgånget flytande bilder.

Jimi-Hendrix-Plays-Monterey.jpg 

Året efter fortsatte framgångarna med Monterey Pop, en renodlad konsertfilm från festivalen i Kalifornien som oftast i hela låtar men inte alltid med musikakten i bild iscensätter outplånliga framträdanden: The Mamas & the Papas, Jimi Hendrix och inte minst filmens final med Ravi Shankars hypnotiska uppvisning, i vad som borde betraktas som en av musikhistoriens höjdpunkter. När Pennebaker spelar in konsertfilm är det inte som konsertfilm i vanlig mening. Det är som att faktiskt befinna sig där och då, vilket förstås har att göra med hans rörliga kameraarbete, minutiösa ljudupptagningar och inte minst en märkbar känsla för kontinuitet.

Identifierar ni er mer med det förgångna, när saker och ting verkligen hände, eller mer med situationen i dag, när kameror är ännu mer rörliga och tillgängliga?

«Jag har åtta barn [varav två tillsammans med Hegedus] och man kan inte leva i ett hem med åtta barn och samtidigt i det förflutna», säger Pennebaker. «Det går bara inte. Men jag tänker på det som varit, inte så att jag längtar efter hur omständigheterna var, men jag längtar efter det i mig som sa, ’Oh boy’ – varje dag. Jag längtar efter den känslan, men den är svårare att få nu, eftersom så många människor gör exakt samma sak. De behöver inte mig längre», säger Pennebaker och låter muntert avdramatiserande snarare än bitter.

«Situationen är spännande i dag, även om det är väldigt svårt att urskilja var talangen finns», säger Hegedus. «På 60-talet, ja till och med på 80-talet, var allting så exklusivt, eftersom väldigt få hade möjligheterna, det vill säga tillgång till utrustning.»

Under 1970-talet, när läget var som tuffast för Pennebaker, gjorde Hegedus entré i hans liv.

«När jag verkligen var på väg in mörkret dök Chris upp. Saker tog eld och det gjorde den stora skillnaden. Och filmerna jag gjorde efter är lika bra som de jag gjorde före. Det var inte bara tur, men jag känner mig väldigt tursam att det hände», säger Pennebaker och skissar lätt i tanken på en analogi med filmduon Powell/Pressberger, bredvid husguden Robert Flaherty även Pennebakers favoritfilmare.

Nästa år [2013] ska han själv tilldelas en heders-Oscar för sin livsgärning, då som första regissör inriktad på dokumentär långfilm. Medgången härleder han till en ständig vittnesprocess och en kombination av tur, tillfälligheter och talang. Han återkommer gärna till hur naiv han en gång var i sin strävan.

«Ingen brydde sig, men vi fortsatte ändå. Nuförtiden vill folk göra film när det finns en marknad för dem, vilket för mig, som jag minns det, är väldigt svårt att ha som ett villkor.»

Av Jon Asp 4 aug. 2019