Jonas Gardells «En komikers uppväxt» regisseras av Rojda Sekersöz med Johan Rheborg i huvudrollen (SF Studios)

I väntan på kvinnor och poesi

Medan Anna Serner debatterar jämställdhet i Toronto fortsätter de kommersiella krafterna att bre ut sig på hemmaplan. Inte bara de kvinnliga kreatörerna lyser med sin frånvaro i svensk spelfilm, det gör även poesin.



«Alejandro G. Inarritu on the Need to Preserve Poetry in Cinema». Så löd en rubrik i filmens branschbibel Variety häromveckan. På Sarajevo filmfestival för att ta emot ett hederspris talade den mexikanske regissören om filmens utmaningar.

«Om behovet att bevara poesin inom filmen» – det är en fantastiskt högtidlig överskrift, instrumentell i sin klang, ändå eggande. Som om någon förstått att filmpoesin är utrotningshotad, och kanske med ett par åtgärder skulle kunna rädda densamma. Hollywood-auteuren Iñárritu (senast bakom Oscarvinnarna The revenant och Birdman), uppmanade filmvärlden att värja sig mot tv-seriernas mallade formler och korta belöningssystem, en hägrande kris som kan tömma filmen på dess skönhet och poesi. Han påstod sig ha tröttnat på pampar som likställer filmen med «content to fill the pipelines», om den samlade industrin som «an orgy of interests that are in the same bed», om åskådaren som riskerar att förlora förmågan att ta till sig det mystiska, det outgrundliga, det poetiska.

«The problem is that the algorithms are very smart but they are not creative, and they don’t know what people don’t know they like.»

Det krävs ett visst mod och inte minst en viss position för att kunna utfärda sådana appeller. Iñárritu vet sitt privilegium, han riskerar inget. Mindre betydande personer eller institutioner, vars legitimitet vilar på andra grunder, står sig ofta med en mer tidsenlig agenda. Tänk till exempel om Svenska filminstitutet, eller någon annan maktfaktor här hemma, skulle bjuda in till ett upprop om att bevara poesin i svensk film. Tanken svindlar.

I helgen modererar SFI-vd:n, Anna Serner, en panel på Toronto filmfestival. Dock inte bara för att prata «5050-2020», alltså lika fördelning mellan män och kvinnor nästa år, utan också om vad som utgör filmisk kvalitet. (Kanske ändå läge att ta upp poesin alltså?) Några veckor tidigare invigningstalade Serner traditionsenligt under en presentation av höstens svenska filmer i Stockholm. En filmhöst med ovanligt många «storfilmer», baserade på lika delar kända händelser och personer, rätt många lokala historier med små chanser att nå utanför Sverige. 438 dagar om Etiopien-svenskarna Persson och Schibbye. Mikael Håfströms film Quick efter Hannes Råstams bok. Jonas Gardells En komikers uppväxt dramatiserad ännu en gång (och utvald i Toronto). Jönssonligan i regi av Tomas Alfredson. Peter Magnusson med en kärlekskomedi i fjällen. Peter Jöback i huvudrollen i ett svart drama inspirerat av musikalartistens eget liv. Och så Tomas Ledin vars låtskatt ska förgylla tillvaron för julens biopublik med hjälp av en amper ensemble.

Tills-Frank.jpg

Tillsammans har dessa sju filmer fått runt 45 miljoner i kvalitetsstöd från Filminstitutet, ytterligare 15 i marknadsstöd, totalt alltså 60 miljoner bara i förhandsstöd (det publikrelaterade bonusstödet betalas ut först i efterhand) – att jämföra till exempel med de fem-sex miljoner som Koko-di koko-da och And then we danced fått dela på, de två filmer som hyllats på de prestigefulla festivalerna i Sundance och Cannes tidigare i år, och som båda fått amerikansk distribution. Borde åtminstone ett par av «storfilmerna» kunna klara sig utan kvalitetsmiljoner, i stället finansieras mer av tv och streamingbolag och kanske också visas direkt i dessa plattformar?

Siffrorna att påminna sig om, samtidigt som jämställdhet debatteras i Toronto, är att inte en enda av höstens tretton spelfilmer är skriven av en kvinna medan endast två är regisserade av kvinnor. Obalansen ser alltså ut att behöva sin diskussion. Men börjar den i rätt ände? För vad är det som göms bakom de vackra talen om lika värde – vilka ägarstrukturer och vilka maktförhållanden? Hur kan svensk film genom filmpolitiken få fortsätta kommersialiseras allt mer ensidigt och till gagn enbart för de rika som styr branschen (något som Wift-ordföranden Helene Granqvist gick till botten med i POV #45). Blir debatten nu mest som ett lättfångat alibi för olika genusaktivister att tillgripa – för att i längden ändå undkomma ansvar?

Ser man till framgångsrika kortfilmare och långfilmsdebutanter i svensk film är kvinnorna redan lika framträdande som männen, men eftersom långfilmen är så förbenat konservativ och kommersiell tillfaller pengarna allt som oftast de etablerade bolagen och därmed männen. Före sommaren utannonserade Filminstitutet ett nytt manusstöd för kvinnor att kunna skriva och utveckla sina storbudgetprojekt. Samtidigt utlystes ett annat manusstöd avsett för «publika ungdomsfilmer» och endast för «professionellt verksamma manusförfattare». Behövs det verkligen fler talangjakter, ännu mer utveckling? Jag har talat med flera filmare i Sverige som är tacksamma för att de genom olika «underhåll» kan hålla sig flytande men ändå ställer sig frågande till nyttan med samma bidrag och är ännu mer frustrerade över att aldrig få göra sin första långfilm. Manusutveckling till döds, liksom. Svensk film behöver inte fler pooler, inte mer fruktlös arbetsro, utan fler utmanande projekt som faktiskt blir av. Och vem tar ansvar för de oprövade röster (som inte redan är professionella och en del av branschen), vars tillgångar och misstag är de element som, för att tala med Iñárritu, skänker filmen dess magi.

I förra POV eftersökte 438 dagar-producenten Sandra Harms fler svenska mellanfilmer. Berättigat, polariseringen i svensk film, liksom i filmen generellt, ökar. Samtidigt, var finns den konstnärliga filmen? Var tredje år höjer Ruben Östlund värdet på svensk film i utlandet, var femte gör Roy Andersson motsvarande. Däremellan: någon underfinaniserad doldis eller ideellt verkande debutant som överraskar festivalvärlden (lika mycket som Filminstitutet självt) med mod och egensinne. 

FlockenDanJåma3-e1452000797178.jpg

Hur vore det till exempel med en könsneutral satsning som garanterar vinnare på större a-festivaler produktionsstöd för sina nästa två projekt? Då kanske Beata Gårdeler och Sanna Lenken – som båda vann sina sektioner i Berlin för Flocken respektive Min lilla syster för snart fem år sedan – vid det här laget hade gjort någon mer långfilm. Vems fel är det att de inte gjort det? Filmarnas eget? Kulturministern, SFI:s vd samt dramacheferna på SVT och TV4 har sedan många år samtliga varit kvinnor. När man verkar i en långt gången monopolistisk kultur drabbas alla mindre parter – oavsett kön.

Häromdagen samlade sig toppskiktet i svensk film (SvD 30 aug) – från Film i Väst till SVT – i en uppmaning till regeringen att införa produktionsrabatt, för att behålla inspelningar och värdefull arbetskraft på hemmaplan. Förståeligt, det ligger i topparnas uppdrag att höja insatsen i svensk film (och det är delvis anmärkningsvärt att Sverige, som ändå ibland förstått att kapitalisera på kulturen, ännu inte infört någon skattelättnad.) Samtidigt måste man ställa sig frågan: vilka projekt är det som kommer dra nytta av incitamenten, vilka är det som får ta del av statens vidare subventioner, kort sagt vad blir den konstnärliga vinningen?

Svensk film i dag handlar för mycket om etiketter, symbolhandlingar och löst skissad aktivism. Man måste våga tala mer om den befintliga branschen, bolagen som har internationella storägare i ryggen och samtidigt abonnerar på de nationella kvalitetsmedlen. Man måste våga tala mer om kreativitet och originalitet. Man måste våga satsa mer på det okända och outforskade, på unga hungriga debutanter innan de trubbas av och förlorar sig i processen.

Kanske vore det också sunt att – som Iñárritu – då och då yppa något litet om poesi. Utan att en hel svensk filmelit rodnar och genast börja prata tv.

Av Jon Asp 5 sep. 2019