Ur Levan Akins «And then we danced», nyligen utsedd till Sveriges Oscarbidrag © Anka Gujabidze

Dansens förlösande kraft

2016 tog han systemkameran och begav till sina rötters Georgien i hopp om att finna idé och inspiration till en ny film. Tre år senare är «And then we danced», om unga danselever i Tbilisi, den svenska film som får mest rubriker i filmvärlden. 

Rebecka Bülow har träffat regissören Levan Akin.



Vi möts i blåsten och trafikbullret på Fridhemsplan. Redan innan vi hunnit slå oss ned pratar Levan Akin om sin film. För det händer så mycket kring den just nu. And then we danced har sedan premiären i Cannes sålts till ett trettiotal länder. Snart går den upp på biografer i Sverige och hösten är fullbokad med festivaler.

Levan Akin: «Det trodde ingen. En konsulent sa till mig att det kanske kunde bli en film som visades på några festivaler bara.»

And then we danced följer Merab som bor med sin familj i Tbilisi, huvudstad i Georgien. Han siktar på en karriär som dansare i georgisk traditionell dans. Merab och danspartnern Mary har känt varandra sedan de var barn och är «typ» tillsammans. Allt ställs på ända när Irakli går med i dansgruppen. Merab slukas av den sortens starka förälskelse som får världen att skimra, men också kan spränga livet i bitar. Samtidigt blir en plats ledig i huvudensemblen eftersom en av dansarna har sparkats på grund av en skandal: han blev nedslagen efter att det upptäckts att han legat med en annan man. Både Merab och Irakli vill ha platsen i ensemblen och tränar hårt.

01_Trio_photographer_Anka_Gujabidze.jpg

Vi sätter oss på ett kafé. Levan Akin säger att han med And then we danced ville komma bort från sina förutfattade idéer om hur filmskapande ska gå till. I processerna kring långfilmerna Katinkas kalas (2011), Cirkeln (2015) och de olika tv-serier som han arbetat med fanns det knappt med utrymme för att experimentera.

LA: «Jag åkte till Tbilisi år 2016 med en systemkamera för att göra research och lära känna folk. Då visste jag inte vad filmen skulle handla om, bara att den skulle ha med hbtq att göra.»

Levan Akin är född i Sverige men hans familj kommer från Georgien. Tanken på att göra en film med hbtq-tema började gro 2013 när han hörde att tusentals personer attackerat en Prideparad i Tbilisi.

LA: «Jag fick hjälp av ideella organisationer för att komma i kontakt med hbtq-personer från olika samhällsklasser. De första jag filmade var faktiskt sexarbetarna som också är med i en scen i filmen.»

Men filmen började alltså snarare som en dokumentär?

LA: «Ja, eller jag tänkte att jag ville göra något slags hybrid, något som var nytt för mig. Men Mathilde Dedye, alltså producenten, är van att arbeta mer fritt och uppmanade mig hela tiden att söka vidare, inte fastna.»

Efter att ha fått nej flera gånger så fick projektet till sist stöd av en dokumentärfilmskonsulent. Men många av ungdomarna som Levan Akin filmade drog sig ur. De fick kalla fötter, ville inte medverka som sig själva av rädsla för vad deras familjer och omgivningen skulle göra om de offentligt kom ut som gay. 

Så det blev fiktion för att skydda de medverkande?

LA: «Ja, absolut. Jag har en pilot där jag varvar scenerna med riktiga intervjuer där personerna pratar rakt in i kameran, det var fint, väldigt drömskt. Men jag slopade det eftersom det blev för privat och riskabelt och skrev i stället ett klassiskt manus, alltså som hade en början, mitten och slut. Sen fyllde jag manuset med historier och saker som hände. Jag wallraffade med ungdomarna i flera månader, levde med dem, var ute och festade, gick på deras ställen, på sätt och vis blev jag en av dem. Merabs historia är en riktig historia. Personen som varit med om den är med i filmen men jag kan inte säga vem det är.»

Dansen blev en del av filmen eftersom Levan Akin märkte att det var en viktig del av ungdomarnas liv.

Vad hade du för relation till dans sedan innan?

LA: «Jag dansade en del balett och modern dans i tonåren. Och jag gillar folkdans väldigt mycket. Jag blir otroligt rörd av folkdans från alla länder, jag vet inte riktigt varför. Georgisk dans är så himla häftig. Men när jag gjorde research blev jag också förundrad över hur otroligt macho och patriarkalt allt var.»

Att göra en film om queer kärlek med traditionell dans i fokus är en effektiv gestaltning: queera liv är just kroppar som bryter mot nationalismens koreografi. And then we danced handlar om unga personer som hittar andra sätt att röra sig på, andra sätt att både älska och dansa.

Filmen är kritisk mot nationalism och hyllar samtidigt traditionell georgisk kultur. Kan du berätta mer om det traditonella som lyfts fram i filmen?

LA: I Georgien finns en längtan till och en vurm för den ganska korta storhetstiden, som var för jättelänge sedan. Många berättar grandiosa historier om sina familjer, om det kulturella kapitalet som finns fastän man inte har pengar, om hur det var innan kommunisterna kom och förstörde. Den här sagan om Georgien återfinns i filmen.

Merabs mormor har dansat på den berömda italienska operascenen La Scala, ändå har familjen dåligt med pengar och äter ofta mat som Merab tar med sig från restaurangen där han jobbar på kvällarna efter dansträningen. Husen är gamla, vackra men slitna.

En skimrande skugga av det förflutna ligger som en fond i filmen. Lika bländande glimrar drömmen om en annan framtid. Dansarna är unga och många längtar bort. Resmöjligheter är en av de största fördelarna med den eftertraktade platsen i huvudensemblen. Mary bjuder stolt på cigaretter från London.

LA: «Flera av ungdomarna jag hängde med hade en stark kärlek till sin kultur, men på grund av arbetslöshet tyckte de ändå att allt var ganska hopplöst i Georgien. De ville därifrån.»

En film som jag kom att tänka på när jag såg And then we danced var faktiskt Fame. På grund av den där längtan bort och vidare, säkert på grund av dansen också, men båda filmerna handlar om ungdom…

LA: «… och om dröm!»

Ja, precis. Så jag undrar om du hade några filmer som inspiration?

Levan Akin tänker efter, kommer fram till att han inte haft några specifika filmer som referenser under arbetets gång. Men i bakhuvudet fanns Some kind of wonderful (Howard Deutch, 1987). Tillsammans med skådespelarna såg han om Din morsa också! (Y tu mamá también, Alfonso Cuarón, 2001).

LA: Men det var mest för att jag tycker att det är en så himla bra film. Förresten, i alla anglofila sammanhang jämförs And then we danced med Call me by your name. Har du sett den?

Ja, jag tycker inte att de är särskilt lika.

LA: «Nej, det tycker inte jag heller, men de kanske jämförs för att huvudkaraktärerna har någon slags liknande energi. Men Call me by your name är en ren kärleksfilm. I And then we danced är kärleken bara en katalysator för att hitta något annat, för att hitta sig själv.

En vanlig kritik mot filmer med icke-straighta romanser är att de som är kära aldrig får varandra på slutet, som i Call me by your name.

LA: «Ja, eller att någon dör. Men min film handlar ju egentligen inte om ifall de ska få varandra eller inte. Den handlar om att Merab ska få självförtroende att uttrycka sig som han vill. Det var viktigt för mig att han som karaktär aldrig fick vara ett offer. Han är självständig. När några skriker på honom så skriker han tillbaka. Han har en enorm styrka, han driver saker själv.»

Film Shot 2_photographer Lisabi Fridell.jpg

Det förälskade och skimrande i filmen förstärks av ljussättningen, som Samantha Wikmark och fotografen Lisabi Fridell ligger bakom, oftast ett starkt sidoljus, som om det hela tiden finns en öppning någonstans.

I sexscenerna är det starkt ljus på natten som inte är särskilt realistiskt, men när man ser det känns det sant, för det ser ut så som scenen känns.

LA: «Ljuset är orange eftersom gatlamporna är varma i Tbilisi. Genom hela filmen arbetade vi mest med att förstärka det ljus som redan fanns. Jag tycket att sexscenerna blev väldigt fina. Scenen med Robyn-låten också.»

En natt dansar Merab för Irakli till Robyns låt Honey. Det är en stund där världen plötsligt är underbar, där allt begär får finnas.

Din första långfilm Katinkas kalas utspelar sig i en svensk överklassmiljö där alla egentligen är väldigt fria. Men den filmen tyckte jag var mycket jobbigare att se, för i den finns det ingen utväg ur ångesten.

LA: «Ja, filmerna är ju i olika genrer. Men båda handlar om utanförskap på något sätt. Det är återkommande i alla filmer jag gör.»

Fast i And then we danced är utanförskapet också en gyllene plats.

Levan Akin skrattar till.

LA: Ja, men så är det verkligen inte för Linda i Katinkas kalas.

Det har blivit dags att bryta upp. Vi skiljs åt utanför kaféet. Levan Akin ska gå och köpa tvättmedel, sedan fortsätter karusellen kring And then we danced. Nästa stopp är filmfestivalen i Sarajevo och senare i höst blir det en vecka med visningar i Georgien. Av säkerhetsskäl meddelas mer exakta detaljer om visningarna där på kort varsel. Men trailern har redan fått många positiva reaktioner, särskilt från ungdomar, och det är ju dem som filmen handlar om. Den visar att världen är våldsamt trång genom att handla om ljuset som svämmar över.

Av Rebecka Bülow 5 sep. 2019