Titelpersonerna ur Ellen Fiskes och Joanna Karlbergs dokumentär «Josefin & Florin» (Foto: Ellinor Hallin)

Kärlek mot strömmen

«Det här är väldigt typiskt för hur processen med filmen har sett ut, det blir nästan aldrig som man tänkt sig. När Josefin har ringt och berättat att de har bråkat och vi satt oss i bilen, hämtat upp vår fotograf och kört 47 mil ner till Oskarström har det hunnit bli bra stämning igen.»

Dokumentärfilmarna Ellen Fiske och Joanna Karlberg berättar om arbetet med den udda relationsfilmen «Josefin & Florin».



Josefin & Florin är något så ovanligt som en Disney-saga med ett oförutsägbart slut. När vi berättar om arbetet med filmen och det oväntade mötet mellan våra huvudpersoner frågar folk ofta om det inte är en fiktionsfilm vi arbetar med. Nej säger vi: allt är på riktigt (nästan i alla fall). Men hade det varit en saga så hade den börjat såhär: Det var en gång en kvinna som hette Josefin. Josefin hade det största hjärtat i hela Halland och det bultade extra starkt för alla hennes djur; katten, hunden, de två undulaterna och albinoråttan. Men mest av allt bultade det för barnen. Hon älskade barn och därför hade hon skaffat sex stycken. När Josefin och barnens pappa skilde sig flyttade hon till Göteborg. Utanför sitt fönster kunde hon se ett par gungor, en parkbänk och en matbutik. En dag satt det en man utanför matbutiken och bad förbipasserande om pengar. Mannen hette Florin och var den stiligaste mannen som tiggde i hela Göteborg. Han saknade sin häst i Rumänien och drömde om ett liv på landet med barn och djur. Så kom det sig en dag att Josefin och Florin började prata.

josefin-florin-biking-mantaray-film-2.jpg

Så börjar sagan om Josefin och Florin, men arbetet med dokumentärfilmen började någon helt annanstans.

_MG_4388.jpg

Vi, Joanna och Ellen, gick sista året på Dokumentärfilmslinjen på Stockholms dramatiska högskola. Vi hade gjort några kortfilmer tillsammans under utbildningen och hade bestämt oss för att göra vår första långfilm ihop. Den skulle handla om några tonårstjejer som kommit till Sverige för att tigga, men filmen skulle inte fokusera på själva tiggeriet. I stället ville vi berätta om någonting mer allmängiltigt som till exempel tonårskärlek. Vi gjorde research på Frälsningsarméns café för EU-migranter och hittade till slut några som ville vara med. Men när vi skulle sätta igång och filma hade våra tilltänkta huvudpersoner redan hunnit åka hem till Rumänien. Utan medverkanden var vi beredda att börja om från noll, tills vi en dag läste om Josefin och Florin i Hemmets Journal. Det var ett reportage om det osannolika mötet mellan en rumänsk man som träffat en svensk singelmamma när han tiggde utanför Willys i Göteborg. De hade efter flera möten och samtal blivit kära i varandra och snart väntade bröllop. Vi blev nyfikna på ifall den så kallade «Disney-sagan», som det stod om i tidningarna, kunde vara den vi letat efter. Vi ringde Josefin som bjöd in oss till bröllopet, vilket också var det allra första vi filmade.

Från början filmade vi precis allt, från att paret tittade på annonser på Blocket till att de städade, köpte höns, lagade mat eller sov. Vår metod bestod i att göra dem bekväma genom att «vara flugan på väggen» och att försöka smälta in i miljön, vilket inte alltid var så lätt. De fyra yngsta av Josefins sex barn bor hemma och huset är dessutom ofta fullt av familj och släktingar från Rumänien så att försöka skapa intima situationer mellan Josefin och Florin har varit en utmaning. Därför utvecklades snabbt vår regimetod till att även handla om att vara lekledare, parera olika djur och be släktingar att vara tysta. I dessa situationer hade vi mycket nytta av att vara två regissörer. Men efterhand började det faktiskt hända saker på riktigt i deras relation. Filmen tog en mer oväntad riktning och vi kände att vi hade fångat en speciell tid i deras liv. Nu liknade berättelsen mer ett klassiskt kärleksdrama.

IMG_5953.JPG

Vi har nu följt Josefin och Florin under två och ett halvt år och arbetat med filmen i fyra år. När vi började, under hösten 2015, upplevde vi att inställningen till tiggeri var mer positiv. Men det förändrades under inspelningens gång och detta var något vi vill gestalta i filmen. Mycket av det hat och trakasserier som Josefin och Florin fått utstå på grund av sin relation har skett i det dolda, på sociala medier och genom anonyma anmälningar till socialen och länsstyrelsen. Alla utredningar har lagts ner och inga personer har gett sig tillkänna. Men vi, i egenskap av regissörer, har såklart hoppats på att få till någon form av konfrontation. En dag bestämde sig Josefin för att göra en tatuering på ankeln med en rumänsk och en svensk flagga i kors. Vi tänkte fördomsfullt att i dag kanske vi får till den där scenen, en tatuerare i Halmstad skulle kunna vara en person med lite främlingsfientliga åsikter. Men Jhonni var inte alls vad vi tänkt, han var ännu bättre! Och det visade sig att även han bar på en historia och scenen kom i stället att handla om deras liknande erfarenheter av fattigdom.

IMG_7017.JPG

Det här är väldigt typiskt för hur processen med filmen har sett ut, det blir nästan aldrig som man tänkt sig. När Josefin har ringt och berättat att de har bråkat och vi satt oss i bilen, hämtat upp vår fotograf och kört 47 mil ner till Oskarström har det hunnit bli bra stämning igen. Och när vi försökt skapa intima scener, tänt ljus och bett dem prata om sina gemensamma framtidsdrömmar har det i stället blivit bråk. Det har såklart ibland varit frustrerande men det har också tvingat oss att utmana våra egna fördomar. Som när Florins lillebror Emil kom på besök och ifrågasatte varför Florin inte ville läsa svenska. Emil bor i Tyskland och älskar det tyska språket och att lära sig grammatik. Helt oväntat läxade han upp Florin och sa till honom att skärpa sig. I dessa stunder åkte vi hem upprymda och ödmjuka inför att saker inte alltid är som vi tror.

josefin-florin-thinking-mantaray-film-15.jpg

Vår förhoppning är att filmen ska kunna ge en mer nyanserad bild av människor som tigger. Florins bröder, systrar och pappa är alla väldigt olika (som det brukar vara i familjer) och har helt olika förutsättningar och inställningar till att anpassa sig till ett liv i Sverige. Josefin och Florin är också två okonventionella karaktärer med olika viljor. De gör inte som alla andra och de bryr sig inte om vad någon tycker. Vi vet att filmen kommer att väcka många olika känslor och att en del har svårt att förstå våra huvudpersoners handlingar och sätt att leva. Men vi hoppas att det som stannar hos publiken är en känsla av att det ändå är värt att följa sitt hjärta.

Av Ellen Fiske, Joanna Karlberg 5 sep. 2019