Ur Stefan Larssons uppsättning av Tennessee Williams «Linje Lusta» på Dramaten (Foto: Sören Vilks)

Kulturelit med kulturvanor som kungafamiljen

«Hur vore det till exempel att anta en generellt mer rannsakande hållning till den egna scenbevakningen? Om svensk scenkonst omskrivs och omtalas för lite, vad kan då sägas om den utländska?» 

I ljuset av DN-redaktören Johan Hiltons rop efter samtal och bildning ser Jon Asp en konst – och en kritik – som alltför mycket filtreras genom löpsedlarnas raster.



«Hur är det egentligen, kulturchefer? Går ni på teater nu för tiden?»

Höstens teaterpremiärer avlöser varandra i tät följd och Dagens Nyheters scenredaktör Johan Hilton passar på att bjuda in till samtal om teatervanor och brist på bildning (12/9). Hilton menar att svensk scenkonst, trots att den är varit så «pigg» de senaste tre åren, försummas i det offentliga samtalet, även på kultursidorna och särskilt av kulturcheferna som i sina söndagskolumner, där samtiden enligt Hilton filtreras genom estetikens raster, bara undantagsvis berör teatern – till skillnad från litteratur, musik, film och tv (i sig ett påstående som kan diskuteras).

DN:s kulturchef Björn Wiman, rimligt snabb i sin replik (12/9), håller inte med Hilton. Problemet ligger hos teatrarna själva, som nöjer sig med att följa samhällsutvecklingen i stället för att leda den. När föreställningen framförs är dess frågor redan överspelade.

Hur ska man tolka denna replikföring – som ett uppriktigt försök till samtal eller mer en utstuderad demonstration av hur högt i tak det är på DN:s kulturredaktion? Oavsett vilket, så är det berömvärt att initiera frågorna, eftersom de behöver diskuteras. Det är också ganska komiskt när scenredaktören indirekt anklagar sin chef för att vara insnöad i klimatfrågan, så vedertaget att det inte ens verkar opassande för underchefen att försiktigt ventilera. Alla har sina käpphästar: klimat, politik, genus – bara allt mer sällan konsten, tycks Hilton mena.

Märkligare är hur undfallande cheferna ändå verkar i detta. Hur vore det till exempel att anta en generellt mer rannsakande hållning till den egna scenbevakningen? Om svensk scenkonst omskrivs och omtalas för lite, vad kan då sägas om den utländska? Visst vill vi se en teater som hellre leder än följer utvecklingen, men är det ens möjligt i en underfinansierad miljö där kultursidorna ägnar allt mer tid och utrymme åt att bevaka arbetsklimat och personfrågor, sätta igång drev och följa upp andra? Och hur bidrar DN:s allmänna kulturprofil: så många artiklar och listor om amerikansk tv och samtidigt nästan aldrig ett ord om vad som sker i den europeiska teatern – inga scenrecensioner och inga festivalrapporter från Theatertreffen eller Avignon. På flera plan ter sig DN mer och mer som en lokaltidning. Inte i motsats till övriga tidningar, men ändå den tidning som leder utvecklingen här hemma, i maskopi med en genom sociala medier föreställd opinion.

Björn Wiman skriver att «dagens kulturchefer passar barn på kvällstid». Moderna karriärister, som gärna skyltar med sina familjära åtaganden, får helt enkelt inte ihop schemat och i det offras teaterbesöken först. Men är inte det att «passa barn» bara en omskrivning för att vara hemma och kolla på tv-serier? Kulturchefer på mingel, galapremiärer eller viktiga invigningar ser man knappast mindre av. Deras kulturvanor liknar mer och mer kungafamiljens – som bekant sällan går på teater.

«Chefernas tystnad kring scenkonsten bryts i princip enbart i samband med det gamla vanliga: skandalerna. Metoo, en teater som ger sig på en kritiker, internpolitiska frågor av nyhetskaraktär – chefer som utnämns, chefer som går – eller – djup suck – om hur andra medier bevakat avgångarna.»

Är detta att betrakta som Hiltons kritik mot Wiman? I så fall är den välkommen. För båda två kan väl inte svära sig fria från den kultur- och teaterprofil tidningen antagit?

linje_lusta_0548.jpg

När Linje Lusta hade premiär på Dramaten i våras hyllades den på flera håll, inte minst i DN, som den bästa pjäsen på länge, enligt Hilton både «underbar» och «oväntat aktuell». Bör detta förstås i relation till vad som samtidigt hände på teatern och metoo mer allmänt? Förstärktes rentav omdömena av det faktum? För även om föreställningen var elegant och utomordentligt välspelad, med stort uppslagna videoprojicerade närbilder sällan så motiverade på en teater (det var inte utan att man satt där och önskade dessa aktörer liknande arbetsmaterial direkt för filmen), var föreställningen också en eftergift till dagens strömningar. En konst – och en kritik – som alltför mycket filtrerats genom löpsedlarnas raster.

Kort sagt: samtidigt som chefen Eirik Stubø tvingades gå från teatern, passade husregissören Stefan Larsson – ständigt en aspirant till posten som teaterchef – på att skicka in sin jobbansökan direkt från Lilla scen, tillsammans med några av teaterns främsta skådespelare. Genom en förenklad slutakt ivrig att utradera nyanser och platta till karaktärer, samt en fullt utspökad, plakatfärdig final (inkluderat ett direktlån från tv-serien Big little lies – ’Oh you bloody mother fucking asshole’), förtogs intrycket av föreställningen rejält.

Flera kritiker hade också invändningar, «stryk gärna den påklistrade slutvinjetten, garanterat överflödig i ett kroppsnära drama som på egen hand talar klartext om manligt våld», avslutade DN:s Leif Zern (31/3) medan Aftonbladets Claes Wahlin (31/3) såg «en högre dramatiskt tyngd» i Tennessee Williams slut. Efter föreställningen såg jag om den berömda filmen; Elia Kazans verk från 1951 är och förblir så mycket rikare på undertext och också mer relevant i förhållande till i dag. Det som är öppet för tolkning i filmen (och texten) lämnas i föreställningen föga utrymme för nyanser. Här är männen inte bara primitiva och brutala, de är våldtäktsmän, vilket snävar av pjäsen onödigt. Och vad hände med klassperspektivet och i förlängningen till det relationen mellan verkligheten och konsten, mellan drömmarna och pragmatikerna, mellan det pålagda och det avförtrollade?

Mycket av detta fick stryka på foten när könsrollerna skulle markeras med rödpenna, på ett tvättäkta «apkalas», en grällt ironiserande «toast for douche bags».

linje-lusta-14-mars_1.9.97.jpg

Så vad var då Stefan Larssons intention med detta? Kom det faktiskt från hjärtat eller var det mer en smart positionering i tiden? Eller kunde det rentav ses som en kritik av vår tid, där tv och genus mer än det mesta annat styr det offentliga samtalet även på estetisk nivå? Knappast. Och därför: med ett så rikt material och en många gånger så inspirerad iscensättning, varför nöja sig med att följa debatten, för att tala med Björn Wiman, i stället för att ta den vidare?

Om sådana saker kunde till exempel DN:s kulturredaktörer fundera mer över, eller i alla fall uppmuntra sina skribenter till; vad får den intensiva rapporteringen av det som sker utanför scen för konsekvenser på konsten? Och ännu mer kunde de se över sin bevakning från grunden, göra den mindre lokal, mer utblickande. För att kunna leda samtalen på sikt, inte följa opinionen för dagen.

haxjakten_3289.jpg

«Vi lever i en distinkt tid», antingen är vi för eller emot, heter det i uppsättningen av Arthur Millers Häxjakten, som hade premiär på Elverket i Stockholm i helgen. Där ska ideologin mellan kyrkbänk och domstol fungera som en fästning som inte tillåter sprickor eller vilseledande ljusinsläpp. Alexander Mørk-Eidems iscensättning visar ändå att det går att spegla samtidens polarisering i ljuset av historiens åsiktsförföljelse och samtidigt bevara nyanserna.

Av Jon Asp 16 sep. 2019