Jean-Pierre Léaud som Antoine Doinel ur François Truffauts «De 400 slagen» (1959)

Truffauts tidiga år som hårdför kritiker

«Om Bazin beskrevs som den spirituelle och känslige kritikern, sågs Truffaut som en elakare version av Bazin, mindre teoretisk, mer impulsiv polemiker.»

Jon Asp fångas av nya samlingsverk av två av fransk films självlysande kritiker: André Bazin och adepten François Truffaut.



«Den franska filmens främsta människoskildrare», heter det på omslaget till Cinematekets senaste programtidning, med anledning av en retrospektiv tillägnad François Truffaut, som inleddes häromveckan med långfilmsdebuten De 400 slagen. Utnämningen är knappast magstark, även om det finns flera om budet, mer en fråga om personlig fallenhet. I många filmsvenskars hjärtan har den bitterljuvt sinnade filmhumanisten länge haft en given plats, ofta värderats högre än till exempel själsfränden och sedermera trätobrodern Jean-Luc Godard.

truffaut.jpgDeras gemensamma lärofader André Bazin skrev en gång apropå kritiken: «Det finna inga regler, bara en tillgång: smaken». Bazin menade att kritikerns uppgift inte är att synliggöra det psykologiska skeendet i en skapelse utan att hjälpa läsaren att berika sig intellektuellt, moraliskt och i dennes känsla inför verket. Detta sagt 1958, samma år som Bazin dog i leukemi, blott 40 år.

bazin.jpgAndré Bazin med kamera © Florent Bazin

Vid årsskiftet släpptes i Frankrike André Bazins Écrits complétes (Éditions Macula), två volymer fördelat på nästan 3000 bibeltunna, fullspäckade sidor av en av efterkrigstidens viktigaste kritiker, medgrundare till filmtidskriften Cahiers du cinéma och tongivande för den franska nya vågen. På kort tid fick Bazin ett enormt inflytande, en spränglärd röst som kombinerade ingående analys med ett tillgängligt tilltal; enligt bokens redaktör Hervé Joubert-Laurencin en av sin tids viktigaste franska folkbildare. Bazin vinnlade sig dessutom tidigt om andra personer att verka i samma anda, unga cinefiler som blev kritiker (och senare själva regissörer). En av de mest centrala och definitivt en av de mest högljudda var François Truffaut, som blott tjugo fyllda mönstrades till Cahiers du cinéma då Bazin var en av redaktörerna. De båda var vänner sedan tidigare, Truffaut under en tid inneboende hos Bazin, dag och natt förde de samtal om nyss sedda filmer. Om Bazin beskrevs som den spirituelle och känslige kritikern, sågs Truffaut som en elakare version av Bazin, mindre teoretisk, mer impulsiv polemiker. I mitten av 1950-talet benämnde olika kända filmprofiler Truffaut, då runt 25, som «den mest hatade personen i Paris», en «terroristkritiker» och «fransk films gravsten».

För den som är bekant med regissörens filmer och den känsligt nyanserade människosyn som kan skönjas i dessa – det som enligt somliga gjorde Truffaut till «fransk films främste människoskildrare» – tycks det kanske främmande. Men så är också kritiker och filmregissör vitt skilda yrken, om än inte utan gemensamma akter. Om till exempel den i år avlidna Agnès Varda, föregångare och del av franska nya vågen, kom till filmen självlärd i både kropp och själ, utan att knappt ha sett något i filmväg, gäller det motsatta för Truffaut. De flesta som sett hans debutfilm vet att filmens unge Antoine Doinel, han som i farten rycker med sig en affisch av Sommaren med Monika, är modellerad efter regissörens egen uppväxt: den unge rebellen som skolkade från skolan, frigjorde sig från familjen, flydde från både ungdomsanstalt och senare militärtjänstgöring, för att i allt väsentligt förkovra sig i Parisbiografernas utbud.

Sedan några månader föreligger på det franska prestigeförlaget Gallimard François Truffaut. Chroniques d’Arts Spectacle (1954-1958). Här har filmhistorikern Bernard Bastide samlat ett digert urval texter från den unge kritikerns tid på veckomagasinet Arts. För om Cahiers du cinéma var Truffauts skola, och platsen där han fortsatte sin gärning för de mer bevandrade, nådde han en ännu större publik i detta populära kulturmagasin med mycket större upplaga.

G00364.jpgTruffauts betydelse som kritiker är svår att överskatta, mannen som ondgjorde sig över den traditionella franska «kvalitetsfilmen», alltför adaptionsvänlig och studiobaserad; han som år efter år rackade ner på urvalet i såväl Cannes som Venedig; som inte sällan gick i clinch med de etablerade kritikerna. I så mån banade han väg för sig själv både som skribent och regissör. Men trots många kända negativa tillmälen, tacksamma att citera, ägnade sig Truffaut mest åt att omskriva filmer och filmare i mer entusiastisk ton, vilket blir tydligt med den nya samlingen. Jean Renoir var hans absoluta favorit, «den störste och den yngste filmskaparen i världen». Renoirs 50-tal satte Truffaut högre än någon annan, i en artikel beskrev han veteranen som en «cinéaste maudit», misskänd filmskapare (det var för övrigt André Bazin som tillsammans med Jean Cocteau grundade den banbrytande Festival du film maudit i Biarritz 1949). Av det dryga trettiotalet filmer Renoir dittills mäktat med, under lika många år, är det bara fem-sex av dem som fått den uppmärksamhet de förtjänar, enligt den unge kritikern.

Truffauts kanske enskilt viktigaste insats kom i förhållande till Hitchcock, tidigt anlagd men som nådde sin kulmen med intervjuboken Hitchcock/Truffaut 1966. «Jag ska göra dig till den mest berömda konstnären i världen», skrev Truffaut i en inbjudan till sin idol. Hitchcock tackade och tog emot, korsade Atlanten för ett veckolångt samtal i Paris. Publikationen banade väg regissörens höjda status. Att Hitchcock sedan dess varit hallstämplad, också inom akademien, är knappast oberoende av Truffauts insats som kritiker och samtalspartner. Som Oliver Assayas säger i Kent Jones film Hitchcock/Truffaut från 2015, en dramatiserad dokumentär om de båda regissörernas möte: boken är en del av Hitchcocks verk, eftersom den så radikalt bidrog till att förändra synen på Hitchcock, mellan underhållning och konst, en man som inom Hollywoods stora maskineri faktiskt skrev med kameran.

Truffaut och Hitchcock delade intresset för spänning och erotik och fäste sig båda (i likhet med André Bazin) vid filmens möte med publiken (i stället för att vältra sig i snobbismer om att blott göra film för sig själv eller en mindre krets). I linje med «La politique des auteurs», den franska nya vågens outtalade manifest, var de båda på en gång djupt individualistiska och öppna, med en uttalad vilja att nå en större publik. I det verkar Truffaut anta kritikerrollen på samma sätt. I en artikel skriver han att kritikerns uppgift inte är att förklara filmen utan att uppleva den, att ersätta den yttre beskrivningen med en inre personlig känsla och upplevelse. En lyckad film måste uttrycka «en idé om världen» och samtidigt «en idé om filmen», och det är kritikerns uppgift att diskutera detta. Under rådande 50-tal, starkt präglat av kalla kriget och i Frankrike specifikt kriget i Algeriet, vände Truffaut avsiktligt ryggen från «den politiska saken» till försvar för en filmens etik koncentrerad kring det estetiska. Han uppmuntrade unga filmskapare att filma i naturliga miljöer och skriva dialog med accent av det självupplevda.

Bland andra storheter Truffaut återkommande ägnade tid och tecken åt fanns inte minst Rossellini och Bresson, liksom Dreyer och Bergman, regissörer vars filmer också inspirerade regissören Truffaut.

Lika mycket som han kunde döma ut, ibland rätt svepande, till exempel spansk eller brittisk film («det är överdrivet att säga att den engelska filmen är död eftersom den aldrig existerat»), lika mycket älskade han den amerikanska. Han skrev långa porträtt om dess stora ikoner (Monroe, Bogart, Dean), sjöng lovsånger över sina favoritregissörer (Lang, Hawks, Preminger, Walsh, Mann) men uppmärksammade också nya talanger (som Robert Aldrich, Nicholas Ray eller Samuel Fuller). Av de stora amerikanska pionjärerna var det – inte helt väntat – bara John Ford som inte föll Truffaut i smaken; en «åderförkalkad dinosaurie» lät ett av de elakare invektiven.

Litteraturkritikern Roger Nimier talade om två sorters filmkritiker: de som dras till en «cuisine bourgeoise», kritikern med duktighetskomplex ivrig att alliera sig med den stora massans smak, och för vilken filmen varken är religion eller passion utan mer trevligt tidsfördriv; sedan intelligentsian som praktiserar kritiken i ett furiöst tillstånd, och för vilken Nimier fann Truffaut vara en av de mest begåvade representanterna.

mistons.jpg

Karriären med penna och papper blev emellertid kort. 1957 ställde sig Truffaut bakom kameran för att spela in kortfilmen Les mistons (Smygtittarna), vartefter hans kritikergärning kom att begränsa sig till ett färre antal artiklar, då oftast i form av hyllningstexter. I stället överlät han till sina kolleger, däribland Jacques Rivette och Éric Rohmer att fortsätta den redaktionella linjen (innan dessa företog samma resa, från recensent till regissör).

Året därpå, 1958, dog alltså André Bazin, svag sedan barndomen och blodsjuk sedan 1954. En av Truffauts sista texter i Arts tillägnades lärofadern. Truffaut hyllade Bazin för dennes filmhistoriska gärning, kritikern som trodde på samtalets absoluta makt, som älskade film men ännu mer livet, vetenskapen, konsten och människorna. Men Truffaut framhöll också människan Bazin mer generellt, dennes beskaffenhet och moral, han som till exempel inte tillät sig att köra sin bil ensam utan alltid stannade och plockade upp medresenärer på väg in i centrala Paris.

I texten minns Truffaut också ett tillfälle nyligen då Bazin beklagat sig för att inte ha kunnat se om Mizoguchis filmer under en retrospektiv på cinemateket. Till saken hör att Mizoguchi hade fått sitt stora internationella genombrott några år tidigare, i samband med att Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet prisats i Venedig och inte minst efter att Cahiers-kritikerna tog honom till sina hjärtan. För Bazin var Mizoguchi tveklöst den främste japanske regissören; Kurosawa, som sågs som utpräglat västerländsk i sin dramaturgi, skattades inte lika högt, även om Bazin till exempel fann Rashomon högst beundransvärd och i denna passage verkar se behov till viss nyansering:

«Att hata Kurosawa för att älska Mizoguchi är bara första steget till förståelse. Den som håller Kurosawa främst är förvisso obotligt blind, men den som inte älskar Mizoguchi är enögd. I alla konster finns det en kontemplativ och mystisk ådra och en som är expressionistisk.»

Detta verkar vara Bazins meddelande apropå det missade tillfället, avlagt mer eller mindre på dödsbädden: det är smaken som avgör, men det som faller lite mindre på läppen behöver inte nödvändigtvis förkastas. Truffaut tog lärdom och fortsatte verka i Bazins anda. Kanske var kritikerandan där och då mer kategorisk, mer vänskapskorrumperad, ibland direkt egennyttig. Men det var också kritiker som brann för sitt kall, för filmen, och också med sin kritikergärning såg till att både förändra och i flera fall förnya filmen. Kritiker som såg filmen som en passion snarare än ett tidsfördriv.

Av Jon Asp 5 sep. 2019