Ur Roman Polanskis «J’accuse» (Venice International Film Festival)

Tribunal eller tribut?

Kvoteringen uteblev. Netflix fortsätter prata algoritmer. Polanski tas till nåder? På världens äldsta filmfestival i Venedig gäller det att välja sina strider.



För eller emot Netflix? För eller emot kvotering? För eller emot Polanski?

Filmvärlden odlar ständigt sina sympatier och antipatier. Skyll på filmen som masskultur med kändisar som ännu genererar uppmärksamhet i media – medier som ägnar allt större utrymme åt filmarna och deras medföljande än själva filmerna.

Listan kan göras lång. För eller emot Ingmar Bergman. För eller emot berättarröst. För eller emot Alberto Barbera. Den sistnämnde är åtminstone medialt sett en av filmvärldens mest hatade under senare år; Venedigs festivalchef som inte bara vägrat kvotera utan också förbisett visionära kvinnliga regissörer. Häromåret var det Lucrecia Martel Zama som placerades utanför tävlan, förra året var det blankt nej till Claire Denis High life.

I år sitter argentinska Martel – en visionär redan från den sinnrika debuten La ciénaga (2001) – som juryordförande (enligt outtalad praxis med påläggskalvar i festivalvärlden; ena året ratad, nästa år kompenserad med hedersuppdrag). I en av de mest spridda nyheterna från årets Venedig uttalar sig Martel om Roman Polanski. Hon välkomnar hans film i tävlingen men vill inte hedra filmens röda mattan-premiär med sin närvaro. Martels öppenhet inför filmen stod i kontrast till många medier, däribland branschtidningen Screen som inför festivalen bland annat fylldes av vämjelse över en utlovad director’s cut av Gaspar Noés Irreversible och spydde galla över att Polanskis Dreyfus-drama J’accuse tagits ut i tävlan: «it could be the title that finally casts aside the exiled 85 year-old director's sustained poor run of form over the last decade”, enligt chefskritikern Fionnuala Halligan (25 jul). «But Barbera's decision to fete the controversial director only grinds salt into the open wound of his dismal track record on representation.»

an_officer_and_a_spy.jpg

Så skriver en publikation som måttar sin läsarradar efter samhällsvindar hellre än substans. Dålig formkurva; salt i såren på «den kontroversiella regissörens dystra meritlista för representation». Men filmens offerroll verkar ändå göra avtryck. Polanskis utmålat sobra och välgjorda film har mottagits påfallande varmt av en samlad kritikerkår, också av Screens recensent. Det hela blir en påminnelse om att konstnärer inräknat filmare förstås kan vara relevanta utan att vara moraliska rättesnören eller alls klanderfria. Nog är det till Polanskis fördel att ta sig an Dreyfusaffären då än, säg, metoo-rörelsen i dag. Risken är att upphovsmannen använder vita duken för att rentvå sig själv, här genom filmens höga moraliska anspråk (och med den ofrånkomliga undertexten: jag är i alla fall inte rasist). Upp till publiken att hålla två tankar i huvudet samtidigt, skilja den ena domen från den andra.

En nyare institution som drar rubriker i Venedig är Netflix. Förra året vann Alfonso Cuáron Roma först guldlejonet och sedan tre tunga Oscar, vilket möjligen minskat kritiken mot festivaler som tillåter tävlingsfilmer utan krav på vidare biografpremiär. Men mer konservativa filmländer fortsätter kritiken, i Libération (30 aug) skriver presidenten för den franska arthouse-scenen Art et essai, François Aymé, om det historiska misstaget i att inte hålla hårdare på en konstform som hör hemma i biosalongerna. Under underrubriken «Algoritmens diktatur» heter det: «Netflix är som en stor restaurangkedja på jakt efter tre Michelinstjärnor. De har ambitionen, de ekonomiska förutsättningarna, men varken espri och än mindre kunskapen som krävs. Att ge företräde åt denna ambition utan förhandling är att förråda den stora festivalens ursprungliga mål att försvara verket över allt annat.»

Bland jänkarna tycks saken överspelad, en icke-fråga. Av årets två Netflix-filmer i tävlingen återfinns Noah Baumbachs Bergmanbleka och favorittippade (?) Marriage story (efter The Meyerowitz stories senast undrar man om algoritmen även bestämmer titlarna på Baumbachs filmer) samt Steven Soderberghs The laundromat. Särskilt Soderbergh tycks ha ett gott öga till Netflix. Hans film är en svart komedi om de ökända Panamadokumenten tillkomna för att dölja tillgångar i skatteparadisen. I en intervju i Le Monde (4 sep) utfärdar regissören en stark kritik mot USA, «världens största skatteparadis». Liksom Fredrik Gertten i bioaktuella bostadsdramat Push lägger Soderbergh ut texten om den globala marknad och de storbolag som övervärderas genom spekulation med inte minst pensionspengar.

the-laundromat-netflix-2.jpg

Soderberghs förhållande till Netflix verkar oproblematiskt. Nöjt berättar han om hur en chef på företaget under förhandlingarna obetänksamt skvallrat om att Meryl Streep, som hyllats för sin insats i filmen, är i absoluta centrum för streamingtjänstens samtliga algoritmer. Nähä, verkligen, Meryl Streep gångbar även i Netflix?! Soderbergh hade därmed inte särskilt svårt att få igenom sina krav. Vidare ser regissören streamingjätten som en perfekt plattform för samhällskritik. Efter 11 september går folk inte längre på bio för att uppleva hemskheter, säger han till Le Monde och menar att hemma kan människor lättare hantera orättvisorna och obehaget. «Jag har inget behov av att bli legitimerad genom biosalongen», säger Soderbergh apropå fönsterpolitiken och lägger sig därmed platt för utvecklingen med filmens makthungriga. Det gäller att välja sina strider.

På behörigt avstånd från Netflix fördjupar sig Venedigs ende svensk mer i sin egen skapelse. «You give Roy Andersson 76 minutes, and he'll give you the universe», skriver Indiewire (3 sep) i sin recension av regissörens senaste film Om det oändliga, beskriven som en fristående fortsättning på «Levande»-trilogin. Vän av ordning noterar ändå några inte oviktiga omläggningar. Roy Andersson, mer kritiker än tillskyndare av Ingmar Bergman men likväl beundrare av ett par Bergmanfilmer, har i sitt senaste verk – rapporterar DN:s Nicholas Wennö (4 sep) – inspirerats av Nattvardsgästerna med dess förtvivlade präst. I så fall är Andersson bara en i raden av regissörer att tillåta sig det lånet på senare tid. Mer överraskande är att Andersson använt berättarröst för första gången, något han tidigare varit motståndare till. Möjligen påverkad av tidens gång, voice-overns utbredning eller, som han själv hävdar i en intervju med Sveriges radio (3 sep), av Scheherazade från Tusen och en natt, hon som får leva vidare för att hon berättar så vackert för kungen.

01_AboutEndlessness_Champagne.jpg

Visst är det en trösterik tanke i en festivalvärld som bygger sina sympatier och antipatier: att oavsett hur vindarna blåser så får du fortsätta berätta din historia – bara den är tillräckligt vacker.

Av Jon Asp 5 sep. 2019