Mathias ur Mikel Cee Karlssons «Fraemling» © Plattform Produktion

Vänporträtt som blev sorgefilm

«Jag vet att jag går runt ensam i lägenheten och gråter, att jag försöker ringa någon, att jag försöker berätta vad som hänt, men jag tror inte jag lyckas särskilt bra.»

Mikel Cee Karlsson om det svåra arbetet med att rekonstruera sin bäste väns död.



September 2013 – Hur allt börjar

Jag och min bästa vän Mathias arbetar med ett filmprojekt som bygger på händelser från vår gemensamma barndom. Vi håller på att utveckla manuset och tar en paus för lunch när någon ringer till Mathias telefon. Jag märker direkt på Mathias att det är något. Hans händer börjar skaka och han får tårar i ögonen. Min första tanke är att det skett en olycka, att något hänt med någon i hans familj. Men det märkliga var att telefonsamtalet sedan fortsatte i en artig och väldigt vardaglig ton. Det var bara Mathias reaktion som inte var vardaglig. Och trots att jag och Mathias känt varandra i nästan hela livet och gått igenom väldigt mycket tillsammans så har jag aldrig sett honom så skakad och rädd som just där och då.

Efter telefonsamtalet så försöker Mathias förklara vad det handlade om. Han börjar beskriva delar av sitt liv som är helt okända för mig, och som på många sätt är svåra att ta in och förstå. Det han beskriver är ett slags dubbelliv, långt ifrån den teaterskådespelande, kulturarbetande småbarnspappan som han också är. Han berättar att han är skuldsatt till personer som ingen vill vara skuldsatt till, att han tvingats in i en värld av hot, indrivning och organiserad brottslighet. Att det pågått under flera års tid och att han inte vågat berättat detta för någon annan tidigare.

Vi går runt hela den kvällen och bara pratar. Mathias berättar mer och mer. Det är som en fördämning som brustit och allt bara flödar ur honom. Som om han egentligen bara väntat på ett tillfälle att berätta.

Just då finns det såklart inga tankar på att det Mathias berättar ska bli ett filmprojekt. Men under dem följande månaderna så pratar jag och Mathias i telefon nästan varje dag, och gradvis så slutar vi helt enkelt att prata om vårt pågående filmprojekt om barndomen och pratar i stället nästan enbart om vad Mathias går igenom.

Genom samtalen så blir det allt tydligare att Mathias har ett starkt behov av att berätta och att försöka förstå sina egen situation. Och när han märker att jag inte ändrar min hållning till honom, eller tar avstånd från honom på grund av något han berättar, utan bara är där för honom och försöker förstå, så blir våra samtal till ett slags fristad för honom, där allt är möjligt att prata om. (Det är väl egentligen så vår relation alltid sett ut, det är bara omständigheterna som är mer extrema i det här fallet).

Det är någonstans under alla de här samtalen mellan mig och Mathias som tanken föds att göra en film om hans upplevelser. Att vi tillsammans ska försöka använda allt det mörka och svåra som han gått igenom och försöka vända det till något positivt. En film som skulle kunna ge en annorlunda, ärlig och närgående bild av utpressning, kriminalitet och våld och skildra hur den här utsatta situationen format Mathias tankar och handlingar. Det blir vår utgångspunkt.

Jag kan tänka mig att det kan låta märkligt för vissa att inleda ett filmprojekt på det sättet, särskilt för personer som inte arbetar konstnärligt, men för mig och Mathias kändes det helt naturligt. Det var vårt sätt att bearbeta och förhålla oss till den här situationen. Och eftersom det just då också verkar som om det svåraste ligger bakom Mathias så blir filmprojektet en del av en framtidstro och en känsla av att allt kommer att lösa sig för honom.

 

Våren 2014 – De första bilderna

Mathias-Bild 1-Garaget.jpgMathias under en av de första scenerna som filmas till Fraemling. © Plattform Produktion

Eftersom Mathias har en bakgrund som skådespelare så bestämmer vi oss för att han skall spela sig själv i återskapade situationer som bygger på vad han varit med om under de senaste fem åren. Samtidigt som vi också dokumenterar hans pågående liv i vardagen.

Scenerna som ska beskriva vad han varit med om bygger inte i första hand på det mest dramatiska eller sensationella som Mathias berättat, snarare tvärtom. Jag var främst intresserad av de situationer som starkast beskrev hur det faktiskt är att vara i hans situation. Omständigheternas påverkan, den vardagliga stressen, ensamheten, rädslan, de psykologiska aspekterna, hans tankar, tillstånd och känslor. Det som formade hans val och beteende. Bilder av de situationer som jag känner att man väldigt sällan får se och ta del av i skildringar som berör våld och kriminalitet. 

Jag och Mathias pratar också mycket om vad vi egentligen kan berätta i filmen, vad som skulle kunna innebära problem för honom, eller hans närstående. Eller för mig. Vad som rent juridiskt är möjligt för oss att berätta, och vad som eventuellt kanske skulle kunna innebära fara.

Och även om vi inte fokuserar på detaljer runt specifika händelser eller personer i filmen så är det något som vi måste förhålla oss till genom att i vissa fall undanhålla eller förändra vissa detaljer som på olika sätt kan vara känsliga, eller juridiskt omöjliga att inkludera. Samtidigt som filmen måste innehålla tillräckligt med information för att kunna skapa en djupgående förståelse för Mathias situation, hur den uppstått och vilka konsekvenser den har fått för honom. 

Det finns flera exempel i filmen där gestaltningen anpassats för verkligheten. Ett exempel som jag kan säga något om är det faktum att Mathias är en pappa. Ett faktum som på många sätt påverkat hans val och valmöjligheter. Och därför inte heller går att bortse ifrån när vi ska berätta hans historia. Och därför måste gestaltas på något sätt. En gestaltning som också förändras under projektets gång på grund av vad som till slut händer med Mathias.    

FRAEMLING-Film Still-6.jpgDen slutgiltiga gestaltningen av Mathias roll som pappa i Fraemling © Plattform Produktion

Vi tar de första bilderna till filmen under våren 2014. Då åker vi också tillbaka till den plats där vi båda växte upp (och där min första långfilm Hälsningar från skogen utspelar sig). En liten by utanför Falkenberg där alla känner alla, och där Mathias föräldrar fortfarande bor kvar.

Under den här första delen av projektet är vi bara två-tre personer i teamet, oftast bara jag och min kameraassistent Peter Toggeth (som just under den här tiden även agerar ljudtekniker). Vi hade bestämt oss för att börja filma delar av filmen innan vi gjorde några större projektansökningar och tar därför de första bilderna med enklast möjliga medel. Exempelvis filmas alla åkningar med en hemmagjord skateboard-rigg där Peter puttar mig i ryggen och försöker styra mig medan jag åker skateboard och filmar.

Jag kan på många sätt uppskatta den där enkelheten. Så länge det inte står i vägen för det resultat som man är ute efter. Ibland kan de där begränsningarna till och med bidra till ett bättre slutresultat eftersom det automatiskt tvingar en att kreativt förhålla sig till det man har att jobba med. Men ibland är det också bara begränsande. 

Om jag nu ska skriva något om filmens estetik så är mitt förhållningssätt att bildernas utformning alltid är beroende av vad jag vill få ut av varje enskild scen. Med det menar jag att jag inte vill förhålla mig till en förutbestämd estetik eller form. Att det jag vill gestalta kommer i första hand och att det i sin tur styr kamerans placering, rörelser, utsnitt, tempo osv. Det kan ju på sätt och vis låta självklart men i min mening är det inte ovanligt att konceptuell estetik kommer före gestaltningen i många filmprojekt.

Det som däremot var bestämt på förhand var att jag inte ville att det skulle vara någon direkt visuell skillnad mellan det dokumentära materialet och de återskapade scenerna. Att alla bilder gjordes med i stort sett teknik och förutsättningar. Samt att vi hade en idé om att låta kameran rulla länge både innan och efter varje tagning för att fånga de samtal och situationer som ofta kunde uppstå mellan mig och Mathias.

En av de scenerna där en viktig del av situationen utspelade sig efter det som vi planerat att filma var också en av de tyngsta scenerna att filma. I scenen läser Mathias ett brev som han skrivit två år tidigare. Ett brev som han berättat om men som jag aldrig läst eller hört i sin helhet tidigare. Under nästan hela den tagningen står jag och gråter bakom kameran. Eller kanske snarare kämpar för att hålla tillbaka gråten för att inte förstöra tagningen. Det är en mycket märklig situation, när ens egna känslor kommer i konflikt med ens yrke. Den spontana reaktionen är att jag vill krama om min vän, men samtidigt ska jag fokusera på bilden som tas. Jag går till slut fram till Mathias och vi kramas och pratar om det han läst medan kameran fortsätter att rulla. 

FRAEMLING-Film Still-7 (Mikel och Mathias).jpgMikel och Mathias under inspelningen av scenen «brevet». © Plattform Produktion

Just där och då känns inte det som sker mellan mig och Mathias efter att han läst brevet särskilt viktigt. I alla fall inte viktigt för filmen. Men lite mer än ett halvår senare, när Mathias plötsligt går bort så blir varenda ruta som jag filmat med honom ovärderlig för mig. Och även om det inte är uppenbart just då, så blir just de situationerna mellan mig och Mathias väldigt viktiga för att kunna beskriva vår relation och för att i ett senare skede kunna fortsätta att berätta Mathias historia.

 

Februari 2015 – Mathias går bort

Beskedet om Mathias död kommer helt plötsligt, jag får inte tag på honom på hans telefon och en stund senare ringer en person från ett okänt nummer och berättar vad som hänt. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg mycket av det samtalet eller vad som händer sen.

7.jpgMathias föräldrar vid hans grav sommaren 2015 © Plattform Produktion

Jag vet att jag går runt ensam i lägenheten och gråter, att jag försöker ringa någon, att jag försöker berätta vad som hänt, men jag tror inte jag lyckas särskilt bra.

Jag hade helt enkelt inte en tanke på att det här skulle kunna hända.

Mathias blev bara 37 år gammal. Hans död ansågs naturlig och stressrelaterad. Ett tillstånd som ofta beskrivs som ”Broken heart syndrome”. Men för mig, som vet vad Mathias gick igenom, så är det ju också tydligt att hans död är en konsekvens av just den historia som vi skulle berätta om tillsammans.

Förlusten av Mathias tar väldigt hårt på mig. Jag har aldrig varit i närheten av en sådan sorg tidigare. Den är nästan förlamande. Det dröjer ett antal månader innan jag känner att jag kan börja tänka klart igen och fram tills dess har jag egentligen inga tankar på att fortsätta arbetet med filmen.

 

Sommar-Höst 2015 – Beslutet att fortsätta

Jag och Mathias tog inte beslutet att börja göra en film om hans upplevelser av personliga skäl. Visst, berättelsen och utgångspunkten var personlig. Och arbetet med filmen hade en positiv inverkan på Mathias. Och det var väldigt viktigt för honom att berätta. Men anledningen att göra filmen var grundad i innehållet i hans berättelse, vilka frågeställningar den innehöll och vad den förhoppningsvis kunde betyda för andra.

En viktig punkt som jag och Mathias diskuterade mycket under arbetet med filmen var farorna med tystnadskultur och vikten av att berätta för att kunna bemöta och hantera problem. Den där tystnaden var ju något som Mathias själv deltagit i och på värsta sätt upplevt baksidorna av.

Och det är också just de tankarna, om faran med tystnaden och vikten av att berätta, som till slut gör att jag bestämmer mig för att försöka hitta ett sätt att fortsätta berätta Mathias historia. Den processen sker gradvis, men den inleds med att jag börjar kontakta personer i Mathias närhet. Jag utför också några få intervjuer. Under de intervjuerna blir det tydligt att ingen egentligen har en klar bild av vad Mathias gick igenom, och att få personer vill eller vågar prata om vad som hände med honom. 

Därmed finns det inte heller någon möjlighet att bygga vidare på hans historia genom intervjuer. I alla fall inte i någon djuplodande form.

De här samtalen gör också att jag blir allt mer övertygad om nödvändigheten i att berätta Mathias historia. Att just det faktum att den här typen av öden bara försvinner bort i mörkret och att det är så svårt och ängsligt att prata om gör det allt viktigare att lyfta den här typen av historier. 

 

Sommaren 2016 – Casting 

Så som jag ser det är min enda möjlighet att beskriva vad Mathias gick igenom att fortsätta arbeta med de scener som jag och Mathias redan börjat spela in. Jag bestämmer mig för att försöka hitta en skådespelare som kan spela rollen som Mathias. Att jag på det sättet kan fortsätta där allt så abrupt slutade och spela in de scener som vi planerat att göra.

Från och med den här punkten blir det också tydligt att jag måste bygga in mig själv i filmen. Att det som sker under processens gång, och min del i det, behövs för att kunna beskriva Mathias som person och hans historia.

Vi filmar därför alla delar av castingen och de samtal och situationer som uppstår där. Till en början känns det närmast som en omöjlig uppgift att hitta en person som ska kunna ersätta Mathias. Inledningsvis tror jag också att jag sökte efter var någon typ av porträttlikhet hos skådespelarna. Men det kändes snabbt som att det var mindre relevant. Det jag kände att jag sökte var «känslan» hos Mathias. En person med särskilda livserfarenheter och en förståelse för Mathias situation och handlande. Valet faller till slut på skådespelaren Ulf Stenberg. Förutom att vara en väldigt duktig skådespelare med en minimalistisk spelstil så har Ulf också en genuin förståelse för Mathias situation och en uppoffrande inställning till projektet som känns nödvändig för att det ska kunna genomföras på ett bra sätt.

Film Still-8 (Ulf under casting).jpg Film Still-9 (Mikel och Ulf Stenberg).jpgMikel Cee Karlsson och Ulf Stenberg under castingen till Fraemling © Plattform Produktion

 

Vinter 2016-vår 2017 – Inspelning igen 

Fram till början av inspelningen så försöker Ulf sätta sig in så mycket som möjligt i Mathias historia. Jag visar honom stora mängder material med Mathias och försöker beskriva hans person, bakgrund och tillstånd i så detaljerad form som möjligt. Jag visar även Ulf delar av den kartläggning som vi genomfört för att verifiera vissa uppgifter i Mathias historia. En peruk utformas för Ulf och han äter också proteinpulver och går upp ca 20 kilo i vikt för att få en mjukare kroppslig framtoning och komma in i känslan av att vara Mathias under den mest utsatta och påfrestande tiden i hans liv.

Jag sätter ihop ett litet men väldigt sammansvetsat inspelningsteam med personer som jag jobbat med många gånger tidigare. Alla personerna i teamet kände också Mathias sen tidigare eller hade någon form av relation till honom. För mig var det viktigt att arbeta i en liten, intim grupp där alla hade en djup inblick i projektet.

Teamet bestod främst av scenografen och kostymören Pia Aleborg, ljusteknikern Christian Jönsson, ljudteknikern och musikern Hans Appelqvist, B-foto och regiassistent Peter Toggeth och inspelningsledare Rikard Waxin. Samt jag, regi och foto. Majoriteten av alla rekonstruerade scener i filmen gjordes av detta lilla team. 

Inspelningen av scenerna flyter på bra men eftersom vi arbetar under en förhållandevis begränsad dokumentärfilmsbudget som på något vis skall täcka en inspelning med team, skådespelare, teknik, scenografi, kostym, locations mm så är vi väldigt begränsade i tid och förutsättningar. Exempelvis har vi inga möjligheter att stänga ner delar av varuhus, gator eller liknande utan måste försöka förhålla oss till det som pågår på platsen just då och arbeta runt det. Eller försöka utnyttja det.

Vi var därför också tvungna att vara väldigt precisa och effektiva under inspelningen. Bildmanuset liknande i vissa fall mer ett klippmanus där in och utpunkter i bilderna, utsnitt och scenerier var beskrivna i detalj. Allt för att effektivisera själva inspelningen. I många fall spelade vi också in på flera locations på en dag.

Skärmavbild 2019-09-19 kl. 14.49.13.png

Ulf som Mathias-Inspelning.jpgUlf Stenberg som Mathias under inspelningen av en scen som Mikel och Mathias påbörjade 2 år tidigare © Plattform Produktion

Film Still 12 (Ulf som Mathias och Leif Edlund som Tränaren).jpgUlf Stenberg och Leif Edlund i en scen ur Fraemling © Plattform Produktion

Hembesök Still.pngUlf Stenberg och Arvin Kananian i en scen ur Fraemling © Plattform Produktion

FRAEMLING-Film Still-4.jpgRegissören Mikel Cee Karlsson övervakar repetitioner under inspelningen © Plattform Produktion

För mig var inspelningen av de rekonstruerade scenerna den lättare delen av det här projektet. Antagligen för att det var den mindre personliga delen. Och att jag kunde fokusera mer på mitt faktiska yrkesutövande. Fokusera på bilder, scenerier och personregi. Men kanske var det också för att arbetet i teamet kändes mindre ensamt och att alla medverkande verkligen ansträngde sig och gjorde ett väldigt bra jobb. Jag har också haft ett starkt stöd i filmens producent Erik Hemmendorff och alla övriga som jag arbetar tillsammans med på produktionsbolaget Plattform produktion.

 

Sommar 2017 – vår 2019 – Klippning

Klippningen av filmen pågår under mer än ett och ett halvt år. På många sätt är det här också den tyngsta perioden av det här projektet för mig personligen. Att sitta och titta på bilder av sin döda bästa vän varje dag under så lång tid och samtidigt försöka hålla tillräcklig distans till materialet för att försöka sammanställa den bästa versionen av den här filmen, var minst sagt tungt.  

En dag fick jag exempelvis problem med att svälja mat. Det visade sig vara panikångestrelaterat och jag fick försöka lösa situationen genom att köpa en juicepress och endast dricka juice under nästan tre veckor innan jag så smått kunde börja äta igen.  

Jag hade även konstant återkommande drömmar där det visade sig att Mathias fortfarande var vid liv och jag fick försöka förklara för honom vad som hade hänt medan han varit borta. Berätta för honom hur jag hade tänkt med filmen och visa honom hur jag hade valt att gestalta honom och hans historia. En intressant sak med de här drömmarna var att det fanns en utveckling i dem, som om jag och Mathias hade en pågående diskussion och att vi varje natt avhandlade olika tankar och frågor. Och jag är säker på att de där samtalen med Mathias om nätterna också hjälpte mig att formulera filmen och dess avsikt.

Klippning.jpgAnslagstavlan på Plattform produktion under klippningen av Fraemling hösten 2018 © Plattform Produktion  

Om jag nu ska vara helt ärlig så är klippningen av filmen fortfarande inte helt färdig när jag skriver det här. Jag ska just göra den sista lilla korrigeringen i klippningen. Filmen har biopremiär 11 oktober 2019. I dag är det 20 September 2019. Och jag har arbetat med det här projektet i över fem år.

Det som känns både märkligt och annorlunda från tidigare projekt är att jag känner att jag aldrig kommer att kunna vara riktigt glad för den här filmen, jag kan vara nöjd med resultatet och det arbete som jag och alla inblandade utfört. Och jag är övertygad om filmens värde och nödvändighet. Men jag önskar ju samtidigt att den här historien, och därmed också filmen, inte hade funnits.

Mikel Cee Karlsson-Med affisch-1.jpg

Av Mikel Cee Karlsson 27 sep. 2019