Delphine Seyrig ur Marguerite Duras «India song» (1975)

Musan som blev rebell

Från hyllad aktris till högljudd aktivist och snart ratad. En dokumentär om skådespelarikonen Delphine Seyrig ställer nygamla frågor om film och feminism – går de att kombinera?



Delphine Seyrig (1932-1990) tillhör kärntruppen av fransk films tongivande skådespelare. Så många pregnanta roller och i så många storverk. Av Truffaut. Av Buñuel. Och av Alain Resnais inte minst. En av Seyrigs mest banbrytande framträdanden kom i Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. Där i rollen som ensamstående mamma som under stillsamt ritualiserade former sköter hemmet på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna för att få ihop till dagskassan. För rollen ville Akerman inte ha någon som såg ut att bädda sängar och plocka disk till vardags, utan en grande dame som Seyrig, som i sin ståt och därmed mot karaktären, skulle synliggöra denna kvinna i sitt enkla hem under mer än 200 minuters speltid. Företaget lyckades.

jeanne-dielman.jpg

Efter att under femton år nästan uteslutande ha varit de manliga auteurernas musa fick Seyrig i mitten av 1970-talet arbeta inte bara framför Akermans kamera utan för ytterligare ett par kvinnliga regissörer. Och var det någon som verkligen ville det – och som också uttalade det – så var det Seyrig. Mot 60-talets slut började hon ta ton på allvar, hon hade tröttnat på att endast porträtteras av män, hon ville ta kontrollen över sin egen historia, som kvinna och individ.

Om detta berättas i den franska dokumentären Delphine et Carole, insoumuses, det sistnämnda tillägget en lekfull ordlek med syfte på musan som blev rebell. Carole Roussopoulos, som har en betydligt mindre roll i filmen, är den schweiziska filmare och aktivist som Seyrig slog sig samman med under 70-talet. De båda lierade sig också med videokameran, försåg sig med ny utrustning lika ivrigt som Godard och gav sig ut på gator och torg för att med plakat och sarkasm skildra kvinnans situation i ljuset av olika patriarkala strukturer.

delphine-carole.jpg

I dokumentären får vi se underhållande klipp ur dessa filmer, med titlar som Sois belle et tais-toi («Var vacker och håll tyst»); vi får se intervjuer med Seyrig och andra färgstarka: från Jane Fonda till Marguerite Duras och Simone de Beauvoir – som tar plats som männen – till mer lågmälda skådespelare som Maria Schneider.

«Pas minable, mais noble», «inte förslappad, utan ädel» sammanfattas ett credo från ett klipp med Seyrig, som talar tydligt men inte överdrivet spelar på sin identitet. Hon betraktar inte nödvändigtvis skådespelaren (eller sig själv) som en intellektuell, vilket annars var på modet vid tiden. Hon framstår som direkt men inte dogmatisk. Hon säger sig hämta kraft från suffragetterna. Successivt gick hon från upphöjd aktris till pietetslös aktivist. Inte utan ett pris, producenterna fann henne besvärlig och valde bort henne, Yves Montand vägrade arbeta med henne. Erbjudandena avtog följaktligen. I ett annat klipp konstaterar Seyrig, utan större bitterhet, att det inte går att förena karriären som skådespelare med den som aktiv feminist.

carole-delphine.jpg

Delphine et Carole, insoumuses är en enkel film och ett tidsdokument som också reser frågor om situationen i dag, filmens inte minst. I mycket ser det väsentligt bättre ut än på 70-talet, men vad döljs under den vackra ytan och de goda intentionerna? Hur mycket friare är en skådespelare i dag?

Delphine Seyrig hade, om hon levt och verkat inom filmen i dag, säkert varit högt eftertraktad. Frågan är om hon hade varit intresserad av rollerna.

Av Jon Asp 27 sep. 2019