Antonio Banderas ur Pedro Almodóvars «Smärta och ära» (Scanbox Entertainment)

Smärta som lindras med knark och nostalgi

«Kan det bli tydligare; text mot knark, tjänster och gentjänster i två branscher utan mellanlägen.»

I Pedro Almodóvars beroendeskildring «Smärta och ära» är det bara två lägen som räknas – besatt av filmen eller bedövad av drogerna.



Världen över tycks olika namnkunniga regissörer försjunka i filmens förflutna. Vita duken fylls av filmarbetare, inspelningar och filmer-i-filmen. I Once upon a time in Hollywood minns Tarantino 70-talets vackert upplysta drömfabrik – dess hjältar och antihjältar, storheter och föredettingar – och passar samtidigt på att skriva om historien. «Är det alltid konservativt, rentav reaktionärt, att blicka bakåt?», frågar sig Jan Holmberg i DN (13/9) och ser Tarantinos film som en motkraft till dagens sequel/prequel-frekventa filmtid. «Som all bra fiktion […] påminner [den] oss om att det kunde vara annorlunda.»

seth-rogen-james-franco-zeroville

Tarantino är som sagt inte ensam att blicka bakåt. Under den pågående filmfestivalen i San Sebastián visades nyss, efter fem år i postproduktion, James Francos Zeroville, om en missanpassad arkitektstudent (Franco själv) som hittar sitt kall bakom kulisserna till Hollywoods indiescen (Sharon Tate figurerar även här). Huvudpersonen får mersmak men också mardrömmar. Som scenbyggare promoveras han fort till klippare, med ambitionen att bryta mot vedertagna regler – «fuck continuity!» upprepas ständigt – men till föga framgång för filmen. Zeroville tycks som gjord av en student på filmvetenskapen, ivrig att referera till alla sina favoritfilmer. Mycket celebert material viner förbi, men till ingen nytta, det här förblir ett Zeroville för medelmåttor.

När nyliga guldpalmsvinnaren Kore-eda begår sin ultimata klassresa, lämnar det trångbodda prekariatets Tokyo för att frottera sig med konstnärsbourgeoisien i Paris, är det med en hommage till fiktionen och inte minst skådespelaren, i det här fallet Catherine Deneuve, som i samband med memoarsläpp och filminspelning konfronteras av nära och kära, Juliette Binoches manusförfattare till dotter allra mest. Filmens titel La vérité – sanningen – speglar minst denna sällsynt misantropiska aktris, som vårdslöst skarvar med verkligheten både av och på scen.

The-Truth-La-verite-2.jpg

Kvaliteten i dessa filmer må variera, men regissörerna tycks förenas i viljan att rättfärdiga filmen som företeelse, genom att påminna om vad den en gång var eller vad den borde vara. Om detta sedan benämns som nostalgi eller melankoli, självömkan eller motståndsakt, kan man diskutera.

En som verkligen försjunker i filmens förflutna är Pedro Almodóvar i Smärta och ära, en film som handlar om fiktionens nödvändiga makt över både nuet och historien. Inspirerad av sitt eget liv gör Almodóvar huvudpersonen till en regissör som minns sin barndom, sina kärlekar, sina filminspelningar. I nutid dövar han filmabstinensen med andra medel.

005.jpg

Sedan premiären i Cannes, där Antonio Banderas i huvudrollen fick priset för bästa skådespelare, har filmen beskrivits som Almodóvars egen 8 1/2. Lika originell eller raffinerad som Fellinis film är den inte, men det är spanjorens bästa film sedan Tala med henne, Oscarnominerad för bästa manus 2002. I en av filmens första återblickar svarar den unge Salvador av enkel börd, på frågan om han kan sjunga, att han älskar Beatles och film. Körledaren som frågat vill bestämt avråda från sådana «bondska preferenser»; i kören sysslar de med bättre, högre ting. Salvador klarar sig hur som helst på egen hand, brådmogen och begåvad avböjer han artigt prästseminarier och liknande aktiviteter för att odla sin bondska preferenser – målet är filmregissör.

Den vuxne filmskaparen är inte lika vital. Halvseklet senare sitter han inhyst i en mörk om än färgrik och vacker våning, den som han investerat i och inrett som ett museum. Han lider av alla tänkbara åkommor: depression, ischias, tinnitus, huvudvärk och många fler, symptom som illustreras i ett anatomiskt bildspel som för tankarna till just Tala med henne. Den värsta smärtan är dock den enda permanenta: ateismen.

smärta.jpg

«Jag vill inte skriva om jag inte kan filma», säger regissören. Han anser sig vara i för dåligt skick för att klara en inspelning. Läkaren säger att det finns sjukare personer som klarat det men bistår ändå med medikament för att lindra den värsta smärtan. Till regissörens hjälp kommer även heroinet; exit ångest och den mest akuta huvudvärken, i alla fall tillfälligt. Drogen kickar in via en skådespelare som för trettio år sedan spelat huvudrollen i en Salvadors filmer. Denne Alberto hade att gestalta en kokainist, trots att han redan då var heroinist, något regissören aldrig har förlåtit honom för. Noll kontakt sedan dess, tills nu när madridcinematekets restaurerade version av filmen åter för dem samman. Vid ett annat tillfälle råkar skådespelaren ta del av regissörens nyskrivna text om barndomen, «Adicción» (beroende). Han faller pladask och vill till varje pris sätta upp den. Men det är först när Salvador på allvar fått korn på heroinet som han låter sig övetalas och medger skådespelaren rätten.

Kan det bli tydligare; text mot knark, tjänster och gentjänster i två branscher utan mellanlägen. Det som börjar som en drog i ena änden, slutar i bästa fall som ett verk i den andra, eller vice versa.

Beroendeförhållandet slutar emellertid inte där. Av en lycklig händelse återvänder regissörens gamle älskare till Madrid, han som en gång krossat Salvadors hjärta – ytterst genom sitt heroinmissbruk – men som fortsatt vara ett slags motor för regissörens skapande. Drogerna som fördärv och inspiration, hela tiden denna dubbelhet.

«Den bästa skådespelaren är den som håller tillbaka tårarna», säger Salvador i en av få regianvisningar, men hans smärta tycks svår att stävja. Då är det också svårt att odla några varaktiga förbindelser, bättre att ta fasta på minnena, och förbättra dem som det passar. Salvador återkallar sin barndoms biograf, filmerna med inslag av vatten träffade starkast, de som gjorde barnen kissnödiga, «doften av piss och jasmin överallt», samt filmhjältinnorna som bara inte fick dö.

«Få inte den där berättarminen igen», säger hans åldrade mamma på dödsbädden, hon som till och med, trots ett genuint ointresse, lärt sig referera till autofiktion och ber sonen att skona grannarna från lantisstämpeln. Bland många kärleksförklaringar i filmen tillhör den till mamman en av de vackraste.

almodovar.jpg

Smärta och ära är inte så mycket ett lovtal till filmen som en påminnelse om hur nödvändig filmen och konsten kan verka för olika människor, inräknat de namnlösa konstnärer som, kanske med bondska preferenser, sällan uppmärksammas men ändå kan inspirera andra. Till den första åtrån, till skapandet och till filmerna i filmen.

För precis som Tarantino och Deneuve hos Kore-eda tar sig Almodóvar friheten att skarva med verkligheten.

Av Jon Asp 27 sep. 2019