Ur Dalia Kurys syriska film «Privacy of wounds»

Trauman som förnyar filmen

Hynek Pallas ser suverän syrisk film tränga bortom det dokumentära och ta hjälp av rekonstruktionen för att komma åt den svåruthärdliga verkligheten.

Om hur västvärldens förskjutna värderingar förändrar filmen, om fotografiets roll och om hur public service sviker sitt uppdrag.



Vilken är den bästa måttstocken på västvärldens förskjutna värderingar? Vilka drabbas hårdast när de senaste årens lögnfabriker och påverkansoperation river upp medier och parlament i liberala demokratier?

Ivriga händer vill gärna svara något om Brexit och europeiskt samarbete, om Trump och Kina och klimatet. Eller vårt boende, i händerna på skurkföretag som Blackstone (som behandlas i Fredrik Gerttens aktuella film Push).

Men det mest tragiska svaret finns i Mellanöstern. Det finns i den sjufaldiga ökning av flyktingbåtar som de senaste veckorna har kommit till den grekiska ön Lesbos och till det ökända Moria-lägret som redan går på knäna. Det är den största mängden på tre år – 500 flyktingar på en natt – men det sker i medieskugga jämfört med «vi gör vad vi kan»-hösten 2015. Svaret ligger i det Syrien som Europa och USA vänder ryggen. En region så porös att den knappast kan kallas för stabil. Men som svenska ledarskribenter nu tycker det går bra att skicka flyktingar till («Myndigheterna måste prioritera utvisningarna», SvD 1/9).

Som författaren Anne Applebaum skrev i Washington Post i helgen (6/9) så förlorade väst sina värderingar i Syrien. De vi brukar förknippa med honnörsorden i FN-deklarationer om mänskliga rättigheter. Applebaum citerar krigsfotografen Paul Conroy som länge bevakade krig för att han trodde att det skulle förändra något. Där var ju flera fotografier som fick genomslag – främst bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi – men för varje bild tycktes västvärlden i stället härdas ytterligare.

Svaren på varför är inte enkla: I SNS-rapporten Flyktinginvandring och nyhetsinhämtning (44/2017) undersöker nationalekonomen Eleonora Freddi hur nyhetskonsumtionen förändrades hösten 2015. I takt med att det kom allt fler flyktingar till Sverige så minskade antalet klick på artiklar om flyktingöden och de humanitära kriserna. Ju fler nyanlända som kom till en viss kommun, desto färre invånare tycktes vilja läsa artiklar om invandring och asyl. Det var de personliga berättelserna, texterna som väckte empati, som man undvek först.

En slutsats Freddi drog är att människor väljer att förbli okunniga om flyktingars situation för att undvika moraliska ställningstaganden. Ju mer man vet om eländet, desto svårare blir det att fatta egoistiska beslut. Det är lättare att återvända till det abstrakta om man distanserar sig. Eller kanske bara lättare att återvända till en egen vardag som man anser är svår nog utan att ta in ett ofattbart lidande?

Jag tänkte på detta när jag med en skara närmast sörjande besökte den syriska dokumentärfilmfestival som i helgen pågick i sex nordiska städer. I Stockholm hölls den passande nog under fontänen på Sergels torg, för publiken kunde lika gärna utgöra en av de exotiska demonstrationer om en fråga långt bort som du inte känner till. Inte ett katastrofalt krig med direkt beröring till Sverige. Inte en humanitär katastrof som visade att stora FN-ord spelade liten roll när det kom till den blodiga kritan.

theraft_poster_wo_text_flotten_1100X620.jpg

«Inga fler fotografier kommer ändra på något», säger Conroy till Applebaum om Syrien. Så är det nog. Men på senare år har det dokumentära allt oftare underkastats andra processer mellan fiktion och verklighet. Kanske just för att det dokumentära måste förändras i en värld som översköljs av den digitala bilden. Genom rekonstruktion av händelser tillsammans med de som berörts och påverkats av dem kommer svenska filmer som Marcus Lindeens Flotten och Carl Javérs Rekonstruktion Utøya därigenom åt trauman, tankar och känslor bortom vanlig dokumentation.

På Syrian docs-festivalen gör Dalia Kurys strålande film Privacy of wounds samma sak: tre flyktingar som suttit inspärrade i Assads tortyrhålor möts nu över tre dagar i en sunkig cell (en studio i Oslo) för att tala om sina erfarenheter. Samtalet i övervakningskamerorna antar ofrivilligt formen av den där Monty Python-sketchen där några män försöker bräcka varandra i värst barndom. Minus humor men med bottenlös ångest. Männen lutar sig tillbaka på sina tunna, fläckiga madrass på stengolvet. Mazen och Khaldoon diskuterar hur man sköter om sår när man ligger i en cell med tio andra (varav några är döda). Hazen berättar hur man filar ner ett kycklingben tills det kan användas som en injektionsspruta.

wounds.jpg

Man förstår varför Khaldoon – som överlevde tolv år i fängelse – får panikångest och varför Mazen som möter publiken efter visningen inte alls ville vara med i den här filmen. Vem vill häva ur sig trauman och berätta vad som sker med ens nära och kära i ett sådant läge? De som rotar genom ruiner för att hitta ens kroppsdelar i tron om att man är död.

Men Mazen säger att hans välmående får stå tillbaka för ett budskap som måste berättas. Det är ett onekligen ett ovanligt Q & A.

Privacy of wounds är i jämförelse med sina dokumentärkusiner en väldigt intim film. Den begränsas av en liten cell och några monitorer för övervakningsbilderna. Och den innehåller inga arkivbilder. Det har också sina obekväma fördelar i hur väl filmen kommer åt trauman. Hazen som under maniskt kedjerökande bedyrar att han inte alls är traumatiserad av de detaljerat beskrivna tortyrmetoderna brottas plötsligt ner av sina medfångar i filmcellen. Det ska vara på låtsas, på skoj, men jag tror inte någon i visningsrummet tänker så.

Varför vi ännu inte har sett Privacy of wounds på SVT vet jag inte. Men public service har stundtals haft samma relation till syriska dokumentärfilmer som det där krigsfotografiet som med sin blotta existens ska skrämma oss till medkänsla. Till skillnad från hur man behandlar vissa västerländska dokumentärfilmer av auteurer (som i det retrospektiv som visades när D.A. Pennebaker nyligen gick bort) så finns det ett par skräckexempel på hur dokumentärer, trots att de har blivit internationellt uppmärksammade, far illa i redigeringsrummen på Gärdet. Det värsta är Talal Derkis film Tillbaka till Homs (2013) som belönades på bland annat Sundance-festivalen (men också samproducerades av SVT).

homs.jpg

Tyngden i Derkis film ligger i det närgångna, det intima. Derki, själv syrier, följde under en längre period en grupp unga män i Homs. I centrum var fotbollsmålvakten Basset som var frontfigur för protesterna mot regimen, och hans kompis medieaktivisten och fotografen Ossama. Liksom Privacy of wounds skildrar den den porösa gräns mellan olika roller (aktivist, rebell, filmare) som uppstår i ett inbördeskrig som bara maler på. Det är också filmer som visar att de som drabbas i krig inte längre är passiva statister i andra kameror. Med den digitala kamerans hjälp gör de sin egen film och kommer – både på plats och i rekonstruktionen – åt andra saker än det krigsfotografen eller etnografen fångar.

Och detta förstod inte SVT trots sin producentroll (eller på grund av den?). När Tillbaka till Homs sändes hade dess personliga anslag tryckts in i «dokument utifrån»-mallen. Över filmen låg inte längre Talal Derkis röst som personligt berättade om sina vänner och staden han växt upp i. Nu låg där den välbekanta svenska mansröst som alltid «spikar» dokumentärer av det här slaget i public service. Rösten och texten är en uttolkning av vad vi sker, en förklaring, ett försök att inlemma den i en kontext och mall. Den svenska rösten skiljer sig inte alltid så mycket från vad Derki (som nu är bortklippt) säger. Men tonen och känslan blir förstås en helt annan.

Jag sitter plötsligt och ser på en opersonlig radda bilder av strider, folkmassor, krossade hus, män med vapen och död, död, död. Precis där går den hårfina gränsen mellan det dokumentära och våldspornografin. Kanske säger det också något om varför väst vände bort blicken från Syrien – och varför Dalia Kury upplevde att hon behövde göra en rekonstruktionsfilm i stället. 

Jag tror inte att SVT genom att visa Privacy of wounds skulle orsaka någon värderingsrevolution. Den politik som har karvats fram i Europa sedan 2015 innebär att det är svårare att tala om det mänskliga lidandet bakom detta snart decennielånga krig. I stället handlar samtalet mindre om flyktingarna från helveten som de Mazen, Khaldoon och Hazen genomlevt, och mer om att flyktingarna var en kris för oss.  

Ingen film sedan 2015 har haft förmågan att vända detta narrativ.

Däremot borde det vara självklart att public service genast och utan att röra filmens form köper in Privacy of wounds. För att det är en lika intressant och bra film som Flotten och Rekonstruktion Utøya och för att dess bearbetning av trauman är relevant för många svenskar. För de direkt berörda som kanske aldrig har talat med någon om vad de har upplevt. Och för oss andra, som behöver påminnas om hur långt västvärldens värderingar har förskjutits.

Av Hynek Pallas 12 sep. 2019