Mariana di Girolamo och Gael García Bernal ur Pablo Larraíns «Ema» (San Sebastián Film Festival)

Våldsamma visioner i Valparaíso

«En dålig mamma som inspirerat adoptivsonen till att bli pyroman. Samtidigt en stark förebild i hur hon lär traktens unga att ta makten över sina egna kroppar.»

Jon Asp ser Pablo Larraín utforska nya marker i ett urbant, underskönt Valparaíso, där färgstarka Ema håller ställningarna efter eget behag.



Om man betänker att Pablo Larraín häromåret var aktuell med den överdådiga Neruda såväl som den bitvis briljanta Jackie är hans senaste film kanske något av en besvikelse. I alla fall för den som hoppats på fulländning. Men om man också betänker hur etablerad den chilenske regissören är på filmscenen så får nog Ema betraktas som ett uppfriskande tillskott från en visionär beredd att lämna bekvämlighetszonen och pröva nya marker.

jackie-movie.jpg

Ema är inget helgjutet verk. Filmen rör sig som mellan auteurens 40-årskris och försök till förnyelse – ett verk som delvis bländar men som ändå genomsyras av utforskande, att vilja nytt. Och även när det inte lyckas är det möjligt att tackla bristerna med tillförsikt, därför att scenerna andas frihet. Och är det något som utmärker Pablo Larraíns cv efter åtta filmer så är det just det mångsidiga och det eklektiska; en variation av teman, bildspråk och genrer som resulterat i olika grad av egensinne och tillgänglighet.

Huvudpersonerna i hans filmer är onekligen en färgstark samling: från den mordiska John Travolta-imitatören i Tony Manero (2008) till Pablo Neruda och Jackie Kennedy mer nyligen, gestalter med helt olika humörsvängningar. Ema, i Mariana di Girolamos övertygande tolkning, är inget undantag. I oversizad dräkt och med platinablond man – inte utan viss reminiscens av Lady Gaga – äger hon intimsfären, klubbarna, gatorna men även mer institutionaliserade rum. Att Gael Garciá Bernal spelar hennes sterile make befäster bara det faktum att det här är Emas show, hennes världsordning som gäller. När han i en scen, lätt resignerad efter många turer och vändningar, skakar vällingflaskan går tankarna till en liknande bild i Katja Wiks Exfrun, med den väsentliga skillnaden att kvinnan i Larraíns film verkligen vet vad hon vill, och också fått mannen att dansa därefter. 

ema04.jpg

Tillsammans förestår det omaka paret en dansgrupp i hamnstaden Valparaíso, i Larraíns version ett kombinerat hipsternäste tillika tillhåll för sub- och motkultur, i Sergio Armstrongs bilder minst sagt tilldragande. De har även en adoptivson tillsammans, runt 10, han som de lämnar tillbaka i filmens inledning efter att sonen gjort sig skyldig till några allvarliga förseelser, bland annat en nedfryst katt och en brännskadad moster, och genom dessa dåd i någon mån också skuldsatt föräldrarna.

Låter det märkligt; icke-trovärdigt? Det är inte särskilt viktigt, intrigen kan ses som bisak. Larraín verkar vilja försätta oss i ett universum av fragmentariska scener som blir mer symboliska än centrala för en handling. Det är lite sökt, men det är också svindlande vackert stundtals, bilder från hamnområden och på hustak inte minst. Ema är en levande motsägelse. En dålig mamma som inspirerat adoptivsonen till att bli pyroman. Samtidigt en stark förebild i hur hon lär traktens unga att ta makten över sina egna kroppar, i uppror mot samhällets olika kontrollsystem. Hon går sin egen väg, tar av andra precis det som passar henne. Hon bygger upp och raserar. Hon utgör sin egen revolution, formar sina egna ideal, svårtydda förvisso, men hon får många följare på gatan.

Varietys Owen Gleiberman omskriver henne som gåtfull nog att existera i ett rike mellan verklighet och metafor, «so disaffected that the benumbed protagonist of Agnès Varda’s ’Vagabond’ looks jolly by comparison, so incendiary that she makes the Girl with the Dragon Tattoo seem like Little Miss Sunshine». Tillspetsat förstås, men poängen är att Ema för tankarna till en rad filmkaraktärer som gjort avtryck. Det är som om Larraín velat toppa sina föregångare och försökt skulptera den fria individen för en era där all energi med fördel brukas egenmäktigt och utan skrupler. Full fart framåt.

ema-1.jpg

Övermänniska, frigörare, anarkofeminist, libertarian – kärt barn har många namn. Här finns storartade scener, som när Ema dansar eller bara hänger med sina vänner, och andra som fungerar sämre, till exempel en serie sexakter utlösta av lust men också svartsjuka. Åter andra scener, i kontakt med vuxensamhället till exempel, kan vara våldsamt roliga.

Mer minnesvärd än slutsekvensen är filmens allra första scen: ett trafikljus som satts i brand, stillsamt vacker och helt öppen. Mot slutet är det som om Larraín vill kompensera för tidigare fragment och göra filmen mer sammanhängande, genom en twist som delvis tar udden av Emas planlösa akter och får hennes situation att framstå som mer villkorad, hennes modersinstinkt mycket mer levande än vi först befarat. För även om den större kampen fortsätter, med nya laglösa gärningar för dörren, är det som om regissören tvingar Ema att växa upp en smula, att skriva under på åtminstone ett par av samhällskontraktets punkter. Ur strikt hälsoperspektiv är det kanske sunt, men det förtar också lite av känslan i den annars så idiosynkratiska friheten.

Av Jon Asp 27 sep. 2019