Edith Clever i Peter Handkes «Den vänsterhänta kvinnan» från 1977 © Wim Wenders Stiftung

Den vänsterhänta kvinnan

Titelperson med gåtfull intelligens – Stig Björkman ser om nobelpristagaren Peter Handkes film «Den vänsterhänta kvinnan». Vid premiären i Cannes 1977 nämnde regissören Chantal Akerman som främsta inspiration. Björkman ser även spår av Ozu och Duras.



Årets nobelpristagare i litteratur är en mångsysslare av rang. Diktare, romanförfattare, dramatiker och även filmare. Vad gäller det senare är nog Peter Handke för de flesta enbart känd för sina samarbeten med Wim Wenders, som manusförfattare till ett par av dennes förstlingsverk och då, framför allt, till Himmel över Berlin, denna filmsaga som för evigt har fått oss att betrakta berlinare ur ett himmelskt perspektiv. Men Handke är också upphovsman till fyra filmer med egen signatur, fyra stilla betraktelser över tillvaron, där Den vänsterhänta kvinnan nog är den mest kända.

left-handed on set.jpg
Regissören Peter Handke flankerad av Bruno Ganz och Edith Clever under inspelningen


Den vänsterhänta kvinnan
 blev också en roman, men filmen eller snarare filmmanuskriptet växte fram ett par år innan romanen kom till. Jag skriver «växte fram», för av allt att döma innebar projektet en process av mer utdragen karaktär. Inspirationen till berättelsen lär ha varit ett frågeformulär som Marcel Proust i sin ungdom roat sig med att presentera sig själv. «Vilka egenskaper uppskattar Ni mest hos en kvinna?», löd ett av spörsmålen. Saktmod, naturlighet och intelligens lär Proust ha skrivit som svar, något som Handke fastnat för. Och följande fråga: «Var skulle ni helst vilja leva?» lär Proust ha besvarat med Dans les pays des’ideal. Ett något dubbeltydigt svar, «I ett land där ideal hyllas» eller «I ett idealiskt land».

Hur som, Im Land des Ideals skulle filmens titel bli. Och även om projektet skulle komma att genomgå ett antal bearbetningar och slutligen också byta namn, finns ursprunget gömd i en scen. Filmens huvudperson, Marianne, är översättare, och i en tidig scen får vi se henne arbeta med en text som lyder: «Im Land des Ideals: Ich erwarte von einem Mann, daß er mich liebt für das, was ich bin, und für das, was ich werde.» – «Jag förväntar mig av en man, att han älskar mig för den jag är och för den jag kommer att vara.»

Den meningen sammanfattar, om än inte särskilt utförligt, temat och innehållet i Den vänsterhänta kvinnan.

Handke förbereder för en kris, sedan han i filmens första scen har fört sin huvudperson, Marianne, till flygplatsen Charles de Gaulle. Hon står där intill en av de gigantiska rullbandsförsedda tuberna där passagerna släpps ut. Hon väntar på planet från Helsingfors, och intill henne står ett finskt par med en stor skylt och samtalar. Tervetuola («Välkommen») står det på skylten, de båda ser ut som om de vore utsända av Aki Kaurismäki för att statera i Handkes berättelse. En spontan reflektion, eftersom det i Handkes film finns samma blandning av omedelbarhet och askes som hos hans finske kollega.

Den Marianne väntar på är hennes make Bruno, som nu återvänder från ett besök i Finland. Han beskriver kylan och talar om det obegripliga språket, han har bara lärt sig ett enda ord, det för öl –  olut. Han har också låtit berusa sig. Kylan, ursäktar han sig, och så gick det ju inte att tala med någon.

Renhet är det första ord jag tänker på efter filmens inledande svit av bilder. Handke inleder sin film i mörker. Natten vaktar huset, famnar det, säger Marianne. Men försiktigt lyser Handke upp filmen och dess historia. «Långsam hemkomst» är titeln på en av Handkes tidiga romaner, och Bruno vill ta tid på sig när han nu är tillbaka i hemmet, och naturligtvis kan han inte ana att hans vistelse där kommer att bli kort.

Nästa dag går paret på bio. De ser en gammal film av Yasujiro Ozu, och det kan inte vara en tillfällighet att Handke valt ett verk av denna eftertänksamhetens poet. Senare vill Bruno att de båda tar in på hotell i stället för att gå hem. «Det sjunger inom mig av lycka», säger han när de står utanför hotellrummet. «Ikväll känns det som om allt jag någonsin önskat går i uppfyllelse. Som om jag har kunnat trolla mig iväg från en lycklig plats till nästa. Utan att uppleva något avstånd.»

Men nästa morgon står Brunos resväskor packade i hallen, och Mariannes ultimatum är inte förhandlingsbart. Hon vill att han flyttar, hon uppger inga skäl. Bruno ställs inför ett fait accompli. Han erbjuds bostad av en väninna – «om du inte vill ha honom tillbaka, vill säga». Bruno förebrår Marianne, när han hämtar sina väskor. «Ni kvinnor med ert eviga förnuft! Med er brutala förståelse för allt och alla! Jag har aldrig träffat en kvinna som kan förändra sitt liv… Minns du inte att där fanns en intimitet mellan oss?»

left-handed-window.jpg

Den vardag som följer rymmer få överraskningar och döljer knappast ens några hemligheter, men det är uppenbart att det är så Marianne, den vänsterhänta kvinnan, vill ha det. Ett liv i stället för, skulle det också kunna kallas. Det är ett liv en bra bit bortom det centrum som skulle kunna tänkas vara mer fyllt av händelser. Marianne bor ett stycke från Paris, i det lilla samhället Chaville, som även Handke så småningom kommer att välja som boplats – «den periferi» som Svenska Akademien nämner i sin prismotivering.

Wim Wenders har apropå Den vänsterhänta kvinnan talat om dess «majestätiska vardag» eller majestätiskt skildrade vardag, men om man vill tala om bildstil är Handke närmare sin likaså filmande författarkollega Marguerite Duras än Wenders, inte minst genom den deklamatoriska ton som vilar över filmen. «Die Wahrheit ist immer konkret» – sanningen är alltid konkret – denna sentens med ursprung från Lenin är också applicerbar på Handkes film, vare sig denne politiske politiskt omstridde person vill eller inte.

En viktig gestalt är också Mariannes och Brunos åttaårige son, Stefan, och det är nog inte uteslutet att berättelsen kan ses som en skiss till ett porträtt av konstnären som ung valp. Vi ser en uppfinningsrik son som försöker roa modern med sketcher och teatrala upptåg. Handke har också vittnat om den nära relation han haft med sin mor och om den känsla av likgiltighet eller ren aversion som präglat förhållandet gentemot den så gott som frånvarande fadern, som senare visat sig vara en styvfar.

Ett besök av en älskad morfar kan tydligen också kopplas till Handkes person. Det är ett besök som piggar upp, också för oss som åskådare. Även Marianne tinar upp, och det är inte utan att man hade önskat förlänga morfaderns vistelse, både för Stefans skull och för vår egen.

När Marianne och Stefan skall ta farväl av morfadern, dyker oförmodat Rüdiger Vogler, skådespelaren från så många av Wim Wenders filmer, upp på tågstationen. I en högst oväntat sketchartad dialog börjar morfadern utmana Vogler och kalla honom feg, feg i sin konst:

- Är ni feg även privat? provar han. Ni är inte tillräckligt skamlös för att kunna bli en bra skådespelare. Ni håller inne med er själv. Ni vill vara som en amerikansk aktör och inte sätta någonting på spel, så ni bara poserar. Ni måste lära er att röra er på riktigt, skrika ut på riktigt. (Han slår Vogler i magen) Och inte verkar ni vara särskilt tränad heller. Hur länge har ni varit arbetslös?

- Inte mer än tio dar.

- Ge mig ett tecken i nästa film och visa att ni har förstått mig. Jag gläder mig åt att få se er åldras på film.

Sedan morfadern har vinkats av tar allvaret över på nytt, ett allvar av det slag som kan riskera att stänga ute åskådaren. «En stor tystnad sänkte sig…» är inte de mest uppmuntrande slutorden, när vi lämnar Marianne. Hon framstår genomgående i filmen som en högst enigmatisk figur, men genom sin uttolkare, Edith Clever, blir hon en gestalt som fastnar på näthinnan. Hon åskådliggör det saktmod, den naturlighet och intelligens som Handke eftersträvat. Framför allt det senare – intelligens.

Av Stig Björkman 14 okt. 2019