Elina Norén Sandberg som aspirerande filmskoleelev i Jonatan Etzlers och Robert Melos «Pinnen».

Filmlivet på en pinne

«Är det inte snarare ofta så att det är människorna runt de aspirerande regissörerna som är servila? Svenska filmkritiker, filmproducenter, filmkonsulenter som inte ställer tillräckligt höga krav?»

Jonatan Etzler samtalar om sin nya kortfilm «Pinnen», regisserad tillsammans med Robert Melo och aktuell i både Uppsala och Stockholm.



I kortfilmen Pinnen tvingas den aspirerande filmstudenten Elin, ställd inför intervju med tre jurymedlemmar, balansera en pinne på sitt finger. Det är bara en av flera instruktioner eller frågor den unga sökanden möter eller svarar på.

Inspiration till filmen kommer ur en ökänd historia från Dramatiska Institutet (nuvarande StDH), där de inbjudna uppmanades just detta: att balansera en trästav på fingret. Där man nog hade trott att det handlade om ett slags kuggfråga – går du med på så idiotiska saker är du borträknad – visade det sig snarare vara tvärtom. Gick du inte med på det var du automatiskt avskriven, enligt läraren och professorn Harald Stjerne till Dagens Nyheter (18/1 -03).

Pinnen-01.jpg

Pinnen är en humoristisk film som följer en långvarig trend inom svensk kortfilm, med exponerande och olika utsatta människor i karriären – en skådespelare, en modell – som har att förhålla sig till allt märkligare situationer och direktiv, och i vilka en tydlig maktstruktur synliggörs. Därför är det också en obehaglig film, där den osäkra aspiranten sjunker allt lägre i självkänsla samtidigt som hennes chanser att komma in på skolan sannolikt försämras.

Jonatan Etzler, som förra året vann en student-Oscar för sin examensfilm från StDH Get ready with me, har regisserat filmen tillsammans med Robert Melo, som när han sökte till DI 2009 fick i uppdrag just att balansera en pinne på ett finger.


POV
fick en pratstund med Jonatan Etzler.

Hur fick ni idén till filmen?

JE: «Det är min och Roberts mardrömsbild av en antagningsintervju. Vi lånade situationer från olika filmskolors ansökningsprocesser, så jag skulle säga att den inte pekar specifikt mot StDH. Slutresultatet är snarare lite av ett Frankensteins monster av olika intervjuer. ’Balansera en pinne på fingret’ är ett känt inslag i gamla intervjuer till Dramatiska Institutet, men frågan ’nämn tjugo saker som du älskar’ fick jag på en intervju till danska filmskolan och frågan ’kan du berätta en hemlighet som bara din’ är från en filmskola i USA.»

Varför ser och hör man så ofta om skräckexempel på maktutövning inom filmen?

JE: «Kulturvärlden är fortfarande exkluderande, även utomlands, och drömmen om att få läsa en konstnärlig högskoleutbildning är svår att nå. Jag är en av de fyra regissörerna som blev antagna till StDH 2015, men jag sökte två omgångar innan jag till slut kom in den tredje gången. Jag sökte också alla de andra skandinaviska filmskolorna och jag minns att det kändes helt omöjligt att komma in i det finrummet som en filmskola är. Att ha gått en filmutbildning på hög nivå ses fortfarande som en viss kvalitetsstämpel i branschen och det är många som söker skolorna och därför får ju de som sitter i antagningsjuryn en oerhörd makt. Jag och Robert ville visa hur det känns att sitta mitt emot den makten.»

Etzler (kopia).jpg

«Det känns som att hela filmbranschen och konstvärlden bygger på att man ska kunna ’sälja in sig själv’ och det hänger väl ihop med vår kulturs besatthet av image. Vem är du? Vad är det hos just dig som är unikt och intressant? Vad är ditt personliga varumärke? Vad är kärnan i ditt eventuella konstnärskap? Om du kan formulera det på ett sätt som juryn förstår så har du god chans att bli inkluderad. Är inte det egentligen lite problematiskt?»

Filmen återspeglar också den servilitet som tycks prägla filmens värld, här med en filmaspirant som står beredd till vad som helst för att bli accepterad. Finns det en risk att unga oetablerade över lag är för tacksamma och undergivna?

JE: «Ja, det tror jag. Men jag vill ändå vända på frågan – är det inte snarare ofta så att det är människorna runt de aspirerande regissörerna som är servila? Svenska filmkritiker, filmproducenter, filmkonsulenter som inte ställer tillräckligt höga krav? Det görs många opersonliga och ointressanta filmer i Sverige. Mitt intryck är att de filmerna ändå ofta är gjorda av viljestarka regissörer som är säkra på sin röst. Kanske är de för säkra, så att de stänger ute andras tankar? Eller kanske är deras visioner bara inte tillräckligt intressanta?

Upplever du att StDH genomgått förändringar under de senaste åren?

JE: «Skolan har ju genomgått förändringar sen Robert var där på intervju. Sista gången pinnen plockades fram var för tio år sen och flera lärare har bytts ut sen dess. När jag gick där tyckte jag man märkte att hela skolan just slagits ihop med Operahögskolan och Cirkushögskolan till ett konglomerat som kallas Stockholms Konstnärliga Högskola. Det blev mer toppstyrt, svårare att få tillsätta ny personal, och utbildningen hade plötsligt inte lika mycket pengar längre, vilket märktes i bristen på undervisning. Men jag vet inte alls hur det kommer bli framöver. Häromveckan släpptes det ju ett pressmeddelande där det meddelades att den kommer genomgå en stor förändring och kandidatutbildningen i filmregi, som jag gick på, kommer rikta sig till filmare på en lägre nivå och inbegripa både dokumentär och fiktion. Vi får se hur det påverkar branschen.»

Du har nyligen varit second unit-regissör på inspelningen av HBO:s dramaserie Björnstad, efter Fredrik Backmans roman och med Peter Grönlund som regissör. Hur har inspelningen varit och vad tar du med dig därifrån?

«Inspelningen var utspridd över flera olika orter i Norrbotten och därför fick jag regissera vissa scener som inte main unit och Peter hann med. Det var en ny erfarenhet att jobba under en annan regissör och verkställa hans vision. Det är ju svårt, men både Peter, producenterna och HBO verkade nöjda. Det är ett häftigt, stort projekt med en stark grundberättelse och jag hoppas den blir fantastisk.»

Förra året vann du en student-Oscar och nu är du aktuell med en ny kortfilm. När får vi se din första långfilm och vad kommer den handla om?

«Snart hoppas jag. Kanske på en biograf nära dig år 2021. Jag har ju just börjat med ett långfilmsprojekt och en idé som jag är väldigt exalterad över, och jag jobbar med ett etablerat produktionsbolag och en manusförfattare. Jag kan inte berätta mer just nu tyvärr. Det kommer också en till kortfilm nästa år, som heter Badaren. Kanske blir det min sista.»

Knöt du några internationella kontakter i samband med student-Oscarn?

«Jag blev kontaktad av flera agenter och bolag i USA och gick på massa möten. Jag skaffade jag en agent i London och har läst lite manus. Jag vill ändå helst fokusera på Sverige, just nu i alla fall, och att göra debut här.»

Snittiden för en utexaminerad filmstudent att långfilmsdebutera i Sverige är skyhög, uppåt tio år. Vad behöver göras för att sänka trösklarna?

«På StDH saknade jag att få utveckla ett eget projekt som jag kunde ha med mig när jag gick ut. Man känner sig lite vilsen efter examen. Utbildningen fokuserar ju inte heller på den personliga rösten, utan mer bara på samarbete och hantverk. Jag tror att det är avsiktligt och att den finns en demokratisk tanke bakom det, men konsekvensen är att det tar tid att hitta sig själv och kunna komma igång efter examen. 

Tror du man riskerar att förlora sin röst om processen blir för lång och utdragen?
«
Ja, absolut. Det är ett finkänsligt arbete att regissera och det är lätt att bli avtrubbad, eller att helt tappa riktningen.»

Av Jon Asp 25 okt. 2019