Ur Oliver Laxes «Fire will come», som tävlar om bronshästen på årets Stockholm filmfestival © Pyramide Films

Höjdpunkter i Stockholm

1991 invigde David Lynchs «Wild at heart» Stockholm filmfestival. 30 år senare är det dags för Noah Baumbachs «Marriage story» att inleda festivalen. Jon Asp listar tio höjdpunkter ur årets program som ännu saknar svensk distribution.



Bait (Mark Jenkin, Competition)

«One of the defining British films of the decade», skrev The Guardians recensent om Mark Jenkins drama som utspelar sig i ett fiskesamhälle i Cornwalls natursköna periferi. Till form och tilltal påminner Berlin-sensationen Bait inte så litet om Agnès Vardas debutfilm La pointe courte. Associativ och poetisk, inspelad på svartvitt smalfilm, med skådespelare som påminner om Bressons modeller och i skarven mellan gudsförgätna invånare vid strandkanten och storstadsbor på besök. Den stora skillnaden är politisk; Bait är en skildring av människor som gör motstånd mot gentrifieringen och den globala ekonomin.

bait.jpeg


Beanpole (Kantemir Balagov, Impact)

Beanpole innehåller några sällsynt obehagliga men suggestiva scener. Löst baserad på Svetlana Aleksejevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte äger filmen rum på ett sjukhus i efterkrigstidens Sankt Petersburg. Vackra färgtoner, men mörkt innehåll. Efter kontroversiella debuten Closeness häromåret befäster Balagov sin plats som en av Europas mest egna unga regissörer. Läs mer om filmen i POV #51.


Fire will come (Oliver Laxe, Competition)

Från första till sista ruta en vacker och gåtfull neddykning i Galiciens mest överdådiga skogar, där bränder spelar lokalbefolkningen ett spratt. Om utanförskap och grupptryck, om mordbrännare och brandmän. En av de starkaste upplevelserna i årets Un certain regard i Cannes.


I was at home, but (Angela Schanelec, Open Zone)

Schanelec, nyligen tillägnad en serie på Cinemateket i Stockholm, är ett av tysk films få kreativa glädjeämnen under senare decennier, känd för sina elliptiska tillståndsbeskrivningar som lämnar stort utrymme för åskådaren. I was at home, but var en av få utmanande filmer i årets Berlinale och vann även regipriset.

I-Was-at-Home-But-still-1024x617.jpg


Just 6.5 (Saeed Roustaee, Impact)

Man skulle kunna se Just 6.5 bara för skådespelaren Payman Maadi, ett av iransk films mest tilldragande ansikten. Men det finns starkare skäl: 6.5 är en ovanlig dramathriller om droghantering i flera led, både genre och arthouse, och framför allt en film som visar sidor av Iran vi inte sett på film tidigare, från kvinnor i kriminalitet till fängelseskildring med många män på liten yta. Roustaees andra film är chosefri, ojämn men omöjlig att inte ryckas med i.


Just don’t think I’ll scream (Frank Beauvais, Doc Competition)

Fantastiskt filmhistoriskt collage som illustrerar livet för en självmedicinerade cinefil på flykt från Paris för att hitta ro på landet – en av årets höjdpunkter på Berlin filmfestival. Läs mer om filmen i POV #46.


Liberté (Albert Serra, Open Zone)

Spanske Serras filmer är tålamodsprövande men alltid belönande. Liberté är inget undantag, ett mörkt, skitigt kostymdrama om ljusskygga sexuella aktiviteter som utmanar både då (före franska revolutionen) och publiken i dag.

Liberte_Ursula_Kaufmann_2.jpg


You deserve a lover (Hafsia Herzi, Competition)

Frida Kahlo-dikt har gett namn åt skådespelarens Hafsia Herzis regidebut om ung rastlös kärlek i Marseille och med hög tonträff i tveklös nya vågen-anda. Läs mer om filmen i POV #51.


Synonyms (Nadav Lapid, Competition)

Exilskildringen och språkkursen Synonyms, guldbjörnsvinnare i Berlin, är en av årets mest excentriska och överraskande filmer; Nadav Lapid en av Europas mest spännande regissörer. Läs mer om filmen i POV #46.


Zombi child (Bertrand Bonello, Twilight)

Den mytologiskt sinnade filmeklektikern Bonello expanderar sin terräng när fransk kolonialhistoria möter nutida voodookultur. Samtidskommentar och tonårsmelodram som är både teoretisk och tilldragande. Läs mer om filmen i POV #51.

Av Jon Asp 25 okt. 2019