Michel Houellebecq och Gérard Depardieu i terapidramat «Thalasso» © Wild Bunch Distribution

Houellebecq från Thalasso till Serotonin

Michel Houellebecq går från regelvidrigt rödvinsspa med Gérard Depardieu i nya filmen «Thalasso» till den allra sista kartan ångestdämpande i «Serotonin».

Jon Asp ser och läser en författare som tids nog lär få litteraturpriset.



«Sverige är en av de värsta diktaturerna i världen, till och med värre än Frankrike.»

Spanska San Sebastián i slutet av september. Internationell premiär för det franska terapidramat Thalasso. Påståendet, det första i filmen, kommer från dess huvudperson: Michel Houellebecq som med dåliga värden och dyster syn på världen checkat in på ett hälsocenter i Normandie, lika fashionabelt som högteknologiskt. Ingen tobak, ingen alkohol; endast ordentlig föda och med olika terapeutiska övningar och apparater som prövar Houellebecqs kropp och själ. Till författarens räddning kommer Gérard Depardieu, med rakt men varmt tilltal och med mångdubbelt större kroppsmassa. Och därtill med många flaskor årgångsviner på rummet, substanser som snart utgör en värdig utmanare till thalassoterapins olika former av vatten, lera och sand.

Thalasso_Filmpicture_19416.jpg

Så är upplägget i Guillaume Niclouxs senaste film, en fri uppföljare till Kidnappningen av Michel Houellebecq (2014). Medan Nicloux filmar Depardieu för fjärde gången är det blott hans andra med Houellebecq, som flera gånger framvisat fungerande filmnärvaro, kameravan från många tv-framträdanden genom åren. Ännu en gång verkar författaren på vita duken i egen person, om än sedvanligt tärd också något vitalare än i andra filmer – han befinner sig ändå på hälsokur. Oavsett hur mycket av denna gestalt som faktiskt är Houellebecq, privatpersonen och författaren, så finns det få andra bärande idéer i Niclouxs film än att komiskt spela på den oförblommerade cynism och svartsyn som sedan länge utgör en central del av Houellebecqs biografiska legend – detta stillsamma yrväder som ömsom ger ifrån sig slagkraftiga romaner ömsom lösryckta oneliners. Som den om Sverige, till exempel, som uttrycks med ovanligt mycket temperament men som aldrig följs upp eller utvecklas, mer kastas ut mot bakgrund av den generella nedskrivning av vårt föregivna sociala utopia. Ungefär lika svepande tillåts Depardieu senare konfirmera sin dragning åt Putin. Det är på den nivån, olika mediala bilder som turneras, av två av landets mest famösa avvikare.

Ni är en skam för Frankrike, tvekar inte en annan klient på hälsocentret att meddela duon. Fångade i denna inrutade och luftkonditionerade mardröm tar de båda ändå händelserna med ro, om än hjälpta av vin och cigaretter i smyg. Men de står sig även med mer oväntade tankar och känslor. Till exempel när Houellebecq pratar om sin mormor och hennes tro på kroppens återuppståndelse. Det är ett fantastiskt ögonblick i filmen när han inte kan hålla tillbaka tårarna och Depardieu, tagen av Houellebecqs berättelse, tillfälligt förlorar fattningen. Intellektuellt blir det aldrig i nivå med dialogen mellan till exempel Houellebecq och Bernard-Henri Lévy i korrespondensboken Ennemis publics (2008), vilket aldrig heller är meningen. Banalt poetiskt lyckas Nicloux däremot framställa dessa båda kroppar – en halv och en överdimensionerad – med deras olika brister och kval; två franska regelbrytare som ter sig mänskliga.

houllebecq-thalasso-steam.jpg

Om hatkärlek präglar synen på Houellebecq så är den kanske särskilt tydlig i Sverige. Kultursidorna anmäler numera hans romaner redan när de släpps i hemlandet. Framträder författaren på en utländsk litteraturfestival rapporteras det ivrigt. Många höjer honom till skyarna medan åter andra kulturpersonligheter kan sitta i panel och avrätta författaren efter noter (se SvD, 5 dec 2018). Med förra boken Underkastelse – inräknat dess profetia och höga politiska aktualitet – växte Houellebecq i allmänintresse. Texten spred sig vitt och sattes även upp på svenska teaterscener. Kanske diskuteras Houellebecq numera runt fikaborden, kanske har han blivit rumsren.

Tiderna förändras. När jag själv för femton år sedan – efter att romanerna Elementarpartiklarna och Plattform satt starka avtryck på många – planerade att skriva uppsats om Houellebecq refuserade min handledare redan idén. Allt för mycket en författare i tiden, menade den mångårige litteraturprofessorn på Stockholms universitet (han som jag i allt övrigt uppskattade). Här var tanken att försjunka i något mer bestående (för mig blev det Baudelaire och Det ondas blommor i stället). På journalistutbildningen samtidigt hade få ens hört talas om författaren, den namnkunnige läraren i kåseri rödmarkerade bestämt «Houellebecq» när jag i en text kort refererade till författarens verk som ett slags uttryck för desillusion. Posen gillades inte.

Somliga kommer också provoceras av Houellebecqs senaste roman, Serotonin, på franska i början av året och i dagarna i svenska bokhandlar. För till skillnad från Houellebecq i Thalasso vägrar huvudpersonen i boken all konstruktiv behandling. I stället för grödor, kryoterapi och mänskliga varelser är kontakten med läkaren den enda som vårdas någorlunda, den läkare som går med att på att skriva ut läkemedlet Captorix för att stilla den värsta ångesten. 46-årige Florent-Claude Labrouste är nämligen på väg att dö av sorg, eller bara slockna av tristess. Efter att vind för våg ha lämnat sin luxösa parisvåning tar han in på ett hotell som fortfarande tillåter rökning på rummen. Hans enda föresats är att leva hyfsat smärtsamt några månader till, att kunna spendera arvet från sina föräldrar så att pengarna inte ska tillkomma någon mer behövande. De föräldrar som faktiskt älskade varandra och som också gett sonen en lycklig barndom. Själv har han förbrukat sina kärlekar, eller om de förbrukat honom. Till sitt öde i nämnda våning lämnar han också den sexuellt mångsidiga flickvännen, en japanska som lever högt på hans pengar och inte heller bangar tidelag. Att bli påsatt av en Dobermann och samtidigt suga av en Bullterrier är skåpmat för henne, ungefär som att ligga med en västerlänning.

Före henne hade Florent-Claudes relation med en misslyckad skådespelare gått i kras. Ekonomisk obalans var del av problembilden den gången också. Sedan Vincent Cassel och Béatrice Dalle flyttat in i hennes kvarter i redan trendiga Ménilmontant hade hon inte längre råd att flytta. «2004 hade hon insett att hennes lägenhet tjänade betydligt mer än hon själv varje månad […], att sälja nu skulle ha varit motsvarigheten till bostadsmässigt självmord och hon tog till desperata lösningar, som en serie cd-inspelningar av Maurice Blanchot-texter för France Culture…»

Straffet i att läsa in Blanchot för den statliga radion – är det möjligen med sådan galghumor man vinner den litterära elitens hjärtan, där inräknat Svenska Akademien?

Med flickvännerna ur bilden gör det hur som helst inget att den ångestdämpande medicinen gravt förminskar Florent-Claudes potens. Mer än på ett narrativt plan vill säga; i stället för sexuella odysséer sitter huvudpersonen här ensam och nedbruten med sin hummus (idealisk singelmat) och begrundar sin humus (på väg mot förmultnande). Till professionen har han till nyss varit en välavlönad agronom som utrett det europeiska jordbruksstödets konsekvenser – alltså ännu en grå byråkrat i Houellebecqs register. Genom hela karriären har Florent-Claude blivit mer eller mindre överkörd av personer eller företag som förespråkat frihandelsavtal och hög produktivitet. Efter hand har han själv blivit en del av ekorrhjulet, vilket bland annat lett till hans särdeles missriktade motstånd. Utled på den urbana medelklassens medvetenhet har han länge vägrat sopsortera, på pin kiv till och med kastat tomma glasflaskor i papperscontainern. Florent-Claude befinner sig med andra ord väldigt långt ifrån flygskam och Greta-vurm; hans sympatier, om han orkar uttrycka dem, ligger någon annanstans.

Där Underkastelse förutsåg islamiskt styre i väst har Serotonin berömts för sin framsynthet vad gäller de normandiska mjölkböndernas motståndsakter, som de gula västarna (les gilets jaunes) tidigt förknippats med. Även om böndernas aktioner varit igång långt före gula västarnas kan man konstatera att Houellebecq rör sig med fortsatt samtidsradar. Och det som ofta beskrivs som cynism kan lika gärna ses som en betydande moral och tillståndsbeskrivning av en värld som gått vilse. För huvudpersonens svartsyn tycks i likhet med författarens ha uppstått i skarven mellan orubblig kapitalism och den medgörliga civilisationens kosmetiska böner för en bättre värld. Att han i flera fall sympatiserar med de osympatiska, till och med utgör en av de osympatiska, gör det honom nödvändigtvis mindre till en humanist?

Florent-Claude har inte förmått förena verklighet med varaktighet, pornografi med romantik. Ändå när han en avlägsen dröm om det senare, det som ska rädda honom från ensamhet och död. Likväl tar hädangångna författarkolleger Mann och Proust som evidens för att världens kultur inte tjänar något högre syfte, det var aldrig «intellektuella samtal författaren behövde, utan ’flyktiga kärlekslekar med unga flickor i blom’», det som Houellebecq ersätter med «unga fuktiga fittor»; «finns det något vackrare, något mer poetiskt än en fitta som börjar bli fuktig?», tänker huvudpersonen, trots att den egna glöden falnat.

Så växlar Serotonin mellan sina små romantiska frön och rent psykopatiska störningar och jämte det, mer markant, försvaret för marknadens marginaliserade, oavsett om det gäller mjölkbönder, aprikosodlare eller någon annan mindre köp- och färgstark grupp som offras tidigt i den nya världen. Houellebecq uttrycker det banala mer än det provokativa. Men han uttrycker det bättre än de flesta. För samtidigt som han bygger broar mellan samhällets extremer, i praktiken visar på en annan väg än polarisering, väver han förunderligt vackert samman marknadslagarna med kärlekslivet. Som när huvudpersonen ändå tillstår att lyckan slarvats bort.

«Hade vi kapitulerat inför illusionerna om den individuella friheten, det öppna livet och de oändliga möjligheterna? Det är möjligt, det var idéer som låg i tiden, vi hade inte formulerat dem, de passade inte oss; vi hade funnit oss i att låta oss formas av dem, förstöras av dem och till sist, mycket länge, lida av dem.»

Att ge Houellebecq litteraturpriset 2019 (eller för 2018) var knappast att vänta, efter det världen och Akademien gått igenom under senare år (och alltså inte på grund av hans åsikter om Sverige). Desto rimligare att han får det tids nog, i takt med att verkligheten hinner ikapp Houellebecq och i takt med att ännu fler få syn på det unika i hans universum. Förutsatt förstås att författaren, var än han befinner sig, sköter sin hälsa någorlunda – inte för mycket vin och cigaretter, kanske till och med lite thalassoterapi mellan varven.

Av Jon Asp 12 okt. 2019