Svartvit sadism ur Václav Marhouls uppmärksammade «The painted bird» som tävlade i Venedig i september.

Makten om minnet

«30 år efter murens fall kan båda dessa samtida spelfilmer vara svårare att förstå i väst: just i deras känsla av att vara andra rangens medborgare i Europa – och i sitt eget land.»

Hynek Pallas botaniserar bland offer och hjältar i nya centraleuropeiska fiktioner.



«Skål för vår nationalhjälte!»

Männen runt bordet höjer glaset, men föremålet för skålen böjer bara på huvudet.

Scenen återkommer flera gånger i den färska tjeckiska filmen Národní třída («Nationalgatan») och visar sig vara både symbolisk och problematisk för ett tema som återkommer i tre uppskrivna tjeckiska filmpremiärer denna jubileumshöst.

narodni_trida_4_181008-182154_mda.jpg

För Národní třída (bilden), liksom Staříci («Gamlingar») och den enda som är internationellt uppmärksammad av dem – Václav Marhouls The painted bird (Nabarvené ptáče) – tar sig på olika vis an nationens minne och uttrycken det i sin tur tar sig.

Minnet, som en senkommen vändning i Štěpán Altrichters Národní třída visar, är nämligen inte utan problem. Filmen följer en hård, ensam man som närmar sig de femtio. Med sitt rakade huvud och bomberjackan där smeknamnet Vandam är insytt lämnas lite åt fantasin kring hans natur. Det är också det skålen utbringas för på hospodan (puben) varje kväll: för att det sägs att Vandam var den som «satte igång alltsammans» när demonstrationerna blev våldsamma på Nationalgatan i november 1989. «Vår egen Havel», säger de utslagna, arbetslösa och dagdrivande typerna som samlas kring bordet.

I svenska ögon kan det här te sig som hån mot eller drift med en obildad underklass. Särskilt när en av de yngre killarna runt bordet (här finns inga kvinnor) inte vet att händelserna hösten 1989 går under namnet «Sammetsrevolutionen».

Men Národní třída är baserad på författaren Jaroslav Rudiš roman från 2013 och följer Rudiš etablerade stil – till exempel i den på svenska utgivna romanen Himmel under Berlin (2010) – där författaren genom att ge röst åt udda figurer anlägger ett annat perspektiv på samhället. Och i Národní třída blir detta om man också får vara nostalgisk över det fula.

Förutom att det visar sig att Vandam faktiskt utdelade första slaget hösten 1989 – men inte som man tror – och att det är en avgörande minnesfråga eftersom det råder viss konsensus kring att den snabba utvecklingen novemberdagarna 1989 berodde just på att polisen tog till övervåld, så är nämligen skådeplatsen för filmen relevant. Lokalen där grabbarna dricker öl ser ut som en anonym föreningslokal – långt ifrån vår tanke om en mysig pub. Men i filmen är den symbol för tusentals tjeckiska förortspubar som också kan sägas vara civilsamhällets fritidslokal. I dag finns få av dem kvar i sin gamla fula form. Och dramat i Národní třída sparkas igång när Vandams flamma Lucie luras på lokalen av en fastighetsutvecklare. Tillsammans med en korrupt politiker ska höghusområdet förvandlas till något «mer attraktivt».

De här områdena, där husen kallas för panelák (efter panelerna de är ihopsatta av), har samma laddade historia och status som miljonprogrammen i Sverige. Fula, bespottade och flitigt skildrade på film – som i Věra Chytilovás Panelák story från 1979 – är de numera del i striden om nationens minne och utveckling. Fastighetsutvecklare vill rusta upp dem för en medelklass som inte längre har råd att bo i städerna, vilket blir en kamp med den underklass som lever i dem. Samtidigt laddas de på nostalgiskt innehåll, som till exempel på fjolårets stora utställning i Prag om dessa bostadsområden. Filmen gör detta konkret genom Vandams återblickar på en trist barndom i den lägenhet han nu lever i som vuxen. Får man minnas det fula – och vilka har egentligen rätt till nationens minne? Det är en väsentlig fråga i det Prag som ständigt putsar både fasad och påstått demokratisk historia. När Vandam åker till city för att konfrontera fastighetsbolaget ligger dess huvudkontor i en ny glasbyggnad på just Nationalgatan – precis där demonstrationerna 1989 hölls.

Och det var just därför – i avsmak över det uppsminkade – som filmen Staříci tillkom. Regissörerna Martin Dušek och Ondřej Provazník fick stor uppmärksamhet vid sommarens premiär på filmfestivalen i Karlovy Vary. Av förståeliga skäl: filmens tematik och dess genomförande går på tvärs i den nation som har behandlat dem som begick systematiska övergrepp i kommunismens namnmed silkesvantar. Här är det två äldre män på tröskeln till döden som beslutar sig för att ta saken i egna händer. De ska söka upp och mörda åklagaren som skickade dem till arbetsläger på 1950-talet. Duon – varav en sitter i rullstol – ger sig ut på vägarna i en husbil för att hitta honom.

starici3.jpg

Flera saker som är självklara i samtalen om minnet och arvet efter nazismen, men som det än så länge talas tyst om i stora delar av det forna kommunisteuropa, kommer till ytan under resans gång. Den argaste av gubbarna, som också har gått i exil och enbart återvänt för att mörda åklagaren, uttrycker saken rakt ut (en roll som många exilanter får ta): «Jag satt i Gulag och jag satt 13 år i tjeckoslovakiska läger. Det var här de största asen och de värsta bestarna fanns. Inte ryssar. Tjecker». 

Han berättar för en chockerad kvinna att hennes älskade farfar var en medlöpare. Åklagarens dotter kräver av den andra farbrorn att han ska berätta vad pappan har gjort. Inte för att försvara pappan, utan för att hon tillhör en generation av barn och barnbarn som vet att de växte upp med ett mörker och vill förstå vad det kommer ifrån. Det ämnet är vanligare i väst kring nazismen – se till exempel Julie Lindahls gripande bok Pendeln (2019) där hon söker sanningen om sin farfar som var SS-officer – men ännu tabu kring kommunismen i Tjeckien.

Mer bekant för tjecker är att kommunismens bödlar efter 1989 liksom åklagaren i filmen «tog spårvagnen hem från rättegången» i stället för att få en dom. Så har skett med poliser som spöade (eller värre) dissidenter, och så skedde på 1990-talet med fångvaktarna från landets romska koncentrationsläger. Åldringarna i filmen menar att åklagaren ska ha en kula i huvudet om så på sin dödsbädd. Och förflyttar därmed diskursen till den som i dag gäller kring nazismens hantlangare, de som får sina straff om de så är närmare 100.

30 år efter murens fall kan båda dessa samtida spelfilmer vara svårare att förstå i väst: just i deras känsla av att vara andra rangens medborgare i Europa – och i sitt eget land. Men till skillnad från dagens centraleuropeiska populister gör man inte detta enbart till Bryssels skuld. Det är de egna politikerna och affärsmännen som suger ut. I Národní třída och Staříci får lokala politiker och subtila blinkningar om korruption och varumärken – som när Vandam stjäl sin rike storebrors Porsche eller i de återkommande scenerna med gamlingarna i uråldriga Škoda – tjäna som överförda metaforer om tillståndet. 

Mindre subtilt är det i Václav Marhouls The painted bird, vilket den som följde rapporteringen från årets filmfestival i Venedig noterade. Den tre timmar långa filmen tömde med sin brutalitet salongen. Den återkommande frågan om filmen i Prag är också om detta bara är brutalt för att vara sensationellt och skapa rubriker – eller om det är rättfärdigat.

Svaret är både och. Men jag tror att rubriker om en tre timmar lång sadistisk svartvit film utan musik och med bara nio minuters sammanlagd dialog skrämmer en större publik än det lockar. Återigen är nog syftet ett som hänger samman med minne, och eventuellt kritik av historierelativisering.

Det ska först sägas att The painted bird har ambitionen att vara mer än en «tjeckisk» film. Den skär in i det pågående centraleuropeiska minnet som helhet.

Med den äran. För historien om hur en liten pojke i olika vinjetter utnyttjas av sin omgivning är baserad på den polske författaren Jerzy Kosińskis redan vid publikationen 1965 kontroversiella roman. Kommunistregimen förklarade att boken var «anti-polsk» och den fick publiceras först 1989, då folk köade i timmar för att läsa romanen. (Kosiński som hade emigrerat till USA, skrev även förlagan till Hal Ashbys Välkommen Mr. Chance! från 1979). 

I dag har historien hunnit upp Polen och The painted bird – som återigen är «anti-polsk». I en tjeckisk intervju har Marhoul berättat om det polska bemötandet på produktionssidan. Marhoul ansåg det naturligt att söka inspelningsplatser, filmstöd och samarbetspartners i Polen eftersom boken utspelar sig där. Ingetdera var möjligt. Efter kontroverserna kring filmen Ida (2013) och den polska förintelselagen (vilket innebar förbud mot att anklaga polacker för delaktighet i Förintelsen) drog samtliga bolag öronen åt sig. Marhoul fick heller inte tillstånd eller pengar från det polska filminstitutet.

I stället är det lilla språk som finns i The painted bird ett slags pan-slaviska, ett amalgam som är fullt igenkännbart och förståeligt för oss som talar ett slaviskt språk. Det innebär att pojkens historia – våldtäkterna, övergreppen, morden, sveken – lika gärna för tankarna till Balkan som till Polen eller Ungern. Att internationella skådespelare som Stellan Skarsgård och Harvey Keitel gör roller (som SS-soldat respektive försupen präst) tillsammans med kollegor från slaviska länder bidrar till intrycket.

painted-bird.jpg

Men det historiska minnet som The painted bird berör är dubbelt: här finns också ett minne som estetiken väcker. Marhoul försöker skriva in sig i den tjeckoslovakiska 60-talsvågens filmer. Längden, de karga landskapen och det vackra svartvita fotot påminner om den enligt inhemska kritiker bästa tjeckoslovakiska filmen någonsin, František Vláčils medeltidsepos Marketa Lazarová från 1967, medan den springande pojken i inledningsscenen är en direkt referens till Jan Němec Nattens diamanter (1965). Němec film om två pojkar på flykt från en tågtransport är baserad på en novell av författaren Arnošt Lustig som återkommande skrev om sina erfarenheter från förintelsen. Och Marhoul har fört The painted bird närmare hur judiska barn behandlades av omgivningen.

Kanske ska brutaliteten därför betraktas som uttryck för något absolut i en tid av relativisering.

Ingetdera ses med blida ögon i ett «Östeuropa» där behandlingen av förintelseminnet är en politisk fråga med många bottnar. Som historikern Tony Judt skrev under förra decenniet så var «förintelseerkännande samtidens inträdesbiljett till EU». Det är ingen slump att den officiella polska ursäkten kring Jedwabne kom samtidigt som den polska regeringen förhandlade om medlemskap i EU. Eller att Tadeusz Słobodzianek pjäs Vår klass (om samma ämnen) sattes upp 2008. Heller inte att den första och enda seriösa debatt som förts om den romska förintelsen i Tjeckien skedde i anslutning till samma process i slutet på 1990-talet.

Att «bevisa» gemensamma värderingar blev särskilt viktigt i länder som under 40 år levt i en odemokratisk gemenskap. Men den processen skar sig mot en annan – att de forna kommunistländernas egna invånare betraktade sig som offer. För kommunismen. Att sätta det på paus och «erkänna» brott i en avlägsen historia var inte enkelt. Särskilt inte då historieskrivningen under diktaturerna hade sett annorlunda ut.

Att detta inte är en trend begränsad till Tjeckien kan man se i Agnieszka Hollands senaste biografiska historieepos Mr. Jones (2019). Den polska regissören ger sig här i kast med svältkatastrofen Holodomor i Ukraina på 1930-talet genom ögonen på den walesiska journalisten Gareth Jones. Jones var den förste att sprida nyheten om Stalins framkallade massvält. Det innebär att Holland tar sig an en fråga (även hon med filmiska blinkningar till just Nattens diamanter) som då omgärdades av totalitär ideologi och fake news. Och som i dag tyvärr också har blivit ukrainskt försvar kring anklagelser om delaktighet i förintelsen.    

Så det offerskapets bitterhet som åldringarna står för i Staříci ska även ses i relief av denna moderna politiska historieskrivning: «Kommunistiska förövare kan ta spårvagnen hem från rättegången – men vi ska tvätta någon morfars byk från ett krig där vi faktiskt var offer?».

Det är inga enkla frågor. Men denna trio filmer tyder på att komplexiteten kring vem som egentligen är en nationalhjälte – varför och om man ska skåla för honom – lär prövas vidare i centraleuropeisk fiktion de närmaste åren.

Det vill säga: om inte fler politiker som vill kontrollera minnet och historien tar makten i regionen och slår fast hur det ligger till. 

Av Hynek Pallas 25 okt. 2019