Delphine Seyrig ur Chantal Akermans «Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles» (1975) © Nonstop Entertainment

Mamman, horan och hemmafrun

«Hur hantera denna vardagens terror – duka fram och duka av – utan att själv duka under?»

Efter 44 år av kultstatus får Chantal Akermans lika triviala som radikala tour de force om hemmafrun Jeanne Dielman svensk biopremiär.



I bakomfilmen till Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles får vi på nära håll följa regissören och skådespelaren. Chantal Akerman vs. Delphine Seyrig. En 24-årig belgiska med huvudet färskt och fullt av Warhols, Mekas och Snows filmexperiment mot en av den europeiska 60-talsfilmens stora stjärnor, nästan dubbelt så gammal, flera gånger mer erfaren. Nu anlitad «mot karaktär» i en soloföreställning om en kvinna som är hemmafru i första hand, i andra hand mamma och änka, men också prostituerad innanför hemmets väggar.

Akerman dricker veteöl ur halvlitersflaska, Seyrig röker cigg med munstycke. Ett möte med ömsesidig respekt, men också en konfliktyta; Seyrigs ifrågasättanden, så många detaljer och vardagsbestyr att hålla reda på. Hur panera schnitzeln bäst? Varför är termoskaffet odrickbart, har det stått för länge eller är mjölken sur? Hur ska kniven hållas? Och inte minst detta: hur ska jag kunna spela Jeanne om jag inte känner till hennes hemligheter?

jeanne-d-2.jpg

Akerman, med manuset stadigt i hand, säger att hon är öppen för att prova andra sätt, men tvekar aldrig om det viktigaste, «vi ska inte psykologisera». Det är spänt, precist och rörande. Seyrig är inte helt bekväm men värderar projektet högt; för bakomfilmsregissören framhåller hon det viktiga (och ovanliga) med kvinnor som porträtteras av kvinnor, inte bara av män, Seyrig nämner Bergman. Även om skådespelaren inte helt vet sin roll i detta drama, såsom regissören föreställer sig det, vet hon varför hon befinner sig på inspelningen.

1975 välkomnades filmvärlden till Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles, en film som fort fick radikal klassikerstämpel, inte minst i feministkretsar (medan Akerman på typiskt vis framhärdat i att Jeanne lika gärna kunde vara en man). Oavsett etikett är det en film som bör ingå i alla tänkbara kanon. Men det är först i höst som filmen får premiär på svenska biografer, några år efter att Akerman gått ur tiden, i sviterna av sorgen efter sin avlidna mamma, porträtterad i No home movie, det som blev Akermans sista film.

I «Jeanne Dielman» synliggörs hemmafrun på egna premisser, genom realtidskänsla under två dygn, företrädesvis i det enkla kök där stora delar av filmens drygt 200 minuter äger rum. Vi får inte mycket bakgrund, filmen är nästan stum och tom på känslor. I stället: en besatthet av hemmets göromål, en uppriktig kärlek för det repetitiva, för det alienerande, för det som tar tid. Åskådaren får skapa sin egen rymd, vara med och göra sin egna värderingar, eventuellt tolkningar.

Filmen – som inspirerat så olika regissörer som Todd Haynes, Pedro Costa och Catherine Breillat, för att nämna ett fåtal – har ofta beskrivits som minimalistisk, en etikett som Akerman motsatt sig likaså. Snarare är den maximalistisk, hävdar hon, och i det kan man ge henne rätt. Jeanne sitter så gott som aldrig still, omsorgsfullt fyller hon varje tiondel  av sin vardag med rörelser och sysslor. Hon är så inrutad i ett mönster att hon aldrig tyckts ha gjort något annorlunda. Hon svävar aldrig på målet, behöver aldrig leta efter saker, tar aldrig en omväg, väntar inte sysslolös, utan har alltid något att göra.

Ändå: hur hantera denna vardagens terror – duka fram och duka av – utan att själv duka under? Skala potatis, koka soppa, diska, bädda, passa ett spädbarn några timmar (helt utan tillägnan), stänga dörren till det rum dit åskådaren inte har tillgång, artigt ta emot en peng vid ytterdörren. Passa upp sonen, så som hon gjort med maken tidigare, han som dog för sex år sedan men som hon nog aldrig älskat.

jeanne-d-cuisine.jpeg

Inga avvikelser, inga känsloutspel, vardagen bara fortgår. Blir det en stund över, som vid någon middag med sonen, så förebrår hon honom för att han läser sin bok. Hon har synbart svårt att hantera en stund över, yrkar fort på att han ska äta upp så hon kan servera nästa rätt.

Här finns mått av kärlek, men den uttrycks sällan. Det är en kall och kontaktlös värld som utmålas, men aldrig demonstrativt. Jeanne gör sina små ärenden i kvarteret, men utan att några riktiga möten sker. Människor möter inte varandras blickar, vare sig på gatan, banken eller caféet. Men de trängs och knuffas för att få plats på rälsbussen.

Under filmens sista timme händer något. Jeanne är inte tillfreds, vardagen går inte längre ihop. Kaffet smakar inte bra, hon häller ut, provar nytt, är ändå inte nöjd. Hon jagar runt i stans alla sybutiker på jakt efter rätt knapp, utan resultat. På stammiscafét har någon tagit hennes plats, den vanliga servitrisen har ännu inte gått på sitt pass. Jeanne är nära att tappa fattningen, men lyckas hålla förnärmelsen tillbaka.

jeanne-d-cafe.png

Jeanne tvingas vänta, på att en affär ska öppna, på att grönsakerna ska koka klart, på att sonen ska äta upp, på att den främmande kvinnan ska dyka upp med spädbarnet. Och denna tid som hon tvingas vänta är inte önskad. Den rubbar hennes cirklar, bringar henne sakta ur fattningen. Att säga att hon får syn på ett mönster, på det monotona, är mycket sagt. Ändå är det något som händer genom dessa uppehåll, om det är verkligheten som hinner ikapp henne eller minnen från det förflutna som sänker humöret.

Visste man inte att blåljuset som reflekteras i vardagsrummet var från trafiken som ständigt passerar utanför hemmet – det är ändå på affärsgatan quai du Commerce i Bryssel vi befinner oss – kunde man tro att det var en polisbil under utryckning i slutet av filmen. För då har någonting mer hänt, först det lilla dramat inuti Jeanne, sedan hennes högst handgripliga handling, orsak till stor dramatik.

Slutligen är det som om vardagens terror visar sig på ett nytt sätt; alltjämt i Delphine Seyrigs ansikte och alltjämt genom Chantal Akermans särskilda vision.

Hemligheten då? undrar någon – den tillhör ingen och alla.

Av Jon Asp 25 okt. 2019