Under inspelningen av Leif Lindbloms «Tills Frank skiljer oss åt» © Nordisk Film

Svensk film mot rekorddåligt bioår

«Å ena sidan en överskattning av den egna förmågan, å andra sidan en grav underskattning av publiken.»

Svenska storfilmer floppar och går mot en rekordlåg marknadssandel på bio 2019.



En Lejonkungen, en Tarantino, en Joker. En film för barn och två för något äldre; tre olika amerikanska akter som ser ut att samla fler biobesökare än vad den samlade svenska filmen – cirka femtio titlar – under 2019. Av årets premiärer är Jane Magnussons dokumentär om Hasse och Tage, på sju veckor med över 125 000 besökare, den näst mest sedda.

hasse-och-tage.jpg

Den utökade amerikanska dominansen på svenska biografer är ingen överraskning. Men att de svenska filmerna ses av rekordfå är en missräkning. Inte så mycket med avsikt på filmernas kvalitet, men utifrån den tilltro som Filminstitutet en gång satt till projekten. Flera filmer som sannolikt haft estimat på uppåt halvmiljonen, men som inte kommer nå över 100 000 besök, vissa bara 50 000.

Den svenska marknadsandelen för bio, som under två decennier rört sig mellan 15,1% (2016) och 32,7% (2009) ser ut att nå sin botten under 2019. Enligt uppgifter från Filmägarnas kontrollbyrå som sträcker sig fram till sista september i år ligger den svenska andelen under tio procent. Efter det har såväl Quick som En komikers uppväxt floppat och inte mycket talar för att den nyss söndersågade Tills Frank skiljer oss åt heller kommer bli den succé man hoppats på. Återstår för akter av och med Peter Jöback och Tomas Ledin, liksom för nya Sune-filmen, att putsa till siffrorna under julhelgen. Med konkurrens från utländska sequels – «Terminator», «Star wars» och «Frost» – lär dock den svenska andelen få svårt att stiga mer än ett par procent.

Men hallå, att räkna marknadsandelar och procentenheter, är inte det bara att springa alla räknenissars och kulturbyråkratins ärenden, till förmån för den instrumentella syn som omfattar snart sagt hela det kulturella fältet?

Det kan man tycka.

Samtidigt är tanken här att påvisa just hur svensk film villat bort sig i siffror och spekulation. Å ena sidan en överskattning av den egna förmågan, å andra sidan en grav underskattning av publiken. För ju fler beslut som tas med hänsyn till marknadsandel, desto sämre filmer och desto djupare sjunker svensk film i sin publik- och identitetskris. Ändå fortsätter Filminstitutet att ta det ena fantasilösa produktionsbeslutet efter det andra. Utåt sett ståtar man med stora visioner om representation och nya satsningar på specifikt innehåll, i praktiken blir det ett sätt att dölja att pengarna går dit de brukar, till de etablerade bolagen, till projekt med provinsiell status, men till synes utan vidare krav på kreativitet. Under 2019 kommer inte en enda spelfilmsdebut med skäligt stöd från Filminstitutet ha premiär.

Hur motivera hundratals kvalitetsmiljoner till filmen när snart sagt hela stödpotten tillfaller rena marknadsprojekt – till på köpet filmer med rekordlåg avkastning? Så länge filmpolitiken utgjordes av ett avtal, då mellan branschens stora parter, var det kanske en aning mer «motiverat» att pengarna gick till samma gamla projekt och bolag. Men det är sedan filmpolitiken blivit helstatlig och belagd med 25-procentig momssats som den också havererat. Förvisso även på grund av produktionsbeslut som tagits redan under filmavtalets tid. Men vad är det som talar för att Filminstitutet har ändrat policy på sistone? När kommer dessa beslutsfattare vakna upp och inse att publikfilm och marknadsandel inte kan genereras genom kortsiktiga lösningar? Att det snarare är något som uppstår över tid, genom satsningar på olika slags kvalitet, i projekt där de mest begåvade manusförfattarna och regissörerna, de som också har potential att nå en internationell publik, tillåts utforska det de är mest hågade för.

Inte bara svensk film kämpar med låg marknadsandel, den amerikanska filmen dominerar överallt. Men det finns motexempel, dansk film nådde till exempel nära 30 procent i marknadsandel förra året. Det beror inte på att dansk film är överlägsen svensk. Däremot råder en bredare kvalitetsbild och högre självkänsla i grannlandet. Landets mindre ohälsosamma bioklimat gör också stor skillnad, till exempel med bioklubbar som stimulerar besökarna att se fler filmer än vad de planerat, också kvalitetsfilmer som annars inte övervägs.

Problemet i Sverige, parallellt med biomonopolet (som skadar filmens samtliga led), är att målen om marknadsandel tränger in överallt. Sedan succén med En man som heter Ove säsongen 2015/16 har man desperat försökt upprepa den framgången. Men inte ens alla Fredrik Backman-romaner bör filmatiseras. Det visade Britt-Marie var här tidigare i år, trots en skyhög beläggning endast med en publik på drygt 200 000, av årets svenska premiärer hittills ändå den mest sedda. Det låter kanske inte som en alltför dålig siffra, men samtidigt: hur många alternativ fanns det att välja på? Hur många var faktiskt nöjda med vad de såg? När kommer dessa återvända till bio för en annan svensk film? Vad gör det här dåliga självförtroendet och slappa ambitionsnivån med tilltron till svensk film?

Ändå är det mest anmärkningsvärda inte den rekordlåga marknadsandelen, utan att rekordmånga svenska «storfilmer», runt tio stycken, har premiär i år. Man har mobiliserat höga budgetar, kända förlagor, de värsta rättsskandalerna, flera av de kreddigaste regissörerna, skådespelare med internationell status, miljoner i marknadsföring. Knappt aldrig har det varit så trångt i biograferna, sett till antalet storfilmer. Ändå har salongerna ekat tomma. Inte ens kritikerna, vanligtvis förlåtande mot svensk film, har kunnat sluta upp. Och de stora förlorarna är, som vanligt, de mindre filmer som förpassats till udda eller inga biotider alls. Och förstås de talanger som aldrig fått chansen.

I fredags var det dags för Tills Frank skiljer oss åt att känna på kritiken. DN:s och  SvD:s kritiker fann inget förlåtande. Mer oväntat var möjligen att Aftonbladets Jens Peterson var nästan lika kritisk: «Det blir bara... ja, pinsamt» (17/10), eller att Moviezine föreföll allra hårdast i sin dom. Dess recensent Jake Bolin kände sig till och med manad att precisera sitt omdöme runt «en obeveklig skamsköljning som gör ont långt efteråt» (14/10).

«För tydlighetens skull: Även tramsiga komedier med folkliga ambitioner har sin plats i en någorlunda demokratisk biograftablå. Det är inte en elitistisk attityd eller orimliga förväntningar som gör att jag desorienterad stapplar ut ur salongen när eftertexterna äntligen börjar rulla, utan en rent kroppslig reaktion. Systemet är överlastat av infantila skämt som får Ashton Kutcher, Jack Black och Rob Schneider att framstå som intellektuellt svårtillgängliga humorgiganter.»

Problemet är inte att filmer som «Frank» får marknadsstöd (så länge de görs med ordentliga ambitioner). Problemet är – och det börjar allt fler inse – att så många kommersiella projekt får det rena kvalitetsstödet. Bredvid den kommande filmen om Sune är «Frank» den enda av årets storfilmer som inte tagit av detta stöd. Vad innebär det för återväxten och mångfalden inom svensk film när kvalitetsstödet äts upp av en Backman hit, en Gardell dit, samt ett par folkhemsgiganter i fri tappning lagom till jul?

Denna dystra bild av filmsverige hindrar inte att det också finns positiva saker att ta fasta på. Svensk film har en betydande tradition och alltjämt ett gott rykte i världen, genom att de så kallade arthouse-filmerna – som dock blir allt färre till antalet och får allt mindre pengar – regelbundet når ut både på små och stora festivaler. Även mer krävande filmer som får föga gehör här hemma, har ofta en betydande publik utomlands, på flera kontinenter. Samtidigt som svensk dokumentärfilm står sig fortsatt stark, och även kortfilmen är väl representerad på de främsta festivalerna.

apflickorna.jpeg

På fronten för produktionsstöd finns också skäl att se framtiden an. Inom ett år kommer vi att kunna se de första resultaten av nya Moving Sweden, lågbudgetsatsningen som övergett mellanfilmen till förmån för långfilmen, och exklusivt för första- och andragångsfilmare. På papperet är det den bästa satsningen sedan Rookie avslutades för åtta år sedan, 2011, då Lisa Aschans Apflickorna var sist ut av totalt sex debutfilmer. Samtidigt är det, då som nu, alldeles för lite pengar öronmärkta. 16 miljoner årligen räcker i praktiken bara till stöd till tre filmer. Alltmedan snittiden för en filmskoleutbildad långfilmsdebutant i Sverige är skyhög, flera år högre än till exempel i Danmark.

Eftersom svensk spelfilm under det senaste decenniet i hög grad burits av sina debutanter – Aschan, August, Grönlund, von Horn, Lenken, Modestij, Nyholm, Odell, Petersén, Pichler, Sandahl, Skoog, Wik, osv. – varför inte släppa fram fler nya namn, oavsett om de kommer från StDH, Valand, Mejan eller Danska filmskolan, jobbar på reklambyrå eller är autodidakta. Tänk om en massa mod och egensinne försvinner i denna utdragna process, bland travar av ansökningar.

Situationen är kritisk nu, svensk film mår inte bra. Det räcker inte längre med små åtgärder. Filmens beslutsfattare måste tänka om radikalt. Hela branschen måste vässa sig, de etablerade bli mindre bekväma, de oetablerade mer betrodda. Automatstödet finns inte längre, och de kvarvarande stöden måste lyda under satta kriterier och kallas vid sitt rätta namn. Den låga marknadsandelen måste få chans att vändas med långsiktigt kvalitetsarbete och en tilltro till filmen som uttryck. För biopubliken, såväl i bredare som i smalare lager, kommer fortsätta genomskåda både säkra kort och slappa utföranden. I takt med att konkurrensen från andra fönster hårdnar, och publiken blir mer sofisitikerad, krävs överraskningar och utmaningar.

Av Jon Asp 25 okt. 2019