Frida Kempff regisserar Cecilia Milocco under inspelningen av «Knackningar» (Foto: Ida Zimmerman)

Debuterar med psykisk ohälsa

«Är man värd att bli lyssnad på om man inte är som alla andra?»

Psykisk ohälsa står i centrum i regissören Frida Kempffs spelfilmsdebut. Med «Knackningar» byter hon spår från dokumentärt till fiktion och tar sig an thrillergenren.

POV besöker inspelningen i Norrköping, filmregion på framfart.



Andra inspelningsveckan är igång och i dag är första dagen på ny location. Jag blir upphämtad med bil på Norrköpings centralstation och körd till inspelningsplatsen. Under de kommande tre dagarna ska några interiörscener spelas in i en övergiven tågstation bara några minuter därifrån. Det är paus för lunch när vi kommer fram. Filmens producent, Erik Andersson, visar mig in lite snabbt i ett rum där slutscenen ska spelas in. En sjukhussäng står placerad i mitten, framför en gammalrosa vägg.

fotoida z - DSC_1250 2.jpeg

«Det är en ganska sparsmakad miljö men vi jobbar mycket med ljuset i scenerna, var och hur det slår. Ljussättningen är en del av scenografin», säger han när vi slagit oss ned i ett av de tystare hörnen.

Under de 19 dagar som inspelningen pågår är filmproduktion nästan helt och hållet förlagd i Norrköping. Det var via fotografen Hannes Krantz, som bland annat fotat Den blomstertid nu kommer och är en del av Crazy Pictures som filmteamet hittade hit. Kollektivet som har sin bas i Norrköping har hjälpt till med allt från kontor, teknik och produktionsledning. Utöver detta är Norrköpings filmfond med och finansierar. 

fotoida z - DSC_1217 (kopia).jpg

«Jag skulle säga att det är en miljö som är väldigt välkomnande. Det märks när man är ute och ska hitta platser att spela in på. Man vill hjälpa till på ett annat sätt än i Stockholm eller storstäder där man kanske är vana vid att det spelas in så mycket. Här tänker man ’vad roligt, det kommer en inspelning hit’», säger Erik Andersson.

Ida Zimmerman  - DSC_1038 - Rosa rum.jpeg

Erik Andersson och Frida Kempff träffades på Dramatiska institutet 2005, Andersson gick filmklipparlinjen och Kampff tv-producentutbildningen. De började jobba ihop och 2010 belönades de med jurypriset i Cannes för kortfilmen Micky badar. Tillsammans har de i dag produktionsbolaget Läsk och sedan några år tillbaka har Erik Andersson lagt klippandet åt sidan för att i första hand fokusera på producentrollen. Enligt honom har de stora utmaningarna med Knackningar varit att med begränsade medel hitta lösningar som går att ro iland för en film som innehåller allt från stunt till eld och knivar.

I dag är det många statister på plats. De sitter samlade runt ett bord i ett av rummen som förvandlats till kontorsmiljö. En dimma av rök ligger över rummet. En gammal kollega, spelad av Rakel Wärmländer, drar med Molly (Cecilia Milocco) till hennes före detta arbetsplats där hon möter sin antagonist som hon tidigare hamnat i en fysisk konfrontation med. 

Knackningar är en psykologisk thriller med lite Agatha Christie-stämning, baserad på Johan Theorins kortnovell med samma namn. Filmen handlar om Molly som efter att ha varit inlagd på sluten avdelning och flyttar in i en lägenhet där hon hör knackningar från taket. Hon söker efter svar från grannar och polis men blir ständigt ifrågasatt om hon verkligen hört det hon tror sig ha hört.

«Dels handlar det också om vem som har rätt till sanningen, vem i samhället som har makten att bestämma vad som är sant och vad som inte är sant och så handlar det också om vem man är om man bryter normen», berättar Erik Andersson. «Är man värd att bli lyssnad på om man inte är som alla andra?»

Ida Zimmerman  - DSC_1774 - Cecilia Milocco.jpeg

I novellen som filmen bygger på berättas två parallella historier, om en kvinna som är inlåst och om kvinnan som räddar henne. I filmversionen följer vi däremot enbart Mollys perspektiv. Rollkaraktären beskrivs som något av en antihjälte och var anledningen till att Kempff fastnade för historien.

«Det speglar liksom samhället och hur det är att vara kvinna, att inte bli betrodd och ha en historia av psykisk ohälsa. Det behöver inte heller vara psykisk ohälsa, det kan vara att man bara sticker ut lite vilket gör att man blir väldigt knepig och konstig och framför allt som kvinna», säger Frida Kempff och framhåller att det är ett ämne som hon känner starkt för. 

«Det som jag tycker om med den här filmen är att den hela tiden har Mollys perspektiv. Cecilia Milocco sa att det här inte bara är en film om en kvinna utan en film om hur det är inuti en kvinna. Jag hoppas att män har börjat förstå kvinnliga huvudroller. I och med att man är med Molly hela tiden kanske man i alla fall kan få empati för hur det är att vara henne.»

Ida Zimmerman  - DSC_1681 Frida Kempff Cecilia Milocco (kopia).jpg

Knackningar var till en början tänkt att bli en novellfilm på trettio minuter men när manusförfattaren och dramatikern Emma Broström kopplades in i projektet såg hon möjligheter att berätta i ett längre format och använda genren för att säga något om samhället.

«Det var framför allt det jag gick igång på när Frida kom med den här novellen och delade sina tankar om den; vad hon ville göra annorlunda, vad hon ville ha med. Vi har tagit fasta på att den delvis handlar om psykisk ohälsa vilket är en hjärtefråga för mig, att berätta om och bryta massa tabun kring det», säger Emma Broström.

Fem år tidigare släpade Frida Kempff runt på stativ och kamera på Torontos gator. Det var under inspelningen av hennes första första längre film, dokumentären Vinterboj, som hon först började hon känna en längtan efter att arbeta med fiktion och genomgå en annan typ av kreativ process. I filmen följer Kempff ett gäng marginaliserade kvinnor som blivit fråntagna sina barn på grund av missbruk eller hemlöshet samt en grupp sjuksköterskor som kämpar för att hjälpa kvinnorna att ta makten över sina liv. Hon ville skildra livsöden som inte rymdes i berättelsen och började skriva på ett treatment om ett socialkontor i Sverige.

«Jag märkte att ju fler filmer jag gjorde dokumentärt ju mer var jag inne och ville regissera mycket mer, regissera de riktiga människorna. Jag ville berätta en historia som kanske inte gick att berätta, av respekt för de människorna och den verklighet jag var tvungen att förhålla mig till.

Frida Kempff blev ihopparad med Emma Broström av producenten Annika Hellström. Tillsammans började de skriva på en film som delar många likheter med Knackningar. «Doris» handlar om civilkurage samt att lyssna på sin inre röst och kretsar kring ett dilemma som uppstår när en socionom blir ombedd att bryta lagen för att rädda en klients liv. Filmen var tänkt att bli Kempffs första långa spelfilm men fem år in i projektet lades det ned. När jag frågar om det skrattar hon till och beskriver det som en tid av förtvivlan.

«Vi hamnade med tre olika filmkonsulenter som alla tre gillade projektet men hade väl olika ambitioner på vad de ville se för färdig film. Till slut så kände jag att jag tappade projektet själv, vad jag ville göra. Så det ligger på hyllan.»

Emma Broström, som tidigare skrivit manus till Beata Gårdelers Flocken, har främst uppmärksammats för sitt arbete med teater men har länge skrivit även för tv och film. Det som syns utåt är arbetet med teatern vilket hon menar har att göra med ett grundläggande problem; att många projekt fastnar i utvecklingsstadiet till följd av brist på finansiering.

fotoida z - DSC_1175.jpg

«Jag har kollegor som har jobbat i fem-tio år på projekt. Man kan leva på det men vad har man gjort? Cv:t är tomt. Med teater kan det också vara så men de flesta pjäsbeställningar jag får sätts upp», säger Emma Broström. 

Den här gången har det flutit på bättre och det har gått fort från idé till inspelning. Manuset påbörjades förra sommaren, under våren spelades piloten in och bara några månader senare var det dags för inspelning.

Knackningar är en del av Moving Sweden, Svenska filminstitutet och SVT:s satsning på lågbudgetlångfilm som hjälper mindre etablerade filmskapare med stöd och finansiering av sina projekt. Tanken är, till skillnad från tidigare år då stödet enbart omfattade kortare format, att fler röster inom svensk film ska få chans att realisera sina projekt.

«För mig har det nog varit det steget jag har behövt ta för att komma in på långfilm, fiktion. Jag tror ingen ny spelfilmsregissör väljer att jobba lågbudget om man inte måste, det är en jättestor utmaning för man ska ändå jämföras med fullbudgetfilmer. Med en lågbudget så krävs det nästan att man måste trolla som regissör och att trolla som en ny spelfilmsregissör är ju rätt tufft», säger Frida Kempff.

Ida Zimmerman - DSC_0557 - Frida Kempff Ville Virtanen.jpeg

«Jag har ju stått och knackat på dörren tidigare med bland annat ’Doris’ där man liksom hamnar i samma säck som de etablerade regissörerna och då är det svårt. Har du inte gjort en långfilm innan är det svårt att tävla mot Colin Nutley kanske», fortsätter hon.

Hur ser du på framtiden efter den här filmen? Kommer du vilja fortsätta göra dokumentärer eller vill du ägna dig helt åt fiktion nu?

«Jag har fått lite blodad tand så just nu är det bara fiktion faktiskt. Jag tyckte det var så otroligt roligt så det kommer jag nog göra ett tag. Dokumentär kommer jag säkert också göra men jag har flera spelfilmsprojekt igång som jag vill förverkliga», säger Frida Kempff.

Av Victoria Machmudov 7 nov. 2019