Ur Tova Mozards festival- och SVT-aktuella «Psychic»

Med Mozard från Psycho till Psychic

Martin Grennberger dyker ner i Tova Mozards Los Angeles-besjälade, osäkrade universum – från odödliga Hitchcock-motiv till den allra senaste lågbudgetterapin – och ser ett gränsöverskriande konstnärskap finna nya former.



I det numera rätt ansenliga antal filmer, installationer och fotografiska arbeten som den stockholmsbaserade konstnären och filmaren Tova Mozard producerat, finns det ett flertal mer eller mindre explicita återkopplingar och hänvisningar till filmhistorien. Tänk bara på fotografiet Psycho med Bates Motel i förgrunden från 2003, en hommage till Hitchcocks film. Eller de urbana utomhusmiljöerna eller de diffust upplysta barerna som lätt kan föra tankarna till David Lynch. Även Los Angeles som cinematisk och arkitektonisk fond, med neonupplysta landskap och omkringliggande ingenmansland mellan motorvägarna, har varit viktiga för Mozards arbeten. Samtidigt har hon på ett lika direkt som komplext sätt ofta lyckats med att – utan att göra denna förförande ikonografi till fetisch – extrahera något eget och hittat verkningsfulla användningsområden för de egna syftena.

1383120780_psycho-2003.jpg

Redan i ett tidigt verk som Leona Babette, Westwood, Los Angeles (2002) hittar vi något omisskännligt mozardskt: en klar känsla för bildutsnitt, färgskalor, atmosfäriskt ljudarbete, rumsliga proportioner, mise-en-scène. En statisk kamerainställning filmar en sångerska på en nattklubb. Vi ser henne sittandes på en röd soffa, hon har vissa svårigheter att minnas texter, men bryter efter ett tag ut i fragmentariska, sliriga sångnummer. Det privata och professionella är här uppluckrat, sammanblandat, och det råder en avvaktande stämning, men inte utan värme. Redan här blir jag som åskådare indragen i något som är återkommande hos Mozard; ett till synes osäkrande kontrakt mellan filmaren och filmernas protagonister, och där detta hos åskådaren väcker frågor kring fakta, fiktion, dess glidningar, dess verkningar, och om meningsproduktion. Filmaren verkar nästan frånvarande här, och först när denna tilltalas av Babette, «you are so quiet», uppstår ett slags kontaktyta igen.

Detta osäkrande är än mer påtagligt i Cowboy Russ (2003). En man ligger utsträckt på golvet i en lägenhet och återger delar av handlingen i John Sturges western 7 vågade livet. Hans kroppshållning, återgivningsteknik och den sparsmakat inredda och svagt belysta lägenheten samt trafikljudens fond i bakgrunden har något neurotiskt och oroande över sig. Vid två tillfällen rör sig kameran, vilket är ovanligt hos Mozard, och vi ser hur mannen ställer sig upp och förflyttar sig för att återge sekvenser ur filmen. Efter lite mer än drygt halva filmen tittar han in i kameran och säger «CUT», han är klar med sin utläggning, men Mozard låter kameran ligga kvar ett antal minuter vilket skapar en rätt tryckt stämning.

1474670725_cowboy.jpg

Under de senaste åren har Mozard återkommit till att skildra fenomen, persontyper eller yrkeskategorier, hemmahörande i Los Angeles, och som enligt Mozard utgör en viktig del av stadens liv; här finns komikern som rör sig i showbiz-marginaler, poliser samt spådamer som ägnar sig åt spiritism, healing, sekulär andlighet och rådgivning.

Vad som förenar dessa yrkesroller, om jag läser Mozard rätt, är att de tenderer att hjälpa människor med att relatera till verkligheten, men att detta sker lika mycket genom fiktionens, eller den performativa aktens, som sanningens raster. Detta spänningsförhållande fungerar i sin tur som en utgångspunkt för flera av Mozards undersökningar.

Entrance (2016) möter vi advokaten som också arbetar som komiker, men där arbetstillfällena är lite skrala. Här råder väntan, omtagningar, trevande, repetitioner på en scen inför tom åskådarbänk, och ur arbetssynpunkt, en tämligen meningslös och improduktiv promenad i ett vackert parklandskap. Det är svårt att komma på ett skämt, som han uttrycker det. Entrance är lika sorglig som komisk deadpan.

Mozards mest mångbottnade film när det kommer till relationen mellan performativitet och interioritet finner vi i Cops are actors (2018). Det är också en film om roller och rollspel. I ett underskönt landskap någonstans mellan motorvägsnäten ser vi ett antal poliser gestikulera, och utför polisära poser: en av poliserna har haft en karriär som skådespelare och har återvänt till skådespelaryrket efter pensionen, och berättar för kameran vad han lärt sig i Hollywoods ytterkanter. Här är fakta och fiktion i lätt absurd gungning. Likheten mellan skådespeleri och polisyrket är, som han framhåller, «att man som polis också ofta måste improvisera». Allt är en scen som man måste reagera på, och detta snabbast möjligt, både språkligt och enligt polisens normerande gestik och habitus, något vi ser flertalet överdrivna exempel på här. Skillnaden skulle här vara att man i film kan klippa sig fram till en önskad effekt eller ta om en tagning, något Mozard ofta förefaller att inte välja att göra

psychic-2.jpg

I Mozards senaste film, Psychic (2019), rör vi oss runt mellan olika store fronts i Los Angeles som erbjuder vad som har kallats lågbudgetterapi: spådamer som erbjuder tarot, kiromanti, psykiska diagnoser. Nyandliga tempel, soputrymmen ock kitsch registreras i tablåliknande sekvenser. Statiska kamerainställningar och dystopiska utlåtanden om alltings fortsatta riktning, inspelade med dolda mikrofoner, varvas med filmaren själv framför flipperspel eller i en rätt ödslig karaokebar med hög medelålder sjungandes «Love me tender». Mozard är här – och det gäller i hög grad samtliga filmer diskuterade ovan – en skicklig iscensättare av situationer, stämningar och filmiska miljöer som kanske inte alltid ger upphov till direkta svar, men som just genom sina små skevheter, förskjutningar och suggererande framställningsformer fortsätter att generera nya insikter och tankar ett bra tag efter det att filmen nått sitt slut.

Av Martin Grennberger 7 nov. 2019