Ur Annika och Jessica Karlssons dubbelt festivalaktuella «A legacy of horses» Foto: Annika och Jessica Karlsson

Med hästarna som fristad

Efter hyllade långfilmsdebuten «Loving Lorna» är systrarna Annika och Jessica Karlsson tillbaka i irländska Ballymun. Kortfilmen «A legacy of horses» tävlar i två sektioner på Stockholm filmfestival och senare i november på IDFA i Amsterdam.

I POV skriver de filmdagbok i skarven mellan miljonprogram och hästromantik.



Bland hav, hästar och höghus rör sig far och son, John och Daragh, i vår nya film A legacy of horses. Vi är tillbaka i miljonprogrammet Ballymun, strax utanför Dublin – precis som i vår tidigare långfilm Loving Lorna. Äntligen är det dags att visa filmen på stor duk och möta en publik, då filmen denna månad har internationell premiär på IDFA samt världspremiär på Stockholm filmfestival.

Under vår inspelning där, som påbörjades 2013, mötte vi alla våra huvudpersoner – Lorna och hennes familj samt John och Daragh – som vi från början tänkte ha med i en och samma långfilm, men det gick bara inte att få till. Det var som om två olika världar möttes. Det fick bli två filmer. Rätt märkligt ändå, att den här filmen som är en kortfilm (16 minuter) tog längre tid att klippa än Loving Lorna (61 minuter). Det tog ett bra tag att förstå att det var främst Johns historia vi ville berätta, vi försökte länge att det skulle vara sonen Daraghs berättelse. Kanske för att vi var så inriktade på att ha ett genomgående ungt perspektiv i våra filmer. Men det blev tillslut ett ungt perspektiv trots allt, även i kortfilmen, vi återkommer till det.

Platsen då? Varför har vi återvänt till Ballymun i över 16 års tid? Första mötet var just i början på 90-talet, när vi som barn såg filmen Hästen från havet (bilden) på bio. Oförglömliga scener: två irländska pojkar på en stor vit magisk häst bland höghusen, och så slutscenen på stranden dit hästen för dem, där pojkarna återförenas för en stund med sin bortgångna mamma i havet.

Starka scener för två nioåringar, och fortfarande så. Vi har haft en «fysisk» relation till platsen sen 2004, då vi flyttade till Dublin efter gymnasiet – och sedan dess har vi alltid återvänt. 

film__11525-into-the-west--hi_res-9aefd69d.jpg 

IMG_9851.JPG
Foto: Annika och Jessica Karlsson (2004)

LH_2.5.1.jpgFoto: Ipso Facto Film/Screen Ocean/Channel Four (1996)


Platsen har alltså alltid intresserat oss, kanske för att det finns så mycket där som känns i hjärtat? Som unga vuxna växte intresset med en hel del fler dimensioner: historiskt, politiskt och filmiskt – om Irlands historia, hästarna och hästarvet, stadsplanerar-visionen på 60-talet för Ballymun och det uppenbara misslyckandet, hur den irländska staten började jobba aktivt för att integrera irländska travellers (eller pavees) med bofasta via olika bostadsprogram såsom Ballymun, (många kände sig tvungna att bosätta sig för att få rätt till ekonomiskt bidrag och skolgång) container-stallen, ungdomarna som hängde där, den höga arbetslösheten, gemenskapen kontra det sk «utanförskapet», och nu återuppbyggnaden av ett nytt «modernt» och «platt» community – utan lösgående hästar och container-stall. Det sägs att det var bosättningen av irländska travellers på 60-talet som delvis bidrog till den starka hästkulturen i Ballymun, då hästkulturen är en stor del av deras kultur och identitet. Ingen av våra rollkaraktärer i filmen tillhör dock den nu erkända minoritetsgruppen irländska travellers (som 2017 erkändes som en etnisk minoritet av irländska staten).

Vi beslöt oss för att börja filma platsen och människorna år 2013, innan det gamla Ballymun var borta. Höghusen demolerades ett efter ett och vi blev stressade att vi inte skulle få med det på film. Vi tänkte oss slutscenen i den framtida filmen ungefär så här: det sista tornet sprängs och dammet och ljudet är öronbedövande – och alla runtomkring står och gråter och tänker på alla minnen från «The Towers». Dessa bilder hade vi nämligen sett på Youtube, för så var det med de när de andra sex höghusen sprängdes. Vi ringde stadsbyggnadskontoret och frågade «When will you blow up the last tower?» och de svarade att det skulle «take it down, bit by bit». Vilken besvikelse! Men sen så såg grävmaskinen ut som Godzilla som liksom äter upp höghuset... Den var där och åt upp det sista höghuset bit för bit, under hela den sista sommaren som vi filmade. Varje ny dag stod det olika personer och tittade på hur deras gamla hem blev «uppätet». Ofta ville de berätta en historia, ett minne från huset och hur det var förr. Bara det skulle kunna bli en egen långfilm. Många har väldigt positiva minnen från höghusen, även om det i media har framställts som ett väldigt dåligt ställe att växa upp på. För oss var det känslosamt att lyssna på deras berättelser.

IMG_9863.JPGFoto: Annika Karlsson

502738.bin.jpeg
Bildkälla: Independent UK; Graffitikonstnär: Macer


Det är ju lite svårt det här med dokumentärfilm, att under början av en inspelning inte veta vart filmen är «på väg». Vi utgick ju ifrån platsen, och hade inga klara rollkaraktärer när vi åkte dit för att göra filmen. Till en början hade vi stallet som John och Lorna delade som utgångspunkt. Stallet är statligt finansierat, och några få i området fick chansen att få en stallplats. Det var Dublin City Councils sätt att få bort lösgående hästar från grönområdena i området, och kommunen rev även de enkla container-stallen, som låg på kommunens mark. Statligt finansierade stall gillades av många i området, eller som de säger «ett erkännande av hur viktig hästkulturen är bland folket i Ballymun är». John, som är väldigt politisk inriktad, välkomnar liknande projekt – då han tycker att hästkulturen inte bara ska vara tillgänglig för «rika människor» – utan även för arbetarklassen. Han menar att om man sätter nya restriktioner och lagar (aka motarbetar arbetarklassen) och bygger bort grönområdena – så tar man bort en stor del av människornas identitet, som alltid har haft hästar omkring sig. 
Tyvärr finns det nu alldeles för få stall och för lite grönområden, så stallplatser räcker inte till alla som önskar få det.

Vår idé från början var att följa med våra huvudpersoner i deras liv, utanför stallet, men att ha stallet som «kärnan» i filmen. Men så blev det inte...det gick inte att få ihop deras berättelser på ett bra sätt, även fast många vid klippbordet tyckte det var nödvändigt med två perspektiv. Men vi stod på oss. Det fick bli två separata filmer. I Loving Lorna ser relationerna ut på ett helt annat sätt – de kammar och flätar varandras hår, räknar fräknar och tar hem hästen Big Foot till trädgården osv. Hästen är mer som en familjemedlem som pappan gav Lorna när hon bara var ett år. De är mer fysiska och kärleksfulla med varandra och djuren, pratar och visar mer känslor på ett annat sätt. I A legacy of horses ser vi hur relationerna ser ut på ett annat sätt: hästarna är mer utbytbara, de tränas i sulky-sporten, det är mycket killar och mansnormer, relationen pappor/söner, om det sociala arvet, att inte passa in i institutioner såsom skolan tex, och att känna sig motarbetad av det nya moderna samhället. Känslor skildras mer på ett subtilt sätt.

Vi ville som sagt få in ett ungt perspektiv, precis som i Loving Lorna. Inte bara med äldre som pratar om «då». Men vi märkte snabbt att Daragh var väldigt timid, och inte så mycket för att prata. Intervjuerna blev väldigt stela, och inte så naturliga. Hans karaktär i filmen berättar såklart väldigt mycket, men inte genom det «verbala språket», hans prat kändes bara framtvingat i vår första version där han var «huvudrollskaraktären». Berättarstrukturen kändes inte rätt, och dessutom saknade vi det melankoliska, det poetiska. 

LH_1.83.1.jpgFoto: Kate McCullough

Så när vi kom över en arkivfilm från 90-talet som innehöll en ung, rastlös, kaxig och pratsam 16-årig John, blev vi väldigt glada. Filmen var en satsning av brittiska Channel Four, inom programserien «Short Stories», och regisserades av Erin Cotter. Många filmare har varit på platsen, främst under 90-talet, då hästkulturen var som starkast. Han filmade unga personer i Ballymun, och delar av materialet var med John. Vi blev snabbt förälskade i materialet. Det säger så mycket om Johns uppväxt, om Ballymun som vi först lärde känna och som nu inte finns längre. Hästmarknaden i Smithfield. Grabbgäng. Eskapism. Gemenskapen. Det skulle aldrig gå att berätta om det på något annat sätt. Att klippa om filmen gick väldigt snabbt. Allt kändes självklart med den nya berättarstrukturen. Det visade sig t ex att vi hade filmat John på exakt samma strand, där han och hans vänner rider barbacka i arkivmaterialet. Tillbakablickarna landade perfekt i vårt material. John blev utslängd från skolan när han var 16 år. Sen dess har han jobbat med hästar på olika sätt. Inte unikt alls, men svårt att skildra en sån lång uppväxt och vad man till slut «blir» – men tack vare arkivfilmen kan vi det. 

LH_1.93.1.jpgFoto: Ipso Facto Film/Screen Ocean/Channel Four (1996)


Vi hade nästintill klippt klart filmen när vi kom över arkivfilmen, vi hade till och med skickat den första versionen till några filmfestivaler. Den versionen var fin, men saknade ändå «hjärta». Det var tur att vi inte blev antagna till festivalerna.

Många som vi känner som vi pratade med i Ballymun, tycker att medias bild av området är orättvis, nästan alltid negativt skildrat och onyanserat. Så känner vi också, och även om vi inte kan skildra Ballymun från ett inifrånperspektiv, så har det varit viktigt att bredda bilden. Många kunde vara skeptiska mot oss i Ballymun till en början, just på grund av tidigare skildringar av området, och också av den anledningen att det är ett väldigt sammanhållet community, folk har koll på varandra. För oss var det jätteviktigt att ha ett förtroende hela vägen. 

Efter Loving Lorna hade visats så har personer som bott eller bor i Ballymun hört av sig till oss, och tackat för att filmen gav en bild som var närmare deras verklighet. Såklart kan vi ju aldrig skildra en kollektiv bild, men det känns fint att i alla fall några fler upplever att de ryms i vår skildring, och vi hoppas att det gäller även för vår nya kortfilm.

A legacy of horses är en blinkning till Clio Barnards film The selfish giant där livet för huvudrollskaraktären Arbor påminner lite om Johns. De blev båda utslängda från skolan och hittade andra vägar till försörjning i tidig ålder, och även i Barnards film är hästkulturen ständigt närvarande. Filmerna rör sig i samma universum. Slutscenen i filmen Hästen från havet utspelar sig på stranden, där pappan hittar tillbaka till sin sanna identitet, efter att han har tappat bort sig själv i ett modernt samhälle, men med hjälp av sina söner och en magisk häst, räddas han. Så det var så fint att John tog med sina söner och en häst till stranden, och i klippningen lät vi honom reflektera (med berättarröst) just på stranden över sin identitet, sina livsval och det arv som han överför. Det är såklart en direkt blinkning till vår barndoms favoritfilm…

Ett favoritcitat från Hästen från havet är när pappan säger till sina söner: «There is a bit of a traveller in all of us, but a very few know where we are going». 

Även om det är lite klyschigt så tycker vi om det citatet, det är så mångbottnat. Det går även att koppla till våra två filmer, som båda handlar om identitetsskapande, och om att vägen ut i vuxenlivet inte är spikrak, vare sig för Lorna eller John… Det blir inte alltid det som förväntas eller enligt någon mall, men det kan bli rätt bra ändå. 

Av Annika Karlsson, Jessica Karlsson 7 nov. 2019