Edward Rowe som Martin ur Mark Jenkins festivalaktuella «Bait» © The Festival Agency

Som en pärla fiskad ur havet

«Att säga att 'Bait' inte liknar mycket annat i dagens film är ingen överdrift och bör samtidigt ses som en rekommendation.»

Stig Björkman ser Mark Jenkins kritikerhyllade klassdrama som ett kärleksfullt bakåtsträvande och påminns om såväl Godard som 1800-talets impressionister.



England tycks erbjuda en bördig grogrund för filmskapare med en mer experimentell ingång till sin verksamhet. Derek Jarman, Peter Greenaway, Sally Potter och Lynne Ramsey är bara ett par exempel på konstnärer som passerat basregioner som kitchen sink-filmen med dess mer vardagliga kost för experiment av mer personligt slag. Nu sällar sig Mark Jenkin till den skaran med sin på många sätt uppmuntrande och uppfordrande film. Att säga att Bait inte liknar mycket annat i dagens film är ingen överdrift och bör samtidigt ses som en rekommendation.

bait-2.jpg

Handlingen i Bait rör vid tema som lagt stadig grund åt engelsk filmrealism i decennier, vardagsdramer med konflikter kring klass och arbete. Bait utspelar sig i en liten fiskeort i Cornwall mitt under turistsäsongen. I centrum för berättelsen står två bröder, Martin och Steven Ward. Martin är en fiskare, som har blivit av med sin båt. Steven har gjort om faderns gamla fiskekutter till turistkryssare, en ständig källa för tämligen hätska meningsutbyten bröderna emellan. «Farsan skulle vrida sig i graven, om han såg dig nu», är en inledningsreplik från Martin som väl beskriver känsloläget     

Det finns flera orsaker till Martins växande känsla av främlingskap i det samhälle där han vuxit upp, och den mest akuta är de utsocknes storstadsbor som installerat sig i hans gamla föräldrahem. Ekonomiskt trångmål har tvingat bröderna att sälja, och den ytterst borgerliga familj som använder huset som pittoreskt sommarresidens ägnar sig till yttermera visso åt airbnb-verksamhet och gör grova förtjänster på sitt huskap med det idylliska läget intill hamnen.

bait-1.jpg

Martin har tillfälligt tappat fotfästet i tillvaron, och hans vilsenhet blir ytterst tydlig när han alltsom ofta söker sig tillbaka till det som han har tvingats överge. Som en ren provokation parkerar han sin bil på kajen utanför det gamla föräldrahemmet, något som självklart retar de nya ägarna, som inte bara får utsikten över hamnen störd utan även tvingar dem till så gott som dagliga konfrontationer. Men Martins stumma protestaktioner blir lika patetiska som verkningslösa och får närmast karaktär av självspäkning.     

Bait åskådliggör med all önskvärd tydlighet hur marknadsekonomins smarta strateger bryter sig in i en tidigare sammanhållen samhällskropp och där skapar splittring, och filmen åskådliggör inte minst en allmänt förändrad syn på ekonomi och pengar. Martin bevarar de sedlar han får för sin fisk och enstaka humrar i en gammal kakburk i köket, medan de nyinflyttade betalar räkningar och flyttar penningmedel via datorn mellan inhemska konton och mer hemliga penninggömmor på Cayman-öarna eller liknande skatteparadis. Den enda gång som vi får se sommargästen Sandra med pengar i sin hand är när hon går till Martin för att göra upp om en stulen hummer, som hennes son lagt beslag på när han brutit sig in i Martins hummertina. 

«Ni hade ju inte behövt sälja huset», säger Sandra till Martin vid ett annat tillfälle. «Hade vi inte?», är hans högst retoriska svar. Och vi får ännu en lågmäld kommentar till en ekonomisk utveckling som inte erbjuder några val. Hans desperation kan vid andra tillfällen ta sig mer våldsamt uttryck. Som när han provocerande hutar åt några kvinnliga turister: «Ni kommer hit och plundrar oss! Och sen investerar ni era slantar på Maldiverna, era skrytfittor!».

Samtidigt blåser förändringens vindar. Martins brorson Neil uppvaktar de nya husägarnas dotter, Katie, och deras liaison, som kanske inte kommer att vara längre än tiden för en sommarförälskelse, är ändå av brobyggande karaktär. Den på inte sätt pryda Sandra faller varken i farstun eller bidrar med ängsligt moraliska protester, när hon upptäcker att Neil har sovit över hos dottern. Sandras yngre bror är i stället den som på ett våldsamt sätt demonstrerar sin konservativa och omogna syn på etik och moral.    

Berättelsen i Bait är enkel, lågmäld och realistisk. Det unika – lika överraskande som övertygande – är framställningen. Filmen är ett enda långt suggestionsmontage. Mark Jenkin arbetar med förkortningar, i mer än ett avseende. Filmens bilder är alla av ytterst begränsad längd, de flesta håller sig till omkring fem sekunder, som inte tillåter längre utläggningar utan tvingas stanna vid åtbörder och gester, vid blickar och vidrörelser som känns sällsynt taktila. Jenkins montage närmar sig ibland rena Kuleshov-effekten, det vill säga han klipper mellan ansiktsuttryck och händelser, och vi erbjuds att översätta sammanhangen till de tankar och känslor som vi mest omedelbart fastnar för. Det är oerhört suggestivt, och processen aktiverar oss och förvandlar oss från enbart tittare till deltagare.

bait.jpeg

Hela filmen är inspelad stumt på en gammal vevdriven 16mm Bolex-kamera, och på film som Jenkin själv har framkallat i sin ateljé i Newlyn. Resultatet är ofta kornigt med plötsliga ljusinslag eller dammkorn som momentant kan sätta avtryck på filmremsan men som aldrig fläckar den intensiva upplevelsen. Därefter har skådespelarna fått tala in dialogen i ljudstudio, och om den nu inte råkar ligga helt synkront och rätt i mun vid varje tillfälle skapar talet en distans, som är i direkt överensstämmelse med filmens centrala tema; människor som talar till varandra utan att förstå varandra. 

Klippningen tycks fläckvis ha genomförts under upprördhet, en känsla som då och då överförs genom montage som förefaller tillfälliga eller utan uppenbar logik. Bilder utan direkt sammanhang med ett skeende kräver plötsligt utrymme, samtal bryts ner i enskildheter utan uppenbar orsak, vid ett tillfälle tycks några oskyldigt fiskande personer försättas med handklovar… Jenkins «metod» understryker den känsla av desperation blandad med ilska som från och med ruta ett är filmens modus vivendi. Ingenting av detta borde enligt (film)konstens alla regler fungera – men gör det ändå av någon mirakulös orsak. Det är som när Godard med sin banbrytande och provocerande debutfilm Till sista andetaget tycktes ha som devis att «från och med i dag är det här sättet att göra film också tillåtet».

Bait är mer eller mindre ett enmansverk. Mark Jenkin står inte bara för manus och regi, han är också ansvarig för foto, ljud och klippning, och han har även komponerat musik, när den inte består av äldre, inspelat material.        

Jenkin har berättat att han haft ett passionerat förhållande till film sedan tonåren, då han började med sina första experiment med en Super 8-kamera. Senare prövade han sig på digitala video-kameror, men utan större förtjusning över vare sig tekniken eller den estetik som videofilmningen erbjöd. Så han beslöt sig för att gå tillbaka till sin «första kärlek», ett beslut som nu innebar nya problem. De flesta gamla filmlaboratorier har gått i graven, så Jenkin tvingades, liksom många av de tidiga pionjärerna inom filmen, att lära sig framkallnings- och kopieringsprocessen själv.     

Bait är det imponerande resultatet av ett kärleksfullt bakåtsträvande. Kanske skulle man kunna jämföra Mark Jenkin med de impressionister som med sina verk utmanade konstvärlden ett drygt sekel tidigare i samma kuststad. Det målarkollektiv som kring 1880 och framåt hade Newlyn som boplats och inspirationskälla var en sorts engelsk motsvarighet till de nordiska Skagen-målarna, konstnärer som också utmanade sin samtid. Bait skulle kunna ses som passionerad hyllning till en omvälvande era för konsten, samtidigt som Jenkin med sin film ger en tragikomisk exposé av en turbulent nutid.

Av Stig Björkman 10 nov. 2019