Skådespelaren Navid Mohammadzadeh ur Saaed Roustayis festivalaktuella «Just 6.5»

Iransk guldålder bakom galler

«Att ett sådant budskap alls kan framföras på film, dessutom med sådan skicklighet och pregnans som här, talar för att den iranska filmens guldålder pågår än.»

Rebecka Kärde ser «Just 6.5», en iransk thriller som tävlar om miljonpriset Impact Award på Stockholm filmfestival.



Det är inte bara i USA det pågår en opiatkris: även dödsfienden Iran – där alla droger är förbjudna, inklusive alkohol – har ett eskalerande narkotikaproblem. Drogerna, vanligen opiater, kommer från grannlandet Afghanistan. De senaste tio åren har priserna sjunkit medan tillgången ökat dramatiskt. Av Irans drygt 80 miljoner invånare beräknas åtskilliga miljoner vara fast i ett missbruk. Hur många det rör sig om exakt är svårt att uppskatta; men 6,5 miljoner, som det hävdas i regissören Saaed Roustayis nya film, verkar inte vara en huvudlös gissning.

just6.5.jpg

Roustayi, född 1989, tillhör en ung generation filmskapare som vuxit upp under helt andra förhållanden än sina äldre kollegor. Till skillnad från regissörer som Mohsen Makhmalbaf, Abbas Kiarostami och Bahman Ghobadi föddes han in i den islamiska republik som etablerades av Ayatollah Khomeini efter revolutionen 1979. Han har inga personliga erfarenheter av tiden före. Vad han däremot har tillgång till är ett häpnadsväckande filmarv, och en etablerad samling strategier för att göra konstnärligt avancerade filmer i en miljö där censuren ständigt måste tas hänsyn till. Myndigheterna ser allvarligt på det som kallas för siahnamayi, att ge en negativ bild av Iran. Ett känt exempel är förstås Jafar Panahi, som fängslades våren 2010 och som fortfarande, trots att han släpptes efter par månader, varken tillåts lämna landet eller göra film.

Då, 2010, var Mahmoud Ahmadinejad president. Sedan dess tycks restriktionerna ha lättat en aning. Hassan Rouhani, Ahmadinejads efterträdare, beskrev tidigare i år den iranska filmkonsten som «ett stort lummigt träd», och film som «alla människors och alla generationers gemensamma medium». Retorik, förstås – men kanske pekar det mot en förändrad strategi, en större vilja att dra nytta av det anseende den iranska filmkonsten åtnjuter i utlandet.  

Hur man än bedömer denna eventuella upptining är Just 6.5 förbluffande rättfram. Det samhälle den skildrar är i högsta grad dysfunktionellt. Här lever missbrukare i tusental i stora, informella bosättningar med betongcylindrar i stället för hus, medan poliserna som utreder narkotikahandeln själva misstänks för eget innehav. Det har inte hindrat filmen från att i hemlandet bli en publiksuccé. Även utomlands torde den ha potential att engagera fler än de vanliga festivalbesökarna och arthouse-entusiasterna, då det i någon mening rör sig om en konventionell, Scorsese-artad polisthriller.

I centrum står en grupp narkotikapoliser i Teheran. De är på jakt efter en knarkkung, Nasser Khakzad, som de misstänker kontrollerar en stor del av droghandeln i stan. Till en början uppfattar man honom som ett slags Keyser Söze-gestalt; en undflyende vålnad som kanske inte ens existerar. Fokus ligger i stället på en av poliserna, Samad, spelad av Payman Maadi (från Asghar Farhadis Nader och Simin – en separation). En dryg tredjedel in i filmen får polisen emellertid fatt i Nasser (Navid Mohammadzadeh). Då byter berättelsen riktning. Thrillern blir ett kammarspel, och navet är den cell i häktet där Nasser och ett hundratal missbrukare sitter packade som sardiner.

Just6.5_1200x600_v1.jpg

Det antyds starkt att Nasser inte utgör slutet på kedjan; han har antagligen överordnade, och kommer man åt dem dyker det genast upp nya. Roustayis huvudambition tycks vara att skildra narkotikan som ett strukturellt problem, vilket inskärps av de sammansatta porträtten av samtliga inblandade. Ingen ger ett särskilt sympatiskt intryck, framför allt inte de ofta våldsamma poliserna. Ändå syns även hos dem spår av empati för människorna i cellen. Hårdheten hänger ihop med att själva uppgiften är så bittert överväldigande. Poliserna vet att inget de gör blir annat än symboliskt; en gest i den allmänna moralens namn, som varken hjälper den enskilde missbrukaren eller minskar antalet narkotikaberoende.

En fruktansvärd scen tidigt i filmen skildrar en polisrazzia hemma hos en familj i Teheran. Mannen som misstänks vara langare är inte hemma. Där finns bara hans fru och deras två barn, alla tre skräckslagna och oförstående för varför deras hem vandaliseras. Varken polisen eller narkotikahunden hittar emellertid några droger, varken i huset eller på mannen som snart kommer hem. Till slut är tittaren övertygad om att de är oskyldiga. Då markerar hunden: det är, uppseendeväckande nog, hustrun som har drogerna på sig.

Upptäckten framställs inte som en triumf. För det spelar ju, på det stora hela, ingen roll. En ny langare kommer ta hennes plats, handeln fortsätta som vanligt, hennes familj antagligen sjunka ännu djupare i fattigdom. Till saken hör också att narkotikainnehav i Iran straffas med döden. Det gäller även små mängder; innan lagen ändrades och kvoten höjdes 2018 krävdes det bara 30 gram heroin för dödsstraff, vilket innebar att hundratals människor avrättades varje år. (Av den anledningen känns det tvivelaktigt att många medverkande i filmen är faktiska missbrukare, rekryterade från gatan: är de medvetna om riskerna det innebär att exponera sig?)

Narkotikaproblemet har länge ignorerats av de iranska myndigheterna. Men på senare år har det blivit så påtagligt, så synligt i stadsmiljön, att det börjat diskuteras även i statliga medier. Till och med enskilda poliser har gått ut offentligt och ropat på politiska åtgärder. I den meningen är det både berättartekniskt och politiskt intelligent att Just 6.5 inte pekar ut Nasser Khakzads eventuella överordnade. Sensmoralen är att en sådan bild vore för enkel, och att problemet är en logisk följd av ett rättssystem som straffar blint i stället för att försöka förstå hur situationen har uppstått. Att ett sådant budskap alls kan framföras på film, dessutom med sådan skicklighet och pregnans som här, talar för att den iranska filmens guldålder pågår än.

Av Rebecka Kärde 7 nov. 2019