Föryngrad stjärnglans i Martin Scorseses «The Irishman» (Netflix)

Scorsese, Netflix och nostalgin

«'It is what it is', heter det i 'The Irishman'. Det är bara plattformarna som förändras. Att avstå Netflix är knappast en motståndshandling. Däremot lär det vara mycket roligare att se denna förkovrade underhållning på stor duk.»

Jon Asp har sett Martin Scorseses senaste gangsterepos.



I en tid med dystra prognoser ökar värdet av nostalgi. Inte minst i filmens värld, traditionstyngd hemvist för allsköns eskapism.

Martin Scorsese har under hösten hamnat i blåsväder för att han sagt att Marvel inte är «film», utan mer «temapark», lagom till premiären av sitt senaste gangsterepos The Irishman, som går upp på bio en knapp vecka innan den släpps i Netflix, tillika producent till den tre och en halv timmar långa filmen. Scorsese har fått medhåll av bland andra Francis Ford Coppola, vars Apocalypse now under hösten når biograferna i sin definitiva version, «final cut», 40 år efter premiären.

«Låt de föråldrade filmstudiorna och biograferna ägna sig åt remakes, rebootade filmserier och ändlösa datoranimerade superhjältefilmer, så kan strömningsjättarna satsa på ’smala’ dramakonstverk som Roma, The Crown och The Irishman», lyder typiskt kritikerros för Scorseses film. Recensenters inflytande ska inte överskattas, men som spegel av publiksmaken ska de inte heller underskattas (vem kan längre skilja på kritiker och publik?). Netflix plockar kvalitetspoäng, flyttar fram sina positioner. Under december går blott tio filmer upp på svensk bio, mot tjugotalet ett vanligt år. Få känner sig manade att konkurrera med streamingtjänster och storfilmer, mångfalden minskar, synen på kvalitetsfilm förskjuts.

Nyligen blev Tarantinos Once upon a time in Hollywood, en förbättrad version av New Hollywoods guldålder under 60-talets slut, föremål för diskussion om nostalgi. Vissa ville skriva ner värdet på den sedan i Cannes hypade filmen, alltför konservativ. Andra ville vända på steken, nostalgi är inte ett sjukdomstillstånd, att blicka bakåt kan vara konstruktivt. Frågan tycks inte bekomma Scorsese. Hans senaste drama, med basen i ett genomkorrumperat amerikanskt 60- och 70-tal, fortlöper med välkända genreelement och tillhörande affektionsvärde. Genom den senaste CGI-tekniken har han även låtit förlänga speltiden för 70-talets största stjärnor, skådespelare som här ser åtminstone ett par decennier yngre ut. Robert De Niro spelar filmens huvudperson Frank Sheeran, en krigsveteran som gör färgstark raketkarriär som yrkesmördare och återberättar historien på ålderns höst; Al Pacino – debut hos Scorsese – gör den excentriske fackpampen och glassälskaren Jimmie Hoffa; Joe Pesci den osunt mäktige maffiabossen Russell Bufalino. Maskerna sitter inte helt, men tillräckligt bra för att motivera de grånade stjärnornas medverkan (kanske har även filmens olika desperata makeovers genom åren lärt oss acceptera det mediokra).

TI_KS_063.jpg

Scorsese är med andra ord tillbaka på beprövade gator: dialog märkt av understatement, våld som är explicit men ekonomiserat, lågintensiv bromance och kvinnliga medberoende, olika lager av korruption, ensamheten som går från hanterlig till total – trots att dörren lämnas på glänt: först mellan beställare och tjänsteman på hotellrummet; sist på äldreboendet, som ett sista försök till kontaktsökande.

Är The Irishman en nostalgitripp, ett försök till upprepning av det bästa ur den omåttligt populära maffiagenren, där all händelseutveckling och psykologi kokar ner till streberbeteende och den amerikanska drömmen – på vilken sida det vita staketet befinner du dig? Eller pekar den på sin direkta samtid, eviga mönster mot fonden av ett samhälle som sjunker allt djupare i förljugenhet? Ju fler förmåner, ju mäktigare vänner och arbetsgivare, desto svårare att byta livsstil och avstå klättrandet. Absolut ingen tid för nåd, medkänsla eller motstånd, vilket förstås inte hindrar tomma fraser och diverse social välgörenhet.

Scorsese vet hur han ska turnera sitt material, efter Frank Sheerans självbiografi från 2004, I heard you paint houses. Berättelsen är känd, narrativen ännu mer. Bilderna utmärker sig sällan, kvinnorna inte alls. Det är tempot, rytmen, Thelma Schoonmakers klippning som håller intresset uppe. Efter nästan tre timmar och många förädlade transportsträckor har regissören ändå åskådaren i sitt våld, varför han kan kosta på sig att sänka tempot, stänga av musiken, låta tystnaderna tala. En av de mer minnesvärda sekvenserna sker på en diner, maffiabossen som frågar torpeden vilka frukostflingor han föredrar. Och sedan det smärtsamma beskedet om vad som måste ske, en händelse som omkullkastar tillvaron för samtliga i filmen (men förstås bara är en parentes i den korrupta värld som ständigt ynglar av sig).

Det är väl regisserat och väl spelat, De Niro (med undantag för några scener som han övergör, till exempel i ett telefonsamtal mot slutet), Pacino och inte minst Pesci – med klart minst speltid av de tre – som stjäl showen i sin återkomst.

Frågan om nostalgi blir en icke-fråga. Fonden må vara helt bekant, temat stapelvara, men historien upprepar sig i verkligheten och på film. «It is what it is», heter det i The Irishman. Det är bara plattformarna som förändras. Att avstå Netflix är knappast en motståndshandling. Däremot lär det vara mycket roligare att se denna förkovrade underhållning på stor duk.

Av Jon Asp 22 nov. 2019