Ur Petter Sommers och Jo Vemund Svendsens «For vi er gutta» («The men’s room») som visas på Stockholm filmfestival

Stig Björkman knockas av norsk bromance

«Det känns lika smärtsamt och värdigt för oss i biosalongen. 75 intensivt levande minuter film.»

Stig Björkman rycks med i ett festivalaktuellt norskt kördrama med sorglig efterklang.



For vi er gutta är en film om det svåraste av allt, en film om livets glädje och dödens ofrånkomlighet.

Varje tisdagkväll sedan femton år tillbaka träffas en grupp medelålders män på Kampens Bydelshus i Oslo, en lokal för såväl boende som för sammankomster av olika slag. Just de här männen kommer dit regelbundet för att sjunga i Mannskoret, en manskör som startats av vokalisten i en tidigare rockgrupp, DumDum Boys. Här möts de för en bärs eller fler och övningar i skönsång under ledning av en professionell körledare. Repertoaren består av gamla kända låtar som försetts med något mer avancerade texter, som «Why does it hurt when I pee?» eller «I'm an asshole». Nu har de blivit erbjudna att uppträda som uppvärmningsband till en konsert med Black Sabbath och Ozzy Osbourne på Tons Of Rock-festivalen i Halden. De har tio veckor på sig att öva in sin repertoar, och de infinner sig med stämbanden välsmorda med lite Linie-akvavit och med humör och förväntningar på topp. 

Det är brokig samling män som prövar sina röster. Och deras framträdande kan ha motivationer av högst skilda slag. Som en körmedlem konstaterar: «Det finns ju kvinnor som tycker att det är supersexigt med en sjungande karl i kavajkostym».

Filmskaparna följer dem tisdag efter tisdag och delar in sin dokumentation i form av en nedräkning kapitelvis: «10 veckor innan», «9 veckor innan»... Och körmedlemmarna blir bjudna på lika delar ris som honung av sin dirigent, Ivar Krogh Hovd. Denne skulle kunna karaktäriseras som en norsk motsvarighet till den svenske legendaren Eric Ericson. Krogh Hovds ordinarie repertoar var lika rik som rikhaltigt blandad, där alltifrån kyrkomusik av Mozart och Brahms till vislyrik av Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall fick ingå. 

Att som här få skapa musikaliskt svängrum åt texter som kanske inte riktigt skulle vara comme-il-faut i seriösa körsammanhang, tycks tvärtemot trigga honom. Och han lägger ner lika stor möda på fraseringar och melodik. I en tidig scen underhåller kören en glad samling åhörare på ett torg i Oslo, med något som kanske mer har karaktär av nubbevisa: «Jag har supit sen rätt liten / så jag vet vad jag vill ha! / Öl från tappen, vin, genever / gammal cognac det är bra / Det är taskigt för min lever / men nåt fanstyg ska man ha». 

MensRoomThe.jpg

«Vårt mål med kören», säger en medlem efter en uppsjungning, «är att göra upp med alla dessa pompösa körer, alltså de som poserar i frack och med en massa medaljer. Och», tillägger han, «vi har också lovat varandra att sjunga på varandras begravningar.»

«Det var ju ett rent skämt», säger samme körmedlem strax senare, då vi får veta att hans löfte snart kommer att kräva förverkligande. Dirigenten Ivar har långt framskriden cancer, något som han har hemlighållit för kören. Nu berättar han att han vid sin senaste läkarkonsultation fått besked om att hans tid inte bara är utmätt utan att hans framtid kan räknas i några få månader. Och han var hos läkaren för två månader sedan.

Vad gör man med sitt liv, sedan man fått besked om att ens tid är utmätt? Ett stilla  avsked i kretsen av nära och kära? En resa till en drömd destination? Nej, Ivar har inga tankar om någonting av detta. Han har ju kören.

Ivars bekännelse är drabbande, och den blir inte mindre känslosam genom den mycket osentimentala och eftertänksamma ton med vilken han förmedlar nyheten om sitt sjukdomstillstånd och dess snara konsekvenser. I efterhand berättar han i en intervjusituation om körens reaktion på hans förtroendefulla vittnesmål. Man försökte fortsätta kvällens sångövning men fann att det var omöjligt. Ett samtal över en kanna te fick ersätta. De satt i en halvtimme-trekvart, och dirigenten bekänner att det hela kändes som en rite of passage, en övergångsrit. Som om han blev insugen i en märklig stamgemenskap.

Så fortsätter For vi er gutta i en tilltagande stämning av vemod men samtidigt där visshet aldrig förfaller till förstämning. En av de mest gripande scenerna är när Ivar tydligt plågad av svåra smärtor skall avgöra om han vill och kan genomföra det han vet kommer att bli hans sista framträdande. Han står eller snarare stöder sig på sin far i kulissen. Så tar upp sin stämgaffel ur fickan, klingar till den med fingret, sträcker på sig och fortsätter beslutsamt med sin kör ut på scen. «Ett, två, tre…» Så är de i gång. Och sjunger, helt klockrent, Imperiets klassiska låt «C.C. Cowboys»: «We are the soldiers of the human race».

Återstoden av filmen är en väntan på det oundvikliga. Lika sakligt och känslostarkt som allt det vi har fått oss till livs tidigare. De sista minuterna utformar sig till ett långt farväl, med hela Ivars vokalensemble på plats vid sjuksängen. Det känns lika smärtsamt och värdigt för oss i biosalongen.    

For vi er gutta är 75 intensivt levande minuter film. Några norska anmälare har skrivit att de gärna hade sett mer och fått veta mer om de olika rösterna i kören. Och visst blir man nyfiken på denna så ytterst särpräglade homogena och oenhetliga grupp. Men samtidigt: filmen inbjuder oss genomgående att fabulera fritt kring dessa robusta karaktärer med sina serafiska röster. 

Vilken svensk distributör blir först att lägga ett bud på filmen?

Av Stig Björkman 7 nov. 2019