Adèle Haenel och Noémie Merlant i Céline Sciammas «Porträtt av en ung kvinna i brand» (Folkets Bio)

Fransk metoo att lära av

«Så många stunder av insikt som alltför sällan ryms i de vanliga metoo-berättelserna...»

I skuggan av rubrikvänliga Weinstein, Polanski och högstämda svenska utspel chockhöjer Adèle Haenel och Rebecca Zlotowski nivån på samtalet.



Årets Visionary Award på Stockholm filmfestival tilldelades häromveckan Céline Sciamma. Den franska regissören vann i våras manuspriset i Cannes för Porträtt av en ung kvinna i brand, ett sensuellt kostymdrama med drag av Jane Campions 90-talsklassiker Pianot. Det är dock Adèle Haenel – filmens titelperson, regissörens främsta musa (och tidigare levnadspartner) – som dragit de stora rubrikerna på sistone och redan inspirerat många att bryta tystnaden.

water_lilies.jpg

Sedan genombrottet i Sciammas sinnrika debutfilm Naissance des pieuvres 2007 har Haenel etablerat sig som en av Frankrikes främsta skådespelare. 30 år gammal har hon redan hunnit med över 20 långfilmer, många namnkunniga regissörer (Bonello, Dardenne, Campillo) och tilldelats två César-statyetter. Debuten kom som 12-åring i Les diables, ett incestuöst syskondrama om psykisk ohälsa. Det är den filmen som utgör grunden för den senaste uppståndelsen. När Haenel nyligen såg den omtalade dokumentären om Michael Jackson insåg hon allvaret i övergreppen som hon själv utsattes för tjugo år tidigare, då av filmens regissör Christophe Ruggia. Häromveckan, bara några dagar före Haenel besökte Stockholm filmfestival, talade hon ut om övergreppen i franska Mediapart (3/11), dagen efter en artikel publicerats i samma oberoende tidning. Övergreppen sägs ha pågått under flera år, då hon var bara 12-15, han 36-39.

Med tanke på metoo-rörelsen i Sverige är det både märkligt och talande hur lite som skrivits och sagts om detta i traditionella och sociala medier. Nyheten syntes visserligen i ett par, men då bara i notisform. Många i branschen, som på goda grunder brinner för dessa frågor personligt och professionellt, har inte ens hört talas om det. Vilket är olyckligt. För även om anklagelserna går långt tillbaka i tiden, är det unika under vilka former och med vilken kraft Adèle Haenel valde att träda fram. Under nästan en och en halv timme i en tv-studio med en kvinnlig bisittare (journalisten som granskat fallet) och en manlig programledare (kanalens chefredaktör som tidigare hade samma position på Le Monde) i ett gammaldags format där alla, och särskilt Haenel, kunde tala till punkt. 

«Ruggia säger att han upptäckte mig, framför allt förstörde han mig.» Haenel har uppenbarligen svårt att hålla tillbaka känslorna, hennes ögon nästan brinner. Men trots det starka innehållet och den stora anspänningen, går hennes ärende i långa stunder bortom det personliga. Haenel drar sig inte för det specifika, för att tala om trakasserierna, hur svårt hon hade att fortsätta yrket – känslan av falskhet och förljugenhet som smittade av sig på hennes eget uttryck. Men genomgående under programmet är det de större frågorna hon vill lyfta.

«Monstren, de finns inte. Det är vårt samhälle. Det är vi, våra vänner, våra fäder.»

Hon talar utifrån sitt men det är till oss, kollektivet, hon riktar sig. Hon söker inte en syndabock utan talar om ett helt system, om maktmänniskor, om medskyldiga, om skammen, om de närstående som ville skydda henne genom att tysta henne, pappan inte minst, om sin egen delaktighet, och om sitt eget maktperspektiv som nu upphöjd skådespelare. Allt för att inspirera andra att bryta tystnaden, återerövra ordet.

haenel.jpg

Så mycket väsentligt blir sagt i detta framträdande, så många stunder av insikt som alltför sällan ryms i de vanliga metoo-berättelserna. Det är klassisk tv, men i ett progressivt skimmer. Och det är svårt att föreställa sig motsvarande i Sverige. I jämförelse är det som om vi lever i ett strikt känslomässigt narrativ, där högstämda fraser ofta döljer nödvändiga nyanser. En idiotsäker indignation som i stället för att stärka integriteten eldar på dreven. Inte sällan med självutnämnda aktivister lika ivriga att bättra på sitt eget varumärke som att bidra till samtalet. Den filmsvenska metoo-rörelsen, senast under Stockholm filmfestival upptagen med ännu ett ceremoniellt tystnadtagning-konvent, då med influgen stjärnboost från amerikanska aktrisen Rosanna Arquette, har helt enkelt väldigt mycket att lära av fransk metoo. Av ett samtal som tillåter flera olika röster, som väger det ena mot det andra, och som inte bara handlar om det som media gör stor sak av, till exempel Weinstein, Polanski eller de senaste turerna i rättsfallen här hemma.

Adèle Haenels utspel, som är mycket mer än ett utspel, har redan haft stor betydelse i Frankrike. Jag pratar med olika kolleger inom den franska filmbranschen, som kollektivt hittar ny kraft och mod, tar bladet från mun om saker som ofta tidigare tagits för självklara men inte varit det. Veckan efter tv-framträdandet, under ett jämställdhetsseminarium arrangerat av CNC (det franska filminstitutet), framhöll Rebecca Zlotowski särskilt Haenel. I det hon beskrev som ett starkt kollektivt ögonblick, kulturellt och politiskt, menade Zlotowski att skådesspelerskan inspirerat hela världen att ta tillbaka ordet. Och att hon gjort det i blomman av sin karriär, då hon har allt att förlora på att prata, men att «hennes kraft skyddar ordet» (enligt Telerama, 18/11).

Nivån på Zlotowskis framförande, egensinnig regissör (senast i Cannes) och politiskt engagerad, vittnar inte bara om en intelligent individ utan om en kultur som tillåter även fördjupade samtal. Och att även aktivism kan komma med nyanser.

«Låt oss avlägsna oss från de tilldelade karikatyrerna av våra omständigheter, av vårt kön, vår etniska tillhörighet och vår funktion – den mäktige regissören, den dominerade skådespelerskan. Adèle Haenel har gjort det, öppnat en väg för oss.»

Samtidigt som Zlotowski pratar om nödvändiga åtgärder (till exempel med en särskilt utsedd person att vända sig till för att påtala oegentligheter på inspelningen), så ägnar hon lika stor tid att diskvalificera puritanism och identitetspolitik, det som flera anser blir följden av ett hälsosammare produktionsklimat.

«Till dem som tänker att vi inte längre kan förföra på en inspelning, säger vi: fel, i själva verket kan vi älska varandra bättre.»

Vidare:

«Till dem som säger att världen slutligen skriver in sig i en värld som tvingar grupper att dra sig tillbaka till sina skillnader, svarar vi: fel, det är dags att vi inkluderar varandra i stället för att tänka och tala i den andres plats.»

För alla, och särskilt för den som har haft svårt att emellanåt knyta an till tonläget hos rörelsen här hemma, rekommenderas starkt att lyssna till Zlotowski och inte minst ta ta en titt på tv-programmet. Adèle Haenel är en av filmvärldens mest tongivande aktriser. Här är det främst en annan glöd och uppriktighet som verkar både djupt drabbande och efterlängtat nyanserad. Som «Porträtt av en ung kvinna i brand» i en helt samtida version, oklippt men inte osnuten.

Av Jon Asp 28 nov. 2019