Alain som blir 90 den 6 december

«Tanners filmer gör något annat, skapar mångfald och mångtydighet genom människor färgade av landskap, av tid och förgänglighet.»

Andreas Holmström påminner om en oförtjänt förbisedd filmare, som fyller 90 i december.



Alain Tanner blir 90 den 6 december. På 70-talet gjorde han de inflytelserika filmerna Salamandern (1971) och Jonas – som blir 25 år 2000 (1976), i kölvattnet av -68. Senare de mer melankoliskt tecknade Skördemånad (1979), I den vita staden (1983) och En eld i mitt hjärta (1987). Distinkt europeiska filmer men med universella ämnen: alienationen i tillvaron, en längtan bort, arbete, vänskap, kärlek, sex. Då var Tanner en av de regissörer det talades om, hans filmer sågs och debatterades. Hans filmer var viktiga. Sedan hände det som ofrånkomligen händer: tiderna förändras och fortgår, vissa människor och filmer försvinner i skuggan. Samhällen ömsar skinn, sanningar förvrids, folk blir alltmer desillusionerade. Det är som det är. Tanners sista film blev 2004 års Paul s'en va. Men vad var det som gjorde Alain Tanners filmer essentiella för sin tid, och varför är de det även nu, i dag?

Alla präglas vi av de tider vi lever och verkar i. För Tanner var det efterkrigstidens Schweiz och året som sjöman i 20-årsåldern, liksom engelska free cinema och diskbänksrealismen, maj 68 i Paris och nya vågen. Drivkraften att komma bort från det konservativa hemlandet var uppenbarligen tillräckligt stark för att tillbringa ett helt år i italienska Genua, enbart i väntan på ett fartyg att ta honom därifrån. «Jag ville bara iväg», har Tanner själv sagt, något som många av hans karaktärer också kunnat uttrycka – om de nu sagt något alls innan de gett sig av. Närheten till vardagens människor och hennes vedermödor fick han med sig genom arbetet på BBC i London. Här gjorde han även sin första film, Nice time (1957), tillsammans med landsmannen Claude Goretta, en film i den tidens fria anda. Lämpligt nog befann sig Tanner också i Frankrike under revolutionsvåren och filmade för schweizisk tv. Dessa händelser präglade honom också starkt, främst för att protesterna var som en våldsam gatuteater där människors hopp och begär kom till ytan, har han sagt. Det är denna yta Alain Tanner skildrat i sina filmer.

I sin första spelfilm Död eller levande (1969) lämnar 50-åriga Charles sin familj och chefsposition på familjeföretaget för att göra … just ingenting. Tar in på hotell, sover, stirrar i väggen, promenerar. Snart hamnar han på landsbygden och integreras hos ett yngre par som valt att leva vid sidan av samhälleliga plikter. I Salamandern är det Rosemonde som inte passar in någonstans, hon bökar och kränger med sina omständigheter – och förvirrar de två författare som ska skriva om henne till den grad att de inte får ett jota gjort. I Retour d'Afrique (1973) stänger ett par in sig i sin lägenhet i stället för att resa till Algeriet, alltmedan drömmen om ett annat liv vittrar bort. I Jonas –  som blir 25 år 2000 förenas ett kollektiv av missanpassade individer i sitt utanförskap. I Skördemånad sticker Jeanne och Marie iväg och liftar sig genom Schweiz topografi, fjärran från både mål och mening.

Rätt vaga förutsättningar för rent händelsebaserad film alltså, men så är det också andra saker som intresserar Alain Tanner: Att göra film för den reflekterande åskådaren, i en skärningspunkt mellan teori och praktik, mellan Godard och Wenders.

salamandre4-agr2.jpg

Tanner sökte en publik till sina filmer, och fann den också. Inte minst genom en igenkännlig vardaglighet, humor och absurditet. Rosemonde (i den oförliknelige Bulle Ogiers gestalt, bilden) som börjar smeka fötterna på sina kunder, Marie (den likaledes självlysande Miou-Miou) som struntar i att ta betalt för varor hon ska sälja, eller Charles som struntar i det mesta. Tanners karaktärer är ofta hantverkare, biträden eller bönder, med basala dilemman rörande relationer, pengar eller bostäder. Påfallande ofta får vi också se dem utföra sina dagliga värv. Skyltmakaren, läraren, snabbköpskassörskan, korvstopperskan. Samtidigt som filmerna arbetar med metaaspekter, med en rörligt tydlig kamera, normbrytande berättarröster och musiktillämpning. Karaktärernas arbeten filmerna görs alltså lika explicita som filmarnas arbete med filmerna. Redan den första bilden i Tanners första film är en metabild, en iscensatt tv-intervju visar det sig snart. Ibland är tagningarna lite för långa för att det ska vara narrativt motiverat, ibland tonas scenerna abrupt ner. Stundtals bryts 180-gradersregeln eller den fjärde väggen. Att Tanners gestalter brister ut i deklamation, sång eller dans är närmast en regel – som hopplöst korta men frigörande lufthål för karaktärerna och som verfremdung för åskådarna. Brecht genomförd i praktiken. Kroppar agerar som kroppar, samtidigt som de blir tecken för något: för förtryck, för uppdämd ilska, för revolutionär potential.   

Men Tanner förlorar sig inte i estetiken, stiliseringen tar inte överhanden. Han förblir på golvet i ögonhöjd med sina vardagsmänniskor, men lyfter också dem ur denna vardaglighet genom poetisk och politisk medvetenhet. En ordinär biltur ackompanjeras av Aimé Césaires vilda kolonisationspoesi, citat som «Var realistisk! Fråga efter det omöjliga!», ropas ut före dagens arbete, under en vänskaplig middag knackar vräkningsbesked på dörren.

ville-blanche.jpg

Senare filmer som På ljusårs avstånd (1981) och I den vita staden, inspelade i Irland respektive Portugal, är mer lågmält drömska. Tiden tycks ha stannat till, och även om Tanner har lämnat Schweiz framstår Europa mer som en mental än geografisk plats. Världen har aldrig tillhört dessa människor, de bara råkar leva i den. Estetiken har här också stramats åt, men den blir inte för stram. Samhället sipprar alltid in från fonden, i radio- och tv-excerpter, genom slagord på väggar eller genom till synes slarviga detaljer som folk på stan som blickar in i kameran. Tanner undviker – den fördärvliga – perfektionen genom att låta gruset hacka i maskineriet, och skakar på så sätt liv i gestaltningen.   

En eld i mitt hjärta är en märklig anomali i Tanners filmografi, en köttslig resa in i besatthet, en provokation filmad i svartvitt. Här hämtade Tanner energin från manusförfattaren Myriam Mézières som också gör huvudkaraktären Mercedes, med exhibitionistisk kroppslig närvaro. I motsats till tidigare filmer så står kameran mestadels still, nära ansikten och kroppar. Och sällan har en filmkaraktär varit så osympatisk som Mercedes älskare Johnny (Aziz Kabouche), som tycks bestå enbart av rå, fassbindersk sexualitet. En eld i mitt hjärta  är en introvert och befriande obehaglig film, långt ifrån naturlyriken i Skördemånad. Men precis lika ensam som Jeanne och Marie är under stjärnorna i de schweiziska landskapen, är Mercedes under scenbelysningen och taklamporna i Paris. Inte hjälper det heller att lämna sitt hem, sina länder, eller söka krypa ur sitt skinn. Vill man vara fri så möts man snart av våld, från sin omgivning eller från sig själv.

TannerFlameReview-768x423.jpg

Tanners karaktärer är komplexa och motsägelsefulla, för det behöver man inte tv-serier – detta globala axiom för upprätthållande av status quo. Tanners filmer gör något annat, skapar mångfald och mångtydighet genom människor färgade av landskap, av tid och förgänglighet. Vad hände med scenerier så ymniga att åskådarna själva tvingas bistå med mening?

Under det senare 80-talet och framåt började Alain Tanner göra Tannerfilmer, dvs. upprepa sina teman med spegellik variation. Exempelvis så gjorde han två till snarlika filmer med Mézières, samt Inte till salu! (1996) som varierar temat från Salamandern, och Jonas från 70-talsfilmen återkom som vuxen i Jonas et Lila, à demain (1999). Tanner gick helt enkelt i stå.

Alain Tanners sista film Paul s'en va är dock värd ett annat genmäle, hans vitalaste verk på över 15 år och en av hans finaste filmer över huvud taget. Ett mått på kvalitet hos ett konstnärligt verk måste vara att verket kräver att vi fördjupar oss i det. Verket säger: Se mig, förstå mig. Och sen: Se om mig och försök förstå mig igen. Paul s'en va är otvivelaktigt ett sådant verk. Här finns många av de komponenter jag tidigare nämnt som utgör en Tannerfilm. Vänskap, vardag, arbete och kärlek. Glädje, hopp och hopplöshet. I en tankeväv av ord och ögonblick som vibrerar av liv. Här finns ingen story, sådant som för filmen framåt, utan mer ett tillstånd som för berättelsen åt sidan eller inåt. «Berättelse» förresten, i en tidsera när varenda företeelse kallas «berättelse», behövs mera av stillhet och stämningar, betraktande och ögonblick. Filmen behöver inte fler historieberättare, den behöver konstnärer och poeter, som Tanner själv uttryckt det. En som Alain Tanner.

Av Andreas Holmström 28 nov. 2019