Ur Frank Capras «Mr. Smith i Washington», vinnare av bästa film i 1939 års avblåsta Cannesfestival

Cannes 1939 äntligen avklarad

Cannesfestivalen 1939, tänkt att invigas en dag innan Hitlers trupper gick in i Polen, ägde rum i Orléans i förra veckan. Samma urval filmer (från Capra till Eisenstein), ny jury och alltjämt i skarven mellan politik, konst och underhållning.

Sofia Norlin, på plats på en stjärnspäckad festival, ser dåtidens motståndsakter skapa resonans i vår tid.



Regionaltåget rullar ut från Gare d’Austerlitz, förbi tälten på kajerna längs Seine i morgondimma. Röda, gröna, blå, små rum för kamp och längtan, frusna barnfingrar, tätt sovande vuxna som lämnat allt när kriget kom till hemlandet, staplade ryggsäckar och råttors jakt på matrester. En timmes tågresa från Paris hålls en filmfestival, som en akt av motstånd och med en tro på att just filmkonsten kan vara en sådan. 

*

Orléans, 6 grader, iskallt för en Cannesfestival. Loires lugna strömmar och vinterklädda stadsbor runt den sirliga katedralen där Jeanne d’Arc lyssnade till sin inre röst, stod upp för sitt folk och mot dess förtryckare. Ett historiskt hjältedåd senast filmat av Bruno Dumont – Jeannette (2018) och Jeanne (2019) – bägge visade i den officiella Cannesfestivalen på den soliga Rivieran. I novembermörkret rullar blankpolerade 30-talsbilar in mot röda mattan vid Théâtre d’Orleans. Här utspelas den allra första Cannesfestivalen, eller snarare den som aldrig blev av. 

Cannes_1939.jpg

Skapad 1939 av Jean Zay – Frankrikes unge minister för folkbildning och konsten, en intellektuell filmälskare av judiskt ursprung – utgjorde Cannesfestivalen en direkt politisk och konstnärlig reaktion på Hitlers och Mussolinis grepp över Venedig filmfestival året innan. Diktatorerna pressade «Mostrans» festivaljury att ge Leni Riefenstahls Den stora olympiaden: Olympisk ungdom pris för bästa utländska film, den numera borttagna Mussolinipokalen.

På tåget hem samlades upprörda franska filmkritiker för att organisera sig – en ny, helt fri filmfestival skulle skapas. Jean Zay blev den som tog fasta på och formade idén om Cannesfestivalen som en motståndshandling. På bara ett par månader, under det politiska tumultet av Frankrikes allt djupare samarbete med Tyskland och efter att flera städer övervägts, valdes till sist Cannes för sitt soliga klimat och för hotellen. Zay såg vikten av ett nära samarbete med den amerikanska filmindustrin, av konstnärliga, marknadsmässiga och politiska skäl.

oz.jpeg

Trettio filmer skickades in från europeiska länder (men inte Tyskland) och ett flertal från Ryssland och USA. Precis som för olympiska spelen valde varje land sin egna främsta deltagare. Här återfinns Eisensteins Storm över Ryssland, Flemings Trollkarlen från Oz, Hawks Endast änglar har vingar, Julien Duviviers remake av Körkarlen. Här finns Hitchcocks Värdshuset Jamaica och Frank Capras Mr. Smith i Washington. Sverige representeras av Schamyl Baumans Vi två, en romantisk komedi om lustens irrgångar hos ett ungt par, spelat av Signe Hasso och Sture Lagerwall.

Studiojättar och stjärnor flögs in från Hollywood, festerna startade på Croisetten, orkestrar spelade. Kvällen före festivalens officiella invigning dundrade åskan in över staden – som en förvarning. Dagen efter, 1:a september 1939, gick Hitlers trupper in i Polen och festivalen fick blåsas av timmarna före invigningsceremonin. 

Jean Zay fick aldrig vara med om starten på Festival de Cannes, som skedde först 1946. Efter krigsutbrottet fängslades han och under sina fyra år i en cell i Marseille skrev han dagligen, bland annat Souvenirs & solitude (Minnen & ensamhet) i samma humanistiska anda som kännetecknade hans politiska gärning. Zay fick ofta besök av sina döttrar och hustru. Han frisläpptes 1945 men fångades bara ett par dagar senare av Vichy-milisen, sköts och slängdes i ett dike i en politisk ansats att få honom att glömmas av eftervärlden. 

I dag, 80 år senare, sätts 1939 års upplaga av Cannesfestivalen upp i Zays hemstad Orléans, både som hyllning till hans livsgärning och som en resonans till vår tid, när extremhögern i Europa tar allt större plats i det politiska samtalet. Hans politiskt engagerade döttrar, Catherine och Hélène, är initiativtagare och Svetlana Furman-Caspar, en av festivalens organisatörer, ger uttryck för festivalens anda; att då som nu «tro på var och ens förmåga till handling, som små droppar i havet, där även filmkonsten är ett sätt att tro på en gemensam handling – att tro på ett tillsammans».

Här visas festivalens ursprungliga urval av filmer och för det dagsaktuella konstnärliga innehållet ansvarar välkände filmkritikern Antoine de Baecque, som utsett en festivaljury av engagerade och samhällsmedvetna filmare: Amos Gitai (ordförande), László Nemes, Julie Bertuccelli och Pascale Ferran. 

Så vad kan sägas om 1939 års urval? De flesta filmerna är högst politiska, främst de ryska, det känns verkligen hur kriget är på intåg och vissa bidrag är ren propaganda, som If war comes tomorrow eller krigsmusikalen Tractor drivers.

tractor.jpg

Premiärkvällen i Orléans är smockfull. Pressfotografer från Paris, lokalpublik och amerikanska studiorepresentanter. I sitt invigningstal poängterar César-prisade skådespelaren Alex Lutz att «fascismen är inget monster, den finns i ansikten vi känner väl och till och med mycket väl – den finns i oss själva». Han frågar var våra blinda fläckar finns i dag? Vad är det vi inte ser? Storm över Ryssland rullar igång och sedan blir det cocktail. 30-tals-paljettklänningar och låga champagneglas. En politisk akt men givetvis också – en fest!

*

Under visningen får jag ett sms: «De utvisade killarna landar i Kabul imorgon bitti, jag åker dit!», skriver Mohammad, 22 år, som redan tvångsutvisats från Sverige och lever gömd i Kabul. Deportationen från Märsta förvar sker kl. 22. «58 stycken!», skriver Mohammad. Han för dagboksanteckningar varje dag, som redaktören Martin Schibbye och jag redigerar i Dagbok från Kabul för Blank Spot Project. 

På morgonen plingar min mobil igen: «En bilbomb! Hade jag åkt 30 min tidigare till flygplatsen hade jag varit död nu!». Mohammad är rejält skrämd. Jag svarar: «Skönt att höra att du lever!”».

*

Jag ser László Nemes film Sauls son. Jag har inte mäktat med att se den tidigare och hör att flera i publiken känt samma sak; vi har väntat på rätt tillfälle. László verkar van, han vet att filmen skakar om. I närbild följer vi huvudkaraktärens i arbete i Sondergruppe, den som ansvarar för lägrets gaskamrar. Filmen utgår också från de fyra bilder som existerar från arbetet i lägret, tagna av fångarna i Sonderguppe. I Georges Didi-Hubermans Sortir du noir, en essäbok om filmen formulerad som ett brev till regissören, frågar sig författaren: «Hur kan förintelsen, historien vi sett som omöjlig att föreställa oss i bilder, eftersom ingen bild kan visa allt, ändå föreställas, och det även genom bilder?»

sauls-son.jpg

Bilder, trots att helheten, allt, aldrig kan återges. De existerande fotona ur lägret är bilder som kvarstår, trots detta allt, som alltid saknas. Nemes film utger sig inte för att se allt, tvärtom. Bilderna är här ett fragmenterat seende, som berättar, tillsammans, och trots det allt som alltid saknas, ändå någonting om vår historia.

I Nemes film utförs varje arbetsuppgift för sig, vi ser ingen övergripande bild av ett systematiserat våld. En administrativ organisation i sin vardaglighet. Det fruktansvärda som banalitet? Arbete i enheter, en vid sidan av en annan, vem har helhetsansvar? Kroppar vräks i högar men kallas inte kroppar. Inte människor. Inte ens när de lever. De kallas nummer och stycken, på Tredje rikets språk. 

Filmen handlar om en son. Vems son? Allas son? Vem har ansvar för att vara människa i sina handlingar mot ett barn? En människa?

*

Jag har svårt att se filmen. Sonen i filmen är i samma ålder som min yngste. Kropparna i högar får mig att tänka på besättningen på Sea Watch som bär upp drunknade flyktingar på stränder kring Medelhavet. Flera av mina vänner skulle kunna ha varit ibland dem. De kallas volymer. De som är kvar i havet. Jag såg nyligen ett undervattensfoto av en mamma som hittades med sin bäbis i sin famn. 

*

Det är ett bra tillfälle att se filmen som här visas på 35mm, formatet den filmats i. László Nemes tycker att vi alltför lättvindigt skåpat ut filmremsan, den verkliga skönheten och ljuset – blicken på världen som den faktiskt är, och som inte består av bara ettor och nollor. På sin masterclass är han upprörd över att vi filmare inte protesterar mer. Och han kritiserar hur filmkonsten ofta förminskar sitt språk, menar att även filmremsans lägre ljusupptagning hjälper oss att se mörkret, skuggorna. Tar vi bort skuggorna och mysteriet, speglar vi inte verkligheten som den är. I dag tror vi att allt kan visas, ses. Men det är inte så som vi faktiskt uppfattar världen, vi kan bara se en liten fraktion av tillvaron. Allt annat är falsk upplevelse av vår egen förmåga. Det inte är realistisk att ta bort vår förvirring, menar han.

Jag är själv på festivalen för att presentera den svenska filmen Vi två, om ett ungt pars förvirrade själar i lusten och på tröskeln till vuxenlivet. Jag ska vara ärlig – jag vet först inte vem Schamyl Bauman är! Men varför känner jag inte till honom? Han regisserade och skrev 40 filmer, grundade som producent både Sandrews & Bauman och Europafilm. Jag får söka hjälp av Clara Gustavsson på Svenska filminstitutets arkiv och av filmkritikern Jan Lumholdt, som känner till denna epok i svensk film. Men inte heller han har sett filmen. 

vi_två.jpg

Just 30-talet bestod ju av gladlynta plattfarser, pilsnerfilmer, både lokala och ytliga. Efter stumfilmens grandiosa tid för svensk film och chocken när ljudfilmen kom, med teknisk tungroddhet och internationellt begränsade villkor för svenska språket, satsades på folkliga publiksuccéer som skulle fylla biograferna även på landsbygden. Ingen stolt period för svensk film rent konstnärligt – kanske är det därför jag inte hört talas om Bauman.

Svensk film ansågs 1938 så pass ointressant att ett trettiotiotal filmkritiker, intellektuella och författare (bland annat Vilhelm Moberg) samlades i Konserthuset för ett krismöte, där de dömde ut svensk film som «lokal» och «instängd». Även i dag, 2019, har ju filmen svårt att hävda sig som konst i Sverige – ser vi verkligen film som en av konsterna? Förvånansvärt nog har vi till exempel fortfarande inget filmmuseum. 

Enligt Jan Lumholdt ansåg Bauman själv Sverige för litet för konstnärlig film och ville i stället leverera intelligent underhållning för vuxna. Han måste ha reagerat på kritikerkrisen, för året efter skapade han denna för tiden ovanligt sensuella och mogna film. 

I den fullsatta biografen får Schamyl Baumans film äntligen en internationell publik – Vi två är faktiskt en intelligent komedi för vuxna, här fokuseras hemmet, begäret, lusten, det intima. För det är just i hemmet – början till folkhemsbygget – som framtidsprojektet tar plats i Sverige 1939. Huvudkaraktärerna är arkitekter. Stig Järrel spelar här sympatisk byggherre (på Cannesfestivalen 1946 skulle ha ge liv åt den ilskne Caligula i Hets). Signe Hasso, internationellt känd, syns här naken i duschen – ett bart bröst skymtar till i en oskyldigt kvittrande morgonscen, alltså redan 1939! – i en protestantismens naturliga och hurtfriska frigjordhet. Bauman upptäckte flera kvinnliga stjärnor som Sickan Carlsson och Alice Babs (i succén Swing it, magistern!) och även Harriet Andersson gör sina första filmer med honom.

Den stillsamma komedin om lusten får publiken att skratta varmt. Här brinner det i hjärtan, skakar om. Inne i lägenheten, som här är världen. Men varför skakar inte världen mer, i det svenska bidraget? Världen utanför den välordnade och modernt organiserade lägenheten? Ser inte huvudpersonerna att kriget är på gång? 

På en festival från förkrigstid och med massa krigsfilmer är det faktiskt lite beklämmande att tala om denna film där kriget inte nämns alls. Åskådare kommenterar, skrattar lite hjärtligt: «Vad naivt!», «Bisarrt!», men här finns också de som tycker det är lite befriande att inte bara se krig.

Uppe på scenen känner jag att jag måste slinka in en liten förklaring och publiken hummar instämmande. För sanningen är ju att vi i Sverige fortfarande inte tagit upp vårt förhållande till kriget för granskning. Inte på djupet. Inte på djupet av de gruvor från vilka vår statsägda omfattande järnexport gick till bägge stridande sidor – i förkrigstid och fortsatt under kriget, trots de allierades protester – som gjorde oss rika och gjorde att Hitler inte behövde anfalla oss. Tågtransporterna med tyska soldater är en annan fråga till samtiden. Hur kan vi säga att vi var neutrala? Finns det ens en neutralitet inför världen och människan?

Att vi ännu inte, vare sig i film eller i politisk debatt, bearbetat kriget, betyder kanske också att vi har svårt att se våra skuggor i dag. För skuggorna finns ju inte hos monster, monster finns inte. Skuggorna finns i välbekanta ansikten, de finns också i oss själva. 

*

I biomörkret får jag ännu ett sms: «När jag såg killarna kliva ur planet kändes det som den dagen när jag själv utvisades. Jag vet att de här killarna inte kan leva i Afghanistan. Vi kan dö närsomhelst. Jag är arg och jag är förtvivlad. Jag accepterar fortfarande inte att jag är här.»

Vems söner är söner? Allas söner? Våra?

Av Sofia Norlin 28 nov. 2019