Ur Barbara Lodens «Wanda» från 1970

Passivitet som motståndsakt

«Jag tänker ofta att man måste vara passiv för att hitta en plats där man kan vara sig själv.»

Rebecka Bülow har hälsat på hemma hos författaren Nathalie Léger i Paris för att tala om Barbara Lodens «Wanda», hånad och hyllad roadmovie från 1970.



För snart femtio år sedan hade långfilmen Wanda premiär, regisserad av Barbara Loden som också spelar titelrollen. Wanda har lämnat sin make och förlorar vårdnaden om sina barn, utan att protestera i rätten. Hon driver runt i vid Pennsylvanias shoppingcentrum och gruvlandskap. Hon äger ingenting, har ingenstans att ta vägen. Men så träffar hon Mr Dennis och följer med i hans bil. Han planerar ett bankrån och vill att hon ska vara med.

wanda.jpg

Wanda är en oglamorös roadmovie om ett tragiskt brott, men utan äventyr. Den franska författaren Marguerite Duras älskade filmen, sa att Barbara Loden verkade spela sig själv, antagligen mer än hon kunde vara sig själv i verkligheten. Filmen prisades i Venedig men i USA gick den inte hem hos någon bredare publik. Barbara Loden fick aldrig pengar till att göra fler filmer och Wanda har en åsidosatt plats i filmhistorien. The New Yorkers Pauline Kael kallade den monoton, med en «olycklig, ignorant slampa» i huvudrollen som inte kunde driva filmen någonstans. Men det jag tycker bäst om med Wanda är att det är en film som förstår sig på en kvinna som beter sig så, som någon utan drivkraft, enligt samhällets alla normer värdelös, och visar henne utan att förklara.

Hon träffar en man, följer med honom, fäster sig vid honom fastän han behandlar henne illa, kanske på grund av att han behandlar henne illa, det vet vi inte, hur som helst så stannar hon, hon är där, hon blir kvar.

Så skriver författaren, redaktören och kuratorn Nathalie Léger i sin bok A Suite for Barbara Loden. Där återger hon Wanda scen för scen, varvat med Barbara Lodens biografi, fragment från skrivprocessen och resonemang kring skådespeleri och passivitet. Boken visar länken mellan att uppleva ett passivt, splittrat tillstånd och att ha utsatts för övergrepp och sexistiskt förtryck. Hur hittar man sin kraft när man tappat känslan av sig själv, av att vara någon? Vad är ett självporträtt för den som alltid upplever sig skådespela?

Jag hälsar på Nathalie Léger en förmiddag i hennes lägenhet på en livlig gata i Paris tionde arrondissement. Hon välkomnar mig, är själv nyss hemkommen och ursäktar att hon inte har mycket i köket att bjuda på. Vi slår oss ned i ett stort, tyst rum med bokhyllor längs väggarna.

Jag hittade A Suite for Barbara Loden av en slump för ett par år sedan, under en resa. Innan dess hade jag aldrig hört talas om Loden, det hade ingen omkring mig. Hur började din relation med Wanda och Barbara Loden?

NL: «Jag var hemma hos några vänner som föreslog att vi skulle se en film och de råkade ha Wanda på dvd. Då visste inte jag heller något om Barbara Loden. När vi började titta så blev jag nästan lite generad, det kändes som att det fanns en så stark relation mellan mig och Wanda. Hennes ensamhet var så lik min mors ensamhet. Och när jag säger min mors så kanske jag också menar min, det vet jag inte. Vid filmens slut bestämde jag mig i alla fall för att skriva om det, vad det nu var, som jag hade upplevt.»

Barbara Loden föddes 1932, två år innan Nathalie Légers mamma. I sin bok berättar hon om när hon ser filmen tillsammans med henne. Där finns också en scen från moderns liv: hon vandrar i ett varuhus timmarna efter att skilsmässan från Légers far gått igenom, en relation där våldet fick henne att tappa känslan av sig själv.

NL: «När jag såg filmen hade jag redan påbörjat en slags trilogi kring min mor. Alltså inte om henne, utan kring henne. I varje bok behövde jag berätta om en annan person för att kunna skriva något om henne, om oss. Det är väldigt svårt att hitta de personerna. Men så hittade jag Wanda… och i förlängningen, Barbara Loden.» 

Varför behövde du skriva kring henne, genom Wanda och Barbara Loden, varför gick det inte att berätta direkt om din mamma och dig själv?

NL: «Dels för att det vore ganska tråkigt att skriva bara om mig själv. Jag försöker skriva om mig själv genom världen, och tvärtom. Jag har varit väldigt intresserad av att hitta en form, ett slags arkitektur, för det.»

Jag tycker att din texts form är ett genialt sätt att berätta om passivitet på.

NL: «Ja, det är hela poängen, absolut. Wanda är ju en film om passivitet. Det var när jag formulerade meningen: ’jag letar efter sanningen om passivitet’ som verkligen kunde börja skriva.»

Det är svårt att skriva om sin egen passivitet, om att vara splittrad och borttappad, eftersom det är en så aktiv handling att berätta om sig själv, särskilt i första person. Men Nathalie Léger hittar ett annat sätt: hon skriver om någon annan, några andra, och låter berättelsens kärna hamna i resonansen mellan dem och sig själv.

NL: «Barbara behövde ju göra likadant som jag, hon kunde berätta det hon behövde genom Wanda. Vi tillhör båda den grupp kvinnor som har ena foten i den där passiviteten, i en motsägelsefullhet, ett slags oförmåga, och den andra foten i litteraturen och filmen, i kapaciteten och resurserna att skapa något.» 

Wanda är baserad på Alma Malones liv som Barbara Loden läste om i en tidningsartikel. A Suite for Barbara Loden beskriver Barbara Lodens likheter med Wanda och Alma, men också med Marilyn Monroe. Båda skådespelerskorna hade mycket krångliga, fattiga uppväxter och anklagades för att ha tagit sig fram genom sitt utseende, att ha legat sig till en karriär.

Dramatikern Arthur Miller (under några år Monroes man) påstod att Marilyn Monroes arbetsprocess inkluderade ett slags djup passivitet, depersonalisation. När hon dog skrev han pjäsen Efter syndafallet där karaktären Maggie utan tvivel är baserad på skådespelerskan. Och Maggie spelades av just Barbara Loden.

«Skådespelerskor gör vad som förväntas av alla kvinnor. Vi kastar oss bara in i det lite djupare», citerar i sin bok Nathalie Léger den franska skådespelerskan Delphine Seyrig.

Wanda är hela tiden följsam och passiv med Mr Dennis. I filmens sista bit, när han inte längre är med, träffar Wanda en okänd man i en röd bil. Han våldtar henne, men mitt i händelseförloppet får Wanda plötsligt kraft. Hon lyckas knuffa bort mannen och springer därifrån.

I den röda bilen kan Wanda göra motstånd. Vad tänker du om den scenen, varför kan kan hon springa därifrån men inte ifrån Mr Dennis?

NL: «Jag tror att det beror på att hon faktiskt vet vad hon vill, fast utan att riktigt veta att hon gör vet. Hon är en stark person, Wanda, det är bara det att styrkan ligger så djupt inne. Hon stannar med Mr Dennis för att hon på något sätt vill. Kanske eftersom hon vet att han är mycket skörare än hon… Hon är ute efter att bygga något och ser att hon kanske kan få en plats bredvid honom, vilket hon till en viss grad får. Så… den röda bilen, vad var frågan?» 

Jag tror att du redan har svarat. Varför hon kan springa ifrån den bilen, men inte ifrån Mr Dennis bil. Du tänker att den där styrkan finns i henne hela tiden.

NL: «Precis, mannen i den röda bilen vill inget mer med henne, inte som Mr Dennis. Vad tänker du om scenen med den röda bilen?» 

Jag undrar varifrån hon får den där kraften, så plötsligt. Jag tänker på det som att Barbara Loden ger henne den, och det berör mig. Jag blir så lättad när hon springer därifrån.

NL: «Ja, som tur är följer mannen inte efter och hon kommer undan. Det sista bilderna är ganska fruktansvärda, när hon är ensam igen, stirrar tomt. Men det finns hopp, hon har en kapacitet.»

Även om Wanda är ganska olik Jeanne Dielman i Chantal Akermans film så fick scenen i den röda bilen mig att tänka på slutet i den filmen, när Jeanne efter all passivitet och tystnad får en enorm kraft.

NL: «Åh, ja, visst!»

Vi pratar om att Chantal Akerman och Barbara Loden båda visar ett slags lojalitet med sina huvudpersoner. Nathalie Légers lojalitet med Barbara Loden är också stark – och viktigare, påpekar hon, eftersom Barbara Loden levt på riktigt.

Du gör stora ansträngningar att hitta biografiska fakta, att försöka skriva om henne på det sätt som du finner henne, inte som du vill att hon ska vara. Och fastän all biografi inte kommer fram så hittar du något.

NL: «Ja… temat sanning är intressant och viktigt för mig, men någon generell sanning finns ju inte. Det kan finnas sanning i ett visst ögonblick, en viss känsla, den typ av sanning som poesi håller på med.» 

Nej, det är inte en sanning som har med uppdelningen mellan verklighet och fiktion att göra. I det där sökandet efter biografisk fakta så reser du också till gruvlandskapet där Wanda spelades in. Varför var det viktigt?

NL: «Kanske för att se att det var både försvunnet och kvar. Landskapet där är per definition i ständig förändring. Man gräver, skapar hela tiden nya dalar och hål, nya berg. Alla landskap i Wanda är borta. Ändå kunde jag känna igen det. Det går att känna igen något genom mycket få linjer och element, det är som med kroppar, de förändras också, ändå så känner vi igen någon som vi inte ens står oss särskilt nära, till och med bakifrån. Landskapet är som en karaktär i Barbara Lodens film. Gruvlandskapet… och den vita silhuetten, Wanda, som rör sig i det.»

Passiviteten som boken och Wanda beskriver ligger nära passiviteten i gruvlandskapet.

NL: «Ja, det är sant. Filmen utspelar sig ju på den platsen eftersom Alma Malone fanns där. Men det är den perfekta platsen för att skildra passivitet.» 

Nathalie Léger hejdar sig.

NL: «Jag skulle vilja att vi lite tydligare definierar vad vi pratar om, när vi säger passivitet. Dels är det ett försvar. Men jag tänker ofta att man måste vara passiv för att hitta en plats där man kan vara sig själv. Jag har så klart ingen aning om vad det är att ’vara sig själv’. Men passiviteten behövs för att hitta sin egna väldigt lilla plats, för sig själv, inför sig själv.»

Av Rebecka Bülow 28 nov. 2019