Kantemir Balagov under sitt besök på Stockholm filmfestival © Carla Orrego Veliz

Provokatör och pionjär

«Det är så traumatiserande, så mänskliga historier, så många lager – stor sovjetisk litteratur. Men det är ingen heroism eller feghet, inte svart eller vitt, utan alltid något mittemellan, jag ville ta det vidare.»

Regissören Kantemir Balagov inspireras av Svetlana Aleksejevitjs vittnesmål i sin obehagligt vackra andrafilm «Beanpole».



2017 stod en 26-årig minoritetsryss, upplärd i Aleksandr Sokurovs skola, för en av filmårets främsta debuter. Closeness, vinnare av det prestigefulla Un certain regard-priset i Cannes, var en både ömsint och våldsam skildring med olika etnicitet och klassperspektiv i den kaukasiska delrepubliken Kabardinien-Balkarien, regissörens egen hemtrakt. Huvudkaraktären Ila, som dras till grabbgänget och samtidigt gör uppror mot starkt patriarkala traditioner, går inte av för hackor. Filmen lovordades av många men avfärdades också för explicita inslag, särskild en video med verkliga avrättningar och stor politisk sprängkraft. Denna «snuff movie» minskade filmens spridning, i Sverige visades den inte alls.

closeness.jpg

Tidigare i år var Balagov tillbaka i Cannes i samma sidosektion för att hösta in två nya utmärkelser – kritikerpriset och regipriset – för sin andra film Beanpole. Att festivalledningen valde att inte ha den i huvudtävlan lär inte ha berott på brist på konstnärlig höjd eller originalitet, snarare på att explicit innehåll – här med drag av kannibalism – från en ännu oetablerad regissör oftare landar lugnare lite vid sidan av huvudscenen.

Beanpole utspelar sig på ett sjukhus i direkta efterkrigstidens Leningrad, i materiellt och mentalt armod. Masha (spelad av den nyss EFA-nominerade Viktoria Miroshnichenko) är en exceptionellt lång och tämligen smal ung kvinna, därav hennes smeknamn. Efter tiden som soldat på fältet lider hon svårt av posttraumatisk stress, vilket allvarligt komplicerar hennes relation till den lilla pojke hon är satt att ta hand om. När pojkens mor, Mashas bästa vän, återvänder från frontlinjen hamnar de två kvinnorna i en osund psykologisk kamp, vilket bidrar till filmens obscena utfall.

beanpole-2.jpg

Med Beanpole befäster Balagov sin plats som en av filmvärldens mest spännande visionärer, med potential att snart räknas till ett av de största alternativa namnen.

Även den senaste filmen saknar svensk distribution men har nått Stockholm filmfestival. En regntung fredag träffar jag regissören på ett hotellrum i huvudstaden. Kantemir Balagov har hunnit bli 28 år, bor numera i Moskva.

Hur var egentligen mottagandet av Closeness?

Vissa distributörer ville inte ta i filmen på grund av avrättningsscenen, andra ville att jag skulle klippa bort den. Det ville inte jag, eftersom den är del av ett viktigt ämne för filmen, och på grund av dess känslomässiga betydelse . Jag tycker att den ger en styrka till filmen.

Jag antar att det är enklare att resa med Beanpole, även om det inte heller är en oproblematisk film.

Det är definitivt enklare att resa med Beanpole. Men utan en plattform som Cannes vore det mer eller mindre omöjligt att fortsätta göra denna typ av filmer. Cannes är en av få plattformar som ger liv till den typ av filmer jag vill göra.

Filmen är löst baserad på Svetlana Aleksejevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, som du läste 2015 och direkt bestämde dig för att göra bruk av. Varför?

Den här boken gjorde klart för mig att jag i själva verket inte visste någonting om kriget. Förstås visste jag en del om kriget och om lidande, men inte i vilken grad människor offrade sig själva, allra minst kvinnorna. Det gjorde ett starkt intryck på mig, och den upplevelsen ville jag dela med mig av, inte minst bland min generation. Jag blev besatt av den idén. Det är så traumatiserande, så mänskliga historier, så många lager – stor sovjetisk litteratur. Men det är ingen heroism eller feghet, inte svart eller vitt, utan alltid något i mittemellan, jag ville ta det vidare.

Vad var det mer specifikt som tilltalade dig?

När jag läste boken var jag som besatt, särskilt av kvinnan som inte kan föda barn biologiskt. Det fick mig att tänka på vad som händer med henne när hon går in kriget och under 4-5 år bara omges av död, svält och lidande. Vad händer när hon återgår till det vanliga vardagen? Bara att ta sig fram, försörja sig, just kontrasten mellan att ge liv och att omges av död, det är en dramatisk förändring i hennes natur som äger rum, i hennes kropp, i hennes sätt att tänka. Det var framför allt det jag ville skildra. Masha tänker att om hon kan ge liv åt någon renar hon också sig själv. Jag vet inte om det funkar eller inte, och Masha visste nog inte heller. Men det var det jag ville visa: en person som försöker rena sig själv från döden.

Jag gillar kontrasten mellan mörker och ljus i filmen, ett minst sagt dystert innehåll i dessa ruiner, men icke desto mindre skildrat med en färgrik palett som – tänker jag – gör det lättare att få syn på och uthärda lidandet. Det var förstås ett medvetet val?

Ja, jag visste från början hur mycket lidande som skulle finnas i filmen och i rollkaraktärerna. Och det finns alltid en risk i att göra en för blek palett, att det blir misärporr. Jag ville att mina rollkaraktärer ska se värdiga ut i bilden. Det är inte den enda skälet, värdighet, men ett av dem.

Både Ila i Closeness och Masha i Beanpole har på olika sätt något manligt eller manhaftigt över sig, är det en tillfällighet?

Jag har faktiskt inte tänkt på det, men nu när du säger det så. Masha i Beanpole växte fram med inspiration från Andrej Platonovs romaner medan Ila i Closeness är inspirerad av mitt eget liv, vad jag såg runt mig när jag växte upp.

Balagov.jpg

Berätta hur det var att växa upp i Nalchick (huvudstad i Kabardinien-Balkarien)?

Jag visste knappast att jag ville bli regissör. Från tonåren och framåt försökte jag bara hitta mig själv, jag provade foto och lite annat, försökte gör videor, Youtube var populärt redan då. Så gjorde vi en Youtube-serie under ett år och jag skickade den till Sokurov, och han tog in mig till sin akademi. Jag tror regionen påverkade mig på både bra och dåliga sätt. När jag var 18 ville jag bara radera ut området ur mitt minne, från mig själv, men nuförtiden förstår jag att det betyder mycket för mig, hur jag tänker och även för hur jag gör film. Det är en hård region, men den här hårdheten skänker också något viktigt till filmen. För mig är det helt essentiellt att tackla detta, och det är därför jag vill göra min tredje och fjärde film om samma område, för jag tror det finns många historier som yrkar på att bli berättade. Men det kommer att vara mer samtida, för jag är lite trött på det förflutna nu. Och med män i huvudrollen. Efter mina två första filmer om kvinnor vill jag utforska min manliga sida.

Annars är det många ryska regissörer som gör det redan?

Men jag vill visa manliga sidor från Kaukasus. Det finns en allmän bild av den mannen som stark och hård, men det är en bild som jag vill nyansera.

Skriver du manus nu?

Nej, jag letar inspiration, läser böcker, försöker hitta något.

Är böcker den viktigaste inspirationen?

Ja, generellt och i enskilda detaljer. Ibland kan det räcka med en mening för att skapa en idé om en film.

Så böckerna är viktigare än Youtube?

Ja, även om jag kollar mycket på Youtube, mycket skräp. Jag gillar till exempel att kolla på övervakningsfilmer, som visar något unikt, hur människor rör sig, hur de dör, hur en kropp reagerar på en kula, det är verkligen intressant, särskilt om man jämför med hur folk dör på film, det är så olika.

Ser du mycket mainstream?

Det beror på om man kan kalla Joker mainstream.

Det får man nog göra.

Jag håller med, men jag gillar den mycket, det var en märklig känsla, efter visningen var jag som i eufori och samtidigt skämdes jag över euforin, på grund av att filmen nästan är som skräck, så mycket våld, jag kändes skam över att jag gick igång så mycket på det.

För att den manipulerade dig?

För att den fick mig att känna mig främmande inför mig själv, det kändes inte rätt att känna så.

Är det viktigt för dig som regissör att visa våld och död på ett verklighetstroget sätt?

Sokurov säger alltid att han är emot våld. Min Youtube-serie är en hommage till Tarantino och Sokurov gillade inte den, han sa att om jag vill vara del av hans skola så måste jag lägga av med våldsgrejerna. Men Sokurov sa också till oss att tragedin alltid är statisk, det var därför jag nämnde det här med övervakningskamerorna, för då ser du våld på ett annat, obrutet sätt. Statiskt alltså, du blir vittne till något i långa tagningar så blir det väldigt intressant och också konstnärligt värdefullt – mindre spektakulärt och en annan känslomässig upplevelse.

Inspireras du mycket av annan film?

Ja, trots att Sokurov upprepade för oss: «filmskapare borde se färre filmer och läsa mer böcker», så försöker jag se många filmer. Jag gillar verkligen «great cinema», som till exempel Bellocchios Nävarna i fickan, jag gillar verkligen det Criterion Collection gör. När jag var på deras kontor i New York fick jag lov att plocka filmer på deras hyllor – det blev en hel del. Nyligen såg jag Barbara Lodens Wanda, en enastående film, så fantastiska karaktärer och en otrolig regi. I synnerhet gillar jag huvudrollen, det känslomässiga inflytande som hon utövar på en är unik. Jag gillar verkligen Bess i Breaking the waves men Wanda var ännu – jag ville inte säga starkare – men detta hur hon agerade, hennes blick. Man ser in i hennes ögon och ser så mycket smärta i dem.

Jag såg också filmen helt nyligen, håller med dig.

Och även sammanhanget blir av betydelse, att hon var Elia Kazans fru, att det var hennes första film i egen regi, att hon spelar själv huvudrollen och dog inte så långt därefter. Man förstår att den här filmen var viktig för henne.

Att hon på något sätt levt igenom de här känslorna som filmen skildrar.

Precis, på något sätt i alla fall, att de här rollkaraktärerna ligger så nära henne, jag var så rörd för det verkade så oskyldigt och ärligt.

Har du sett någon svensk film?

Turist, det är en fantatisk film. Och Bergman förstås.

Vet du något mer om Sverige?

Det kan jag inte påstå.

Men du vet att det är Svenska Akademien som delar ut litteraturpriset?

Ja! Det var därför jag över huvud taget läste Svetlanas bok, efter att jag nåtts av nyheten att hon fått nobelpriset. Jag ville veta vad som var så speciellt med den här boken.

Av Jon Asp 14 nov. 2019