Ur höstens stora tyska biosatsning «Deutschstunde» © Filmcoopi

Förljugen tysk konstlektion

«Den verkliga historien om Emil Nolde är en riktig lektion i den tyska historiens komplexitet [...]. I Schwochows filmatisering har all tvetydighet polerats bort och vi får en klichétyngd berättelse om den goda, frihetssökande konstnären och den onda nazistens patologiska pliktkänsla.»

Mats O Svensson ser höstens stora tyska biosatsning skingra landets fascistiska förflutna.



«En vacker bild, men något för dramatisk», kommenterar en SS-man när den förtvivlade hustrun gråtandes slänger sig i armarna på den arresterade konstnären Max Nansen. Det är den dramatiska höjdpunkten i filmen Deutschstunde (Tysktimma, 2019), ett känslomässigt klimax där vi inte kan göra annat än att känna medlidande, känna att en grym orättvisa drabbat den arresterade och kvinnan. Ändå är det svårt att inte uppfatta SS-mannens replik som en ofrivillig meta-kommentar som rätt precist inramar filmens kvaliteter och brister; en vacker film, men något för dramatisk. Fint fotograferad, men något svulstig. 

deutschstunde.jpg

Regissören Christian Schwochows Deutschstunde är höstens stora tyska biosatsning. Den är baserad på Siegfried Lenz roman med samma namn från 1968, som räknas till den tyska efterkrigslitteraturens klassiker. Boken blev snabbt såväl en försäljnings- som kritikersuccé och länge var den obligatorisk läsning för tyska gymnasieelever. I filmen har konflikterna blivit enklare, det psykologiska djupet tunnare. Men handlingens grunddrag är desamma: På gränsen till Danmark lever den unge Siggi Jepsen tillsammans med sin pappa. Pappan är en nationalsocialistisk polis som får i uppdrag att bevaka att barndomsvännen – den expressionistiska konstnären Max Nansen – inte bryter mot sitt yrkesförbud. Deras nära relation till trots, för den pliktuppfyllande fadern finns det inte tvivel på uppgiftens riktighet. Han tar hjälp av sonen Siggi som börjar spionera för faderns räkning. Sonen dras in i en moralisk konflikt, trotsar sin pappa och bistår i stället konstnären med att gömma hans tavlor. 

Deutschstunde är den senaste i raden av nyutkomna fiktioner om andra världskriget som har ett minst sagt löst förhållande till den historiska realitet de berättar om. Från nazi-jägare i Tarantinos Inglourious basterds till judiska femme-fatales i den tyska bestsellern Stella av Der Spiegel-reportern Takis Würger från våren 2019. Den tyske kritikern Thomas Assheuer menade i en kommentar att problemet i dessa fiktioner är att man använder historiens skändligheter som en buffé. Tar de bitar som gör den effektfull, men lämnar ute dem som gör den komplex. «Huvudsaken är att bilderna är starka», skrev han i tidningen Die Zeit (5/2019). När samtiden blir allt mer komplex och svårnavigerad, söker vi oss till en mer lättbegriplig historia, där den onda är ond, och den goda god. De slitna fraserna övertar berättandet och sentimentaliteten fyller den plats där innehållet borde finnas. 

Porträttet av Max Nansen bygger i stort sett på konstnären Emil Nolde – en av den tyska expressionismens stora namn. 1937 ingick flera av hans tavlor i utställningen «Entartete Kunst», degenererad konst. 1941 ålades konstnären med utställnings- och försäljningsförbud. I sin ateljé vid den danska gränsen fortsatte han måla sina «omålade bilder», akvareller som han planerade att omvandla till större oljemålningar när han åter kunde få tillgång till material. Efter kriget trädde Nolde åter in i offentligheten, och skapade bilden av sig som som den «förföljda konstnären», en som offrats av nationalsocialismens repressiva konstnärssyn. Det är den historien Lenz populariserade, och som Schwochows film bygger på. Problemet? Det är en försköning av verkligheten. En sorts historierevisionism light. 

004.jpg

Emil Nolde var nämligen allt annat än en oskyldig figur under nationalsocialismen. Som glödande antisemit blev han medlem i partiet redan i början av 20-talet och förblev en trogen anhängare till Hitler ända fram till krigsslutet. Men ack så missförstådd. När han upptäckte att hans verk ställdes ut som degenererad konst i München skrev han till Joseph Goebbels, och frågade: Hur kunde han, den tyskaste av konstnärer ingå i samma utställning som judar? Det måste skett ett missförstånd. 

Nolde lyckades till slut – med hjälp av sin hustru Ada Vilstrup – få bort verken från utställningen; när den gick vidare till andra tyska städer under närmare fem års tid fanns hans verk inte längre med. Genom upprepade korrespondens med nationalsocialistiska funktionärer fortsatte hustrun länge att söka upprätta makens rykte. I breven skrev hon om sin makes «kamp mot utländsk infiltration och judarna» och om hans stora kärlek till Tyskland och övertygelse om att det nationalsocialistiska partiet hade «lösningen på folkproblemet».

Emil Noldes liv är fascinerande. Hela sitt liv bar han med sig en föreställning om att han var motarbetad, först av de judiska kritikerna, därefter av den nationalsocialistiska regimen. Han strävade efter att skapa en äkta germansk konst – och målade på vägen en rad oförglömliga verk – som avvisades av den nationalsocialism han så gärna ville tillhöra. 

Den verkliga historien om Emil Nolde är en riktig lektion i den tyska historiens komplexitet och erbjuder ingen möjlighet till försoning med det förflutna. I Schwochows filmatisering har all tvetydighet polerats bort och vi får en klichétyngd berättelse om den goda, frihetssökande konstnären och den onda nazistens patologiska pliktkänsla som skapar en så kallad «banal ondska». Vi får vad vi redan vet. Och förenklade föreställningar förstärks. Hur ska vi någonsin upphöra överraskas av att också betydande konstnärer är mångtydiga människor som inte sällan hyser åsikter som kan vara frånstötande om vi ständigt blir matade med slika schabloner? 

Deutschstunde är visserligen ingen filmatisering av Emil Noldes liv, utan av Siegfried Lenz fiktiva roman. Men skillnaden mellan Schwochow och Lenz är att den förra har tillgång till det senaste decenniets Nolde-forskning och debatter kring Siegfried Lenz roman. Och därmed alla chanser i världen att förnya berättelsen och skapa en tysktimme som på allvar har något att lära ut om historien. Inte bara rita upp den i en dramatisk kolorit, och med så lösa konturer att Tysklands nationalsocialistiska förflutna liksom skingras i biosalongens trivsamma mörker.

Av Mats O Svensson 28 nov. 2019