Stina Ekblad och Bertil Guve ur «Fanny och Alexander» Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Att ändra sig om Bergman

«Det här med att älska och hata en film, eller en pjäs, eller en bok, efteråt, det är verkligen ganska primitivt.»

Mångsidiga regissören Suzanne Osten, sist ut i POV:s Bergmanserie, ser «Fanny och Alexander» med nya ögon.



Jag hörde mig säga att jag avskyr Fanny och Alexander. Det var nog en av anledningarna till att jag fick tala i Bergmanpodden. Jag hörde en påa på radion som sade: «... och så har vi med en person som avskyr Fanny och Alexander», och då tänkte jag: Ah, det är bara för att jag sade det till Gunnar Bolin i början av hela den långa serien, då jag fick tala om Kris bland annat, den första filmen i Bergmans regi. Så jag var inställd på att gå dit och prata om att jag avskyr Fanny och Alexander. Det har hänt mig förut att jag har tvärsäkra omdömen – de ligger på något slags hylla där man tycker illa om eller tycker någonting tydligt – men så fort jag måste närma mig objektet och gå in på formuleringar, märker jag att jag kan göra en helomvändning.

Jag var inbjuden tillsammans med en teaterkritiker, en ung skådespelerska, en biskop och en kulturkritiker från radion – Gunnar Bolin – och en annan kritiker, och vi skulle prata om Fanny och Alexander. Jag märkte att jag kom att aktiveras på samma sätt som när jag undervisar. Jag kan inte låta bli att fatta verket när någon annan ifrågasätter det, och det kan bero på att jag är regissör. Det är som om jag automatiskt glider in i en förståelse av verket till varje pris, eller också är detta en del av min personlighet – att jag vill förmedla ett konstverk. Trots att jag kanske inte tycker om det, kan jag inte låta bli att se vad det berättar. I vilket fall, när jag satt där i studion märkte jag att jag intog helt nya positioner och att verket blev rikare och rikare medan vi talade.

Det var inte helt lätt att prata om Fanny och Alexander, för antingen var det en film i tre timmar och den mindes jag – det var väl om den som jag hade sagt att jag avskyr Fanny och Alexander. Men jag hade också försökt få tag på den långa televiserade versionen, där hade jag sett vissa avsnitt. Och så försökte jag få ihop de där bilderna. Så förberedde jag mig.

I studion märkte jag att jag hade förstått den teatralisering som Ingmar Bergman har använt, alltså det fria sättet att flytta sig mellan sorter och genrer. Inledningen är förtjusande med den här stora våningen och barnets blick på en händelsevärld, men det kommer in helt andra världar också. För att ta kontrasten, biskopsgården, som är skrämmande grått iscensatt och saknar all textil, värme och färg som inledningens överlastade röda 1800-tal har. Bergman iscensätter genrer på olika sätt. Sedan finns det också olika spelsätt och han rör sig fritt bland dem. Jag tror också att jag var påverkad av att jag hade läst någon text av regissören som säger att han vet att det inte hänger ihop, att han litar på att vi skapar en helhet av de väldigt olika estetiska påståenden som han gör genom berättelsen.

Fanny då? Ja, men det är ju löjligt. Filmen handlar inte alls om Fanny. Den där flickan är en skyltdocka. Det handlar om Alexander. Det är Alexander som ser filmen och berättar filmen. Så det är ju lite mysteriöst. Men det låter bra – Fanny och Alexander.

fanny-och-alexander_001.jpg

Det här med att älska och hata en film, eller en pjäs, eller en bok, efteråt, det är verkligen ganska primitivt. Medan jag är i Fanny och Alexanders verk, finns det saker jag omfattar, främmande saker, saker som jag blir väldigt påverkad av. Jag fångas på nytt av avsnittet med den besynnerliga psykotiska pojken, spelad av Stina Ekblad, och hela det så kallade judiska, teatrala, mystiska, obegripliga avsnittet, det tilltalar mig väldigt starkt. Dels har jag ingen rädsla för de världarna, dels tycker jag mig se en poäng i att inte förstå allt, utan att skildra det genom barnets icke-förståelse. Det blir mystiskt, det blir mirakulöst. Det skapar en hoppfull känsla.

Sedan har jag också pratat om det här verket med psykologen Alice Miller, och hon var otroligt irriterad och tyckte att en vit pappa och en ond svart pappa – det vill säga, den vita döda pappan, Allan Edwalls underbara, idealiserade fadersgestalt, och den mörka, farliga, kontrollerande, passionerade ärkebiskopen – att de egentligen är samma människa. Att det här är bara en split. Att Bergman, regissören, berättaren, har splittat upp dem i en svart och vit sida. Han hade inte integrerat dem i en hel gestalt. Det tyckte jag var väldigt bra när vi pratade om det då, på 90-talets början. Nu tycker jag att det är en irrelevant åsikt om den här berättelsen som jag inte längre har. Det står berättaren helt fritt att arbeta med en vit och en svart sida – vi sätter ändå ihop det i vår fantasi. Och över huvud taget tror jag att jag glidit mot en mycket större acceptans av det som inte är färdigt, eller bra, eller tydligt, att det bara aktiverar åskådaren. Alltså växer hela tiden min uppfattningspalett om det här verket.

När jag hör Shima Niavarani prata blir jag så otroligt stimulerad av en sådan rik läsning som hon gör som skådespelare, som ger mig nya insikter om filmen. Hon kommer till den här filmen genom sin kärlek till vår litteratur, Strindberg, och konstnären Bergman, som hon hittade själv som barn. I programmet gör hon en avancerad beskrivning av rollernas motiv och begär. Hon slår oss erfarna analytiker på fingrarna. Hon ser drivkrafterna inifrån, och jag häpnar åter över att skådespelare är så textanalytiska. De kastar sig in i berättelsen med empatisk kraft och passionerad känsla för dialogens möjlighet.

Det är bara ett exempel på hur jag slungas fram och tillbaka i samtalet och får in nya impulser. Så förenklingarna viker, och det är inte fråga om att älska och hata. Det är fråga om i första hand vad man attraheras av, och sedan kanske försöka förstå vad det andra har för funktion.

Och att välja – ska det vara tretimmarsversionen eller femtimmarsversionen? Det finns också klara åsikter om det. Jag har ingen klar åsikt om det längre. Först tyckte jag självklart tretimmarsversionen, det är ju den filmen som jag har sett först, det är den som får gälla. Sedan kan man glida in i den andra och säga att filmen var tänkt för tv-formatet, det blir mer nyanserat, det finns scener som är helt fantastiska som skulle utgå annars. Till exempel en hel monolog gjord för Allan Edwall, när han i barnkammaren berättar om stolens historia för de förundrade barnen. Den skulle utgå då, om man bara väljer tretimmarsversionen. Och nu behöver vi inte välja. Det finns flera format. Vi kan tränga oss in i det här, se om, se olika versioner, det finns ute på nätet också. Och eftersom jag såg den i olika bitar, och lite huller om buller, så är jag inte någon förespråkare för att det måste vara på det ena eller andra sättet. Det beror på hur intresserade vi är av den här historien.

När jag var yngre, tyckte jag också att Fanny och Alexander var äcklig i sin romantik. Jag förstod att det var en överdriven, teatral, kärleksfull jul, men jag ogillade den där familjedansen och alltihop – och den mest reproducerade bilden av alla är ju den med Jarl Kulle som leder några barn i en dans … Nu tyckte jag väldigt mycket om hela hans gestalt, i den här sidan av livet. Och hans skådespeleri tyckte jag var underbart teatralt bullrigt – och trovärdigt. Och det var någonting med den gubbiga delade erotiken och den tvångsartade haremstanken som jag nu tyckte var ganska rolig och helt okej och gärna för mig. Jag menar – det är inte min livsstil, men det var ingenting av det som störde mig. Och jag tänkte att det finns perioder när vissa saker sårar en, och andra perioder när ingenting sårar en, och jag är tydligen just där när det gäller den här filmen.

Men porträttet av Gunn Wållgren, det fortsätter att fylla mig med sådan djup, djup beundran. Och då ska man veta att Gunn Wållgren skrev en lapp till mig när jag hade gjort min första Lars Norén-pjäs En fruktansvärd lycka, och sade att jag var ett hopp för teatern. Det är klart att jag ser på henne på samma sätt. Hon har alltid sin egen röst. Hon är helt distinkt sin egen. Och det är något märkvärdigt med henne i alla filmer, att hon talar med sin egen röst, att hon inte talar med tidens mode. Och hon står ju fram som en väldigt nyanserad figur, kvinna, komplex gestalt.

Och så finns det en historia, som det alltid finns med alla Bergmans iscensättningar. Han skulle ha använt Max von Sydow, om han kunnat. Han skulle ha använt Liv Ullmann, om han kunnat. Nu blev det såhär. Det blev bra. Teater är ju en kompromiss, och filmandet är en kompromiss. De som kan, det är de som utgör verket. I alla fall är jag så nöjd med Gunn Wållgren där i mitten och det tycks alla andra också vara. Jag har inga originella åsikter om det. Hon är bara fullkomligt självlysande. Och lappen hon skrev till mig handlade om att hon fått sin tro förstärkt på de livaktiga ögonblick då vi tror att de fiktiva gestalterna är sanna...

Det är otäckt att se Ewa Frölings porträtt av kvinnan som har en passionshistoria med en kontrollerande misshandlare. Det rör vid tidsnerven nu. Hur kan det komma sig också i min egen historia att kvinnorörelsen har så många berättelser om starka kvinnor som har beroenderelationer till kontrollerande och misshandlande män? Hur går den ekvationen ihop? Det är en ständigt aktuell katastrof. Men här frigör sig ju Frölings gestalt – och det är en underbar hämndhistoria med sagomotiv. Jag påminns igen om vilken barnslig och bra berättare Ingmar Bergman blev genom att han började med barnteater; hur han lärde sig hålla en publik fångad – hur han elegant undviker det realistiska och också tar in myten och förhoppningarna, och tillåter sig alla svängningar.

Nej, så där satt jag och var väldigt förtjust. Från hata till ... ja, älska, det är ett starkt ord. Det använder inte jag om konst. Men man kan ju bli så upprymd av någonting bra att man säger det lite överdrivet: Jag älskar. Nåja, jag ska försöka använda hata och älska lite mera försiktigt nästa gång. Men jag kan säga att det är en väldigt rik väv, det är en väldigt rik gobeläng, och det ordet – gobeläng – är faktiskt regissören Bergmans eget ord.

Av Suzanne Osten 28 nov. 2019