Ur Xavier Dolans «Matthias och Maxime» © Shayne Laverdiere

Underbarn med 30-årskris

«Det finns något vackert i deras självklara identitet och sexualitet, i det som får vara flytande, och som min generation inte är berättigad till på samma sätt.»

Produktiva Xavier Dolan, aktuell med Matthias och Maxime, konfronteras med yngre generationer samtidigt som han själv har bestämt sig för att dra ner på takten.



«Stockholm är en av mina favoritplatser på jorden. Arkitekturen är vacker, luften är uppfriskande, människor är snygga. Jag vet inte, allt är fridfullt på något sätt. För mig är det en väldigt lugnande stad.»

November och filmfestival, Stockholm är ovanligt tyngd av väta. För fjärde gången befinner sig Xavier Dolan i staden, högst upp på ett hotellrum för att p sin senaste film, Matthias och Maxime, som tävlade i Cannes i våras.

Det är Québec-filmarens åttonde film på ett decennium. Jag dödade min mamma tog filmvärlden med storm 2009, uppföljaren Hjärtslag (invigningsfilm på Stockholm filmfestival 2010) satte varumärket. Tredjefilmen Laurence Anyways är enligt många regissörens bästa film, andra har Tom at the farm som sin favorit. Mommy och Inte hela världen! – gravt undervärderad sedan buropen på premiären – har båda vunnit jurypriset i Cannes medan den amerikanska utflykten, The death and life of John F. Donovan gjorde intryck på få, aldrig nådde svenska biografer.

Men Xavier Dolan är också skådespelaren som synts i andras filmer. Till exempel gjorde han tidigare i år Will Poulters röst i den dubbade franska versionen av Ari Asters Midsommar. Samtidigt understryker Dolan att han aldrig varit den som gjort auditions i Los Angeles under pilotsäsong eller ens gått på helt vanliga provfilmningar.

«Antingen har regissörer velat ha mig, eller har jag hört av mig till regissörer som jag velat arbeta med. Nu vill jag sakta ner på tempot, regissera mindre och skådespela mer. En film om året känns inte aktuellt när jag fyllt trettio, snarare en film varannat eller var tredje år. Vi får se.»

5036-25_tu_credit_Shayne_Laverdiere.jpg

Matthias och Maxime är i hög grad en skådespelarfilm, ett ensembledrama: mycket dialog, snabb dialog, bred québécois som blandas med anglicismer, flera olika generationer som möts, klickar eller krockar. Xavier Dolan gör återigen ett starkt porträtt i huvudrollen, den oförlösta Maxime, som tar hand om sin missbrukande mamma, får inget i retur (mer än våld), är på väg att lämna barjobbet i Montreal för ett äventyr i Australien. Samtidigt som han får känslor för barndomsvännen, Matthias (Gabriel D'Almeida Freitas). Efter Jag dödade min mamma och Mommy gör Anne Dorval hans mamma för tredje gången. Pier-Luc Funk från Philippe Lesages Les démons utmärker sig i rollen som Rivette, med väsentligt bättre social bakgrund än Maxime och karismatisk motor i gruppen. Harris Dickinson, känd bland annat från Beach rats, gör en influgen finansvalp från Toronto, förvisso en typ men inte utan underhållningsvärde.

«Jag älskar att arbeta med skådespelare var de än kommer ifrån. I det här fallet råkade de vara mina bästa vänner, folk som jag dricker shots med eller blir hög med, eller går på restaurang med eller reser med. Det var spännande, inte att spela oss själva men åtminstone att få agera tillsammans.»

Hur fick du idén till filmen?

«Den tillkom i en stuga faktiskt, varav med några som till slut hamnade i filmen, andra som inspirerade till rollfigurer. Idén bara kom till mig: två bästa vänner som märkligt nog började känna saker för varandra, känslor som de inte haft förut och som inte riktigt hängde ihop med deras faktiska sexualitet. Och i förlängningen hur detta förändrar, stör dynamiken i gruppen.»

«Under åren före 30 började jag uppleva grejen med att umgås med vänner i grupp, vilket jag var ovan vid tidigare, tidigare hade jag umgåtts med en eller två vänner åt gången. Den känslan av gemenskap har förändrat mitt liv, det har gett mig balans och trygghet i livet.»

Xavier Dolan förtydligar att det är inte är hans vänner från det verkliga livet som skildras i filmen, men att energin i filmen påminner om hans nära vänskapskrets.

«Vi känner varandra väl, vi har starka band mellan oss, vi älskar varandra. Jag skrev manuset ensam, men läste mycket för dem, delade mycket, så att de deltog i processen. Att inte involvera vore dem ologiskt. De är inte amatörer, utan erfarna skådespelare som arbetar mycket hemma i Québec och är populära där. De är kreativa, många är komiker och skriver sitt eget material, så i någon mån är de alla författare.»

Fanns det plats för improvisation under inspelning?

«När vi kom till inspelningen var dialogen mer eller mindre satt. Skådespelarna hade redan gjort dialogen till sin, gått in i orden och skratten. Och vi behöver inte låtsas att vi gillar varandra, vi vet att vi gör det. På franska har vi det här ordet complicité, vilket tragiskt nog inte finns i engelskan, att vara nära och vara medveten om saker som inte nödvändigtvis behöver uttryckas för att förstås. Och det hade vi i gruppen.»

Men filmen skildrar inte bara detta grabbgäng runt trettio, som på familjärt vis festar och spelar spel, oftast med högt i tak, ibland omgärdade av vänners olika färgstarka och neurotiska mödrar. Här finns också en yngre syster, som har en viktig roll i filmen, inte bara för att hon som filmens filmskapare triggar igång den första kyssen mellan titelpersonerna, utan för att hon tillhör en yngre, mer frisinnad generation, som inte bara slänger sig med enerverande anglicismer och diftonger, utan faktiskt också har närmare till sina känslor.

Xavier Dolan beskriver hur denna unga generation kan ge en kulturell chockverkan på äldre generationer, både män och kvinnor, men att han själv ser någonting annat hos den.

«Det finns något vackert i deras självklara identitet och sexualitet, i det som får vara flytande, och som min generation inte är berättigad till på samma sätt.»

Xavier Dolan talar om sin egen bakgrund, sexuellt sett helt annorlunda.

«Den är snarare väldigt strikt, och väldigt begränsad. Att konfronteras med nya sexuella föreställningar innebär två saker för mig. Å ena sidan är det inspirerande, för man ser att det görs framsteg; om den generationen kan känna lätthet, frihet, till och med lycka med sitt flytande tillstånd, är det uppenbarligen något att känna stolthet för, något som gör livet enklare. Det är också något jag avundas, eftersom jag inte känner den friheten, eftersom jag aldrig varit vant mig vid eller lärt mig dessa föreställningar. Eller är det så att jag inte känner den friheten därför att jag inte är funtad så. Det är nog något jag aldrig får reda på.»

cad40735e646a31c0fa62b8608875cd2.jpeg

Och det är också det som paret i filmen kämpar med?

«De har alltid definierat sig utifrån en tydlig maskulinitet. Och det hela blir svårare eftersom de egentligen inte känner så stark sexuell spänning, utan mer romantiska känslor. Det är förvirrande för dem. Visst, de försöker strula med varandra lite, men jag tror inte Matt and Max egentligen är gay, eller att de kommer att ha sex med varandra – kanske kommer de prova. Det är det som är deras problem: att de inte vet vad de ska göra med dessa känslor, därför att de inte kan uttrycka dem sexuellt, så de undrar «vad är det för någonting, och vad ska de göra med dem?». Och på det har jag inget svar.»

Den korta halvtimmen är över, på väg ut ur hotellrummet hinner jag en sista fråga.

Phosphorescents «Song for Zula» [som förekommer både under och sist i filmen] är en fantastisk låt, hur länge har du försökt få med den i en film?

«Haha! Det är en av de bästa sånger jag någonsin hört, jag blev faktiskt kär i en person till den sången.»

Av Jon Asp 6 dec. 2019