Ur «Lida» (Virginie Surdej)

Anna Eborn för filmdagbok om nya filmen «Lida»

2013 rönte Anna Eborn uppmärksamhet världen över med sin dokumentär «Pine Ridge», från ett indianreservat i South Dakota. I POV:s filmdagbok skriver regissören om arbetet med sin nya film «Lida», som utspelar sig i Gammalsvenskby i östra Ukraina.



Strax före jul satt jag i en biograf i Köpenhamn och slutmixade min film Lida. Nu är det januari 2017. Jag är i Stockholm, hemma på min båt. Dagarna går åt till att förbereda inför första inspelningen till min nästa film. Det ska bokas flyg, beställas filmrullar, fixa utrustning, hållas möten, skrivas, lyssna, pratas med fotografen.. Nu börjar det igen. Och jag har längtat. Att befinna sig här, mellan en färdig film och helt i starten på nästa är lite som när man vaknar efter en intensiv dröm, man känner i hela kroppen att man varit igenom en massa men det tar en stund att helt förstå meningen i vad det är man upplevt. Arbetet med en film slukar liksom upp en. Nu, innan jag börjar med nästa, frågar jag mig vilka erfarenheter jag gjort? Hur ser min metod ut nu? Har den förändrats? Vad vill jag ta med mig in i arbetet med nästa film?

Anna Eborn

Ofta är det intensiva känslor – sorg, rädsla, förälskelse, kärlek – som inspirerar mig till att fördjupa min research. Utgångspunkten är ofta en geografisk plats som är intressant både historiskt, politiskt och filmisk till att arbeta där. De medverkande i kombination med platsen inspirerar mig till att skapa berättarstrukturen, karaktärerna och poesin. Om det i musikväg finns album och liveinspelningar så är min metod att försöka fånga känslan av att något är «live». Det ska finnas en direkthet, en ärlighet i uttrycket, be it på ljudsidan, bildsidan eller i persongalleriet. Film är ett audiovisuellt medium som behandlar och projicerar känslor, film för mig skapar emotionella perspektiv och behöver därför behandlas taktilt, ärligt och direkt.   

Jag älskar Hotel Monterey och News from home. De långa obrutna tagningarna, hur hon använder sig av stillheten och voice-over. Akerman arbetade med tiden. Såväl Pine Ridge och Lida som Epifanía och min nya film Transnistra är delvis inspirerade av just dessa två Akermanfilmer, på grund av hur de behandlar den filmiska tiden.

Med min nästa film tänker jag utveckla det formspråk och den metod jag arbetade med i Pine Ridge, men där inspelningstekniken till den nya filmen i stället är analog. Den mentala motivationen ligger i att våga mig ut i nuet och stanna längre.

Jag tänker att jag vill börja skriva om verket jag just avslutat, om arbetet med Lida och hur det började. För lite beroende på hur man ser det så har filmen om Lida funnits i mina tankar sedan 2009, men före Lida blev klar skulle jag först göra dokumentärfilmen Pine Ridge och senare spelfilmen Epifanía. Men en sak i taget.

Lida

Lida utspelar sig i Gammalsvenskby, på en liten platå av jordbruk med utsikt över floden Djepr i östra Ukraina. I dag bor där cirka 500 personer och de i byn som fortfarande pratar gammalsvenska, är färre än fingrarna på din ena hand. Det var i slutet på 1700-talet som en grupp på 1 000 fattiga svenska bönder förflyttades dit av den dåvarande ryska kejsarinnan Katarina den Stora. I över två hundra år fanns ett litet svenskt samhälle på platsen. Lida föddes i byn 1933. När hon var tio år invaderades Ukraina av Tyskland och Lida och hennes familj blev förflyttade till Polen och Tyskland. Vid krigets slut, på väg hem från Tyskland, blev gammalsvenskarna tagna för att vara tyskvänliga och blev direkt skickade vidare i tåg till ett Gulagläger i Sibirien. Lida växte upp där och hade 1953, när de äntligen befriades, en liten son, Arvid, med på armen när hon reste hem till Ukraina. Lidas lillasyster Maria hade också hon fått en käresta i lägret men valde att stanna kvar i Sibirien. Filmen behandlar dessa brustna relationer mellan en mor och en son, och mellan två systrar.

Det visade sig att det bara fanns kvinnor kvar i byn som pratade svenska. Jag samlade dem allihop på en bänk i entrén till ålderdomshemmet. Kvinnorna pratade i munnen på varandra. Deras språk var så vackert. Det lät som en blandning av norska och svenska, som om de pratade en 200 år gammal dialekt av nordiska och jag kunde förstå allt.

Första gången jag besökte byn var julen 2009. Jag bodde i Köpenhamn och hade precis avslutat en kort spelfilm och kände ett starkt behov av att utvidga min metod. Det fiktiva arbetet kändes stelt och oinspirerande, processen då hade varit för kort och för konstlad. Jag ville prova hur det var att arbeta dokumentärt. Jag hade fått kontakt med en äldre man som var född i Gammalsvenskby i Ukraina men som bott i Stockholm hela sitt liv. Arvid Norberg hette han och han bodde ensam i en villa utanför Sollentuna. Jag åkte dit och hälsade på honom. Vi satt på hans veranda och pratade. Som vuxen hade han åkt flera gånger till byn med lastbilar fulla av kläder skänkta från Sverige. Han pratade så varmt om platsen. Senare visade han mig sina bilder från byn, hans egenfilmade vhs:er. Han verkade rörd över att jag skulle åka dit, han hade gärna velat åka med, men nu hade han blivit för gammal. Arvid förklarade hur jag skulle komma dit: «Kör åtta timmar österut längs med svartahavskusten från Odessa. När du närmar dig skyltar som pekar mot Krimhalvön är det dags att vika av uppåt inåt landet. Kör sen cirka en timma. Fråga efter ‹Zmiivka›…» Sen skrev han en liten lapp med namnen på de gammalsvenskar som varit i liv sist han var där. Väl i byn några månader senare gick jag med den lilla lappen i handen mellan husen i skymningen. «Maria! Lida! Anna?», ropade jag. Från ett litet vitt hus med blå metallgrind hördes en hund skälla. En liten gumma öppnade grinden och ropade till mig på underlig svenska, att jag skulle komma. Jag fick inte stå därute i mörkret. Jag måste genast komma in. «Min lilla pika, min lilla pika! Kofor komma du så sent om natten? Her er mörft ut, mörft ut..»

Andra dagen i byn besökte jag ålderdomshemmet, en stor stenbyggnad med lila trädörr. Det var svininfluensa och personalen bar munskydd som om de just hade kommit ut från operation. Det visade sig att det bara fanns kvinnor kvar i byn som pratade svenska. Jag samlade dem allihop på en bänk i entrén till ålderdomshemmet. Kvinnorna pratade i munnen på varandra. Deras språk var så vackert. Det lät som en blandning av norska och svenska, som om de pratade en 200 år gammal dialekt av nordiska och jag kunde förstå allt. De verkade överraskade över att se en svenska på besök så här mitt i vintern. «De brukar komma på våren, eller sommaren, kyrkfolket från Sverige. Inte en ung pika med en kamera mitt i vintern!», sa de. Vid sidan av bänken stod Lida. Hon stod i sin stickade kofta, sina ullsockar och långkalsonger instoppade i tofflorna, en blommig kjol och en brun mössa neddragen över pannan. Munnen lite på sne. Jag kunde se att hon uppmärksamt följde med i vad som sades. Hon lyssnade och jag lade märke till att hon försökte komma in i samtalet, men hennes röst var så lågmäld och hon pratade så långsamt att hon hela tiden blev avbruten. Nästa dag tog jag Lida till sidan för att prata med henne ensam. Jag lyssnade på hennes röst genom mina hörlurar. Hennes röst var, trots att hon pratade så lågt, genom mikrofonen mörk och djup. Mitt intresse för de andra kvinnorna bleknade när jag hörde ljudet av Lidas röst.

Lida-vid-grav.jpg

Lida är en naturlig berättare. Hon är en betraktare som famnar stor livserfarenhet. Ofta kommenterar hon sin omgivning, dramatiserar den och speglar sina egna upplevelser i andras liv. Lida har aldrig lärt sig skriva och läsa men har trots det ett otroligt språköra. Hon talar både ukrainska, ryska, komi, tyska och polska, gammalsvenska och hon förstår min rikssvenska. Lida verkar ha lärt sig språken i mötet med andra, av att noggrant lyssna på vad andra säger.

Lida handlar om livet, om det storslagna i det vardagliga berättandet som en gåta. Det är en film om känslor, familjeband, längtan och saknad. En film som arbetar mellan minne och nutid, om hur våra känslor kan förflytta oss tillbaka, hur vi minns och hur våra upplevelser skapat oss och hur våra minnen behandlar och reflekterar vad vi blivit till.

I arbetet med Lida har jag försökt att få tittaren att se mellan raderna i berättandet, för att få filmen att bli till något mer än ett porträtt av en människa, av ett liv. För det fulla spektret av en människa kan inte beskrivas, inte ens en författare som varje dag skriver om sitt eget liv, eller sin egen kamp, kan nå fram till full sanning. Men detta gör det inte mindre intressant för mig, snarare tvärtom. Genom att ge filmisk tid till detaljer, förstora upp dem eller skala av scener till att handla om vardagliga detaljer och känslor försöker jag aktivera association och identifikation. Det är väsentligt att lokalisera vad det är i huvudpersonen som jag själv identifierar mig med, vilken detalj gör att jag relaterar till mina egna känslor? Lida fick mig att spegla mina egna känslor av saknad i hennes, på ett sätt som gjorde att jag kände en viss tröst. Lida var klok, stark och poetisk. Jag ville göra filmen precis som henne, stark och poetisk.

Våra känslor är sällan styrda av en konsekvens ensam. Hur vi reagerar styrs alltid från flera olika håll. Lidas liv bredde ut sig som en gåta, vilket gjorde att jag senare lät filmen följa gåtan som berättarstruktur. För Lida var hemlighetsfull, hon liksom viskade en pusselbit i taget, på samma sätt utvecklades lustigt nog också processen med själva filmandet.

Till att börja med trodde jag filmen bara skulle utspela sig i Ukraina men allteftersom åren gick började det gå upp för mig att filmen sträckte sig utanför Ukraina. Lida hade berättat att hon hade en son i S:t Petersburg som hon tappat kontakten med. Senast hon hörde något från honom var på hennes födelsedag för många år sedan, men då hade Lida varit för svag för att svara. Nu visste hon bara att han bodde på Zagrebskiboulevarden i S:t Petersburg, numret hade hon glömt. Jag gav mig i kast med att försöka lokalisera honom.

John Berger har sagt något i stil med att berättelser försätter lyssnaren i en slags «eternal-presence», något som kanske skulle kunna jämföras med hur vi upplever våra minnen? För även när en människa går bort, finns den kvar i vårt minne eller kommer tillbaka när vi berättar om henne för en annan.

HusMen det tog ett par år innan jag hittade sonen. 2012 åkte jag till Pine Ridge i South Dakota, USA. Där gjorde jag min första långa dokumentärfilm med samma namn. Filmen följer, lite som i en stafett, olika unga i ett reservat för native americans. Vi var två i teamet. Jag tog ljud och regisserade (och klippte senare), Nadim Carlsen plåtade. Under sju sommarveckor (2+5) spelade vi in filmen.

För varje ny film utvecklas och anpassas min metod efter de medverkande och efter inspelningsplatsen. Jag måste lyssna, se i ögonen och närvara för att kunna arbeta på en plats eller med en person. När jag gjorde Pine Ridge hade jag en ganska speciell metod. För att försöka lösriva mig från vad jag trodde mig veta eller hade läst om platsen tidigare, skulle källan alltid vara den person som stod framför mig. Ofta gick jag därför in i en intervjusituation utan särskilt många frågor. Jag var nyfiken på att försöka få berättat, vad de medverkande ville berätta för mig. Jag insisterade på att om jag gav tid och lyssnade vill jag få höra det som låg närmast deras hjärta. Med berättelserna, informationerna jag fick från dessa intervjuer gick jag vidare med att teckna vilka scener jag ville göra. Ibland kom scenerna först, intervjun efteråt, eller uteblev intervjun, om scenerna jag filmat stod starkt i sig själva. Men som oftast innehåller min research intervjuer och jag gör ingen skillnad på research och inspelning, dessa två moment sker alltid parallellt för mig.

Arvid

Något år efter att Pine Ridge var klar hittade jag äntligen Lidas son. Arvid berättade när vi träffades, att Lida hade en lillasyster. Hon hette Maria och bodde i Sibirien, i närheten av de Gulagläger som Lida varit i som barn. Jag åkte till Maria. Filmen tog en slags stafettliknande form just som filmen också gjort i Pine Ridge, men den här stafetten hade större geografiska avstånd, till och med mellan länder som låg i krig med varandra. De stora avstånden mellan huvudpersonen, hennes son och hennes syster gjorde att jag lät detaljer ur deras gemensamma minne få återknyta dem till varandra. De möttes inte i verkligheten, men i drömmarna, i deras minnen såg de sin son, sin mor och sin syster.

John Berger har sagt något i stil med att berättelser försätter lyssnaren i en slags «eternal-presence», något som kanske skulle kunna jämföras med hur vi upplever våra minnen? För även när en människa går bort, finns den kvar i vårt minne eller kommer tillbaka när vi berättar om henne för en annan.

När Chantal Akerman gick bort i oktober 2015 var jag låg i flera dagar. Jag hade verkligen tänkt mycket på att jag ville träffa henne. Jag hade nästan ett behov av att få träffa henne. Jag älskar Hotel Monterey och News from home. De långa obrutna tagningarna, hur hon använder sig av stillheten och voice-over. Akerman arbetade med tiden. Såväl Pine Ridge och Lida som Epifanía och min nya film Transnistra är delvis inspirerade av just dessa två Akermanfilmer, på grund av hur de behandlar den filmiska tiden.

Att film bevarar tid och att filmen om Lida utspelar sig både i vardagliga situationer i Lidas liv på ett ålderdomshem i Gammalsvenskby men också i hennes minnen när hon berättar dem för mig, gjorde det intressant att arbeta med 16mm. Inte bara för att det analoga filmandet för mig har en starkare, mer taktil närvaro rent visuellt i jämförelse med det digitala, men att det också finns en filosofisk tanke om förgänglighet och skröplighet i 16mm-materialet precis som när vi berättar om ett minne.

Av Anna Eborn 25 jan. 2017