Nordisk Film/Sophia Olsson

Amanda Kernells festivalaktuella Sameblod hyllas

«Kernell besitter intelligensen att filma detta ‹förräderi› inom ramen för en räcka sensoriska upptäckter...» Franska kritikern Charlotte Garson imponeras av «Sameblod», som tävlar på Göteborg filmfestival och får vanlig biopremiär 3 mars.



En man knackar otåligt på dörren till ett hotellrum: «Mamma? Christina?». De båda tilltalen betecknar vackert en och samma person, och det är i denna spännvidd som Sameblods svåra förutsättningar tar form, Amanda Kernells på en gång rika och behärskade debutfilm. I bil har Christina låtit sig köras av sonen till de norrländska fjällen, hennes hembygd, men väl där spjärnar hon emot. Åttioåringen har aldrig tidigare återsett sin samiska familj; endast hennes systers död tar henne tillbaka till detta folk med ett språk som, låter hon tydliggöra, tycks henne främmande. Utan att yttra ett ord hör hon turisterna på hotellet ondgöra sig över dagens version av samefolket: de charmiga bergsherdarna har numera mage att föra sig med dånande skotrar! Den gode vilden är inte längre vad den en gång var…

Filmen består av en enda lång flashback som detaljerat redogör för skälen till kvinnas fjärmande, sammanfattad i hennes namnbyte: vid födseln hette Christina Elle Marja. Hon märkte gärna renar fångade med lasso innan skolplikten införd av den svenska regeringen gick hårt åt hennes syster och hela bygden. Filmen återskapar det perversa i 1930-talets paternalism: systrarnas ljuvt blonda lärarinna charmas av Elle Marjas kunskapstörst, men i denna beundran ingår inte att neka en officiell delegation på besök att fotografera eleverna nakna för rasistiska syften stödd på frenologi.

Mätning

Offer för aversionen från grannarna intill skolan hålls de samiska eleverna, tvingade att tala svenska men «bevarade» i sin traditionella kostym, under kontroll men samtidigt på avstånd; deras läroplan förbjuder dem att studera längre än en viss nivå.

Amanda Kernell ägnar sig föga åt formaliserat effektsökeri: i scenen där flickorna mäts som av en hästhandlare, låter hon oss bara höra bränningen när den gamla kamerablixten går av, en märkning lika grym som mekanisk. Ändå befinner vi oss långt ifrån den extrema obsceniteten i framställningen av kroppar (senare kadaver) av en svart kvinna framför det franska 1700-talets aristokrati och medicinska elit, ett ämne som Abdel Kechiche avhandlade i den obehagliga Svart venus (2009). Väsentligt mjukare förankrar förevarande debut sin behärskade kraft i de självbiografiska rötterna och samtidigt i den övertygade och omvälvande gestaltningen av Lene Cecilia Sparrok, den unga aktrisen som spelar Elle Marja. Hennes intensiva blick och hennes subtilt uttrycksfulla ansikte står i rak opposition till några som helst esteticerande eller exotiserande syften.

Scenen intill skolan, där den unga flickan misshandlas på det mest rasistiska sätt (en svensk märker hennes öra som samerna sina renar), sparkar igång manusäventyret på annan ort: därifrån gäller det för Elle Marja att upplösa sin tilldelade identitet på plats i den stora staden (Uppsala), att bokstavligen lägga sig till med svenska vanor, att dansa med svenskarna, att älska och till och med bo med dem, studera på deras läroverk, gå på deras fester. Berättelsen om ackultaration sker dock aldrig på bekostnad av huvudpersonen som karaktär betraktat: väl i staden internaliserar hon omgivningens rasistiska fördomar mot de «smutsiga lapparna», men denna perspektivförskjutning skildras utan moraliskt fördömande.

Huvudpersonen vinns inte över till det styrande lägret; utan takt försöker den nya generationen, till skillnad från föräldrarnas som omedelbart identifierar samerna, visa sin nyfikenhet för deras ursprung under förespegling av ett «antropologiskt» intresse. Filmen och dess huvudrollsinnehavare utmärker sig särskilt i att skildra denna anpassade identitet som en strategi för social överlevnad. Kernell besitter intelligensen att filma detta «förräderi» inom ramen för en räcka sensoriska upptäckter – växtligheten i en park i Uppsala, konsistensen på en gräddbakelse, den ojämna genomskinligheten i godisskålen av kristall. Ett sätt att genom sinnena avvärja annanheten, ett sätt att understryka sprickan mellan sameblod och samma blod.

(Övers. från franska Jon Asp)

Av Charlotte Garson 25 jan. 2017