Nordisk Film

I afton dans: «La La Land»

Stig Björkman ser Damien Chazalles fjortonfaldigt oscarnominerade «La La Land» och drömmer sig tillbaka till Hollywoodmusikalens glansdagar.



Den amerikanska filmen har länge hyst och haft ensamrätt till två filmgenrer, western och the musical. Ja, och kanske att film noir bör läggas till dessa. Men vad gäller den första och mest genuina genren, så tycktes den tappa fotfästet under ett tjogtal år, när man plötsligt började uppföra salooner i Cinecittá där det serverades spagetti till alla de oundvikliga glasen eller flaskorna med whisky.

Då har musikalen bättre lyckats hävda sig som en helamerikansk angelägenhet. Vissa lika vågade som lyckade försök att överföra genren till annan mark har vi sett i både Frankrike och Danmark, när Jacques Demy och Lars von Trier blåste liv i den genre som för en tid tycktes tappa luft i ursprungslandet. Där – i USA – satsade man då länge mer energi på att överföra Broadway-succéer till filmisk dräkt. Ja, och så fanns där också en australiensare som försökte blanda sig i leken, men som snarare erbjöd billig strass än äkta pärlor.

Och när så Emma Stone och Ryan Gosling, först litet prövande men så med allt större säkerhet svävar ut i sitt sång- och dansnummer, tar nostalgin över och minnesbanken öppnar för andra dansanta och romantiska utflykter i andra parker i filmens underbara värld

Men om någon tvivlar på var filmmusikalen hör hemma, så visar Damien Chazalles La La Land på kartan – och det med besked: Hollywood! Bara inledningssekvensen är bevis nog. En trafikstockning på en av infartsramperna till en av Los Angeles många motorvägar. Totalstopp! Så vad göra? Eftersom samtliga bilar tycks innehålla högst rytmiska förare: «Släpp dansarna loss, det är vår!» Och under en sex minuter lång, obruten sekvens får vi avnjuta ett sång- och dansnummer som vad gäller koreografi och kameraekvilibristik inte lämnar något övrigt att önska. Det är en inledning som säkert skulle ha kunnat få Fred Astaire, Gene Kelly, Vincente Minnelli eller Busby Berkeley gröna av avund. På deras tid kunde man ju inte ladda 35mm-kameran med lika mycket film, men jag tror ändå att de kan le uppskattande från de sfärer de nu kan befinna sig i.

Och från denna hisnande inledning är det bara att tuta och köra. Den då och då rätt så klassiska boy meets girl-historien blir snart boy loses girl tills den blir boy meets girl again. And again and again plus några oväntade turneringar, allt det som hör genren till. Vi känner igen det, och ändå känns det om inte nytt så tämligen fräscht och framför allt med en fruktansvärd vitalitet. Både Ryan Gosling och Emma Stone i de båda huvudrollerna påminner om att amerikanska skådespelare måste kunna eller åtminstone lära sig att behärska allt. Förmedlarna av Den Amerikanska Drömmen ska både kunna dra en evergreen och ha steppskorna tillgängliga i handbagaget.

dans

La La Land är framför allt en nostalgitripp utan större personligt ansvar. Trots att filmen smyckar sig med dagsaktuella attribut som mobiltelefoner och internet är dess känslomässiga hemvist någonstans i ett svunnet decennium. Det är knappast för intet att filmen inleds med den gammaldags loggan CinemaScope och att de båda huvudpersonerna stämmer träff på en biograf som visar James Dean-klassikern Ung rebell.

De färgstarka sammanhang som filmen lockar fram demonstrerar bara vad Hollywood alltid varit främst på: att fabricera drömmar, och helst då i Technicolor. Och filmreferenserna är legio berättelsen igenom. Emma Stones Mia har inte bara en gigantisk affisch med Ingrid Bergman på väggen ovanför sin säng. Det Hollywood och Los Angeles som hon och Ryan Goslings Seb vandrar igenom annonserar hela tiden närheten till drömfabriken.

La La Land återvänder också till den närmast mytiska arena som är spelplats för finalen i Ung rebell, Griffith Park och planetariet där. Här framför kärleksparet filmens kanske vackraste och mest intima musiknummer, «A Lovely Night». Ett rosafärgat skymningsljus vilar över scenen, när Mia sätter sig ner på parkbänken för att byta ut sina högklackade mot steppskorna, som hon förståndigt nog har burit med sig i en tygpåse.

Och när så Emma Stone och Ryan Gosling, först litet prövande men så med allt större säkerhet svävar ut i sitt sång- och dansnummer, tar nostalgin över – åtminstone för den här betraktaren – och minnesbanken öppnar för andra dansanta och romantiska utflykter i andra parker i filmens underbara värld.

Som den i Central Park som anlagts i Metro-Goldwyn-Mayers ateljéer, med en nästan identisk parkbänk som i La La Land. Här begår Fred Astaire och Cyd Charisse en av de vackraste dansscenerna i Vincente Minnellis Den stora premiären till tonerna av «Dancing in the Dark». Det är romantik på högsta nivå, när de båda vitklädda svävar ut i en romantisk pas de deux – ett dansfrieri som tycks trotsa tyngdlagen.

Eller en annan park från samma ljuva 50-tal, i Joshua Logans, där Kim Novak kommer på den briljanta idén att bjuda upp William Holden till dans. Utflykt i det gröna är ingen musikal, och varken Holden eller Novak kan sägas ha varit skådespelare med dans som specialitet. Men en nästan magisk förtrollning uppstår när de under sin tête-à-tête förlorar sig till tonerna av en romantisk evergreen, «Moonglow», och bjuder på den sinnligaste, för att inte säga den mest erotiskt laddade pardans som bränts in på celluloid.

Både «Dancing in the Dark» och «Moonglow» och «A Lonely Night» finns att avnjuta på Youtube. Men se hellre La La Land från början till slut och gärna också Den stora premiären och Utflykt i det gröna. Det är inte kattskit det heller.

Av Stig Björkman 25 jan. 2017