Njutafilms

Januari är biofilmens högsäsong

Det var länge sedan biorepertoaren hade så många förstklassiga filmer att erbjuda, såväl ett par svenska som flera utländska Cannesfilmer. Och i veckan inleds 40:e upplagan av Göteborg filmfestival.



«När man gillar något är det vintage, när man inte gillar något är det bara gammalt», säger Sonia Bragas änka i den brasilianska filmen Aquarius, som en resumé för hela hennes belägenhet, som hon lever kvar i kroppens erfarenheter och minnets kvaliteter och vägrar låta sig köpas av det byggföretag som hyser nya fräscha planer för hennes våning i det en gång så mondäna bostadshuset vid havet.

På ett sätt handlar Kleber Mendonça Filhos film om smak och ståndaktighet i förening, att våga stå upp för det man en gång gillade (och ännu gillar), eller låta sig kvävas och inrättas i tidens gång – där det gamlas vara i bästa fall gäller som borgerlig fernissa, knappast något att bygga en ideologi eller en andligare tillvaro på.

Claras förhållningssätt låter sig appliceras även på filmens område. Med den digitala filmkopian som norm har biomarknaden för äldre film fått ett ordentligt uppsving på många håll världen över

I ljuset av Brasiliens framstegsoptimism (historielös eller helt nödvändig) har vi alltså en pensionerad yrkeskvinna, en framstående musikkritiker som lever med sina vinylskivor och tar plats som den föregivna bilden av en man. Clara har varit bitvis frånvarande under barnens uppväxt för att utöva sitt yrke, skriva sina böcker, leva sitt liv. Hon låter sig passas upp av husan och är fortfarande förmögen att på infall ringa in en ung vacker älskare. I 30 år har hon överlevt bröstcancern, maken 17 år.

Claras hårda dom över sin genomkorrumperade samtid adresseras också de vuxna barnen, som ber henne tänka om och gå med på byggföretagets propå, presenterad av en ung USA-skolad svärmorsdröm till kohandlare. Som ett barn och en gammal dam på samma gång visar Clara integritet. Också med den yngsta dottern – nyskild och ensamstående – vägrar hon att kompromissa. Hon är oförsonligt rak, skyr inte orden, citerar (som så ofta) musiktexter, här för att illustrera dotterns enfald, samtidigt som hon älskar henne.

I en recension i Svenska Dagbladet (20 januari) såg Jan Lumholdt, inte utan skäl, en brasiliansk Harriet Andersson. Mina tankar gick främst till Ingrid Bergman, i första hand till hennes pianist i Höstsonaten, den välkända passagen när modern förebrår Liv Ullmanns dotter hennes pianospel – i en annan bild av bristande kommunikation och generationskrockar.

aquarius

I andra hand till Ingrid Bergman mer i egen person, senast från Jag är Ingrid, yrkeskvinnan som står upp för sig själv trots omgivningens dom (som drabbar kvinnan så mycket hårdare), öppen för att välja sig själv före barnen, utan att sluta älska dem. För Clara gäller samma sak. Med en förmåga att sätta värde på det som varit – och det som är – utan att nödvändigtvis tänka decennier framåt i tiden och på kommande generationer. «Sluta prata om mina barn», säger hon vid ännu ett övertalningsförsök. Samtidigt som hon står emot samtidens rivningsiver är hon ingen kategorisk bakåtsträvare. I en intervju med en ung (tondöv!) journalist säger hon sig kunna leva också med det digitala, även om hon föredrar analogt.

Claras förhållningssätt låter sig appliceras även på filmens område. Med den digitala filmkopian som norm har biomarknaden för äldre film fått ett ordentligt uppsving på många håll världen över. Inte bara i filmens högborg Paris, stadig hemort för repriseringar (och världsledande exploatör av hallstämplad filmcelluloid). Utan också i Sverige, genom distributionsbolaget Nonstops klassikersatsning som inleddes i somras. Nu stiger tillförsikten ytterligare. Inte bara för att samma bolag tillsammans med Njutafilms håller på att göra om gamla Bio Capitol på S:t Eriksplan i Stockholm till en modern kvartersbiograf, med avsikt på smalare film och repriser av gamla. Utan också för att en viss allmänhet verkar vara engagerad i företaget. På en månad har de nya biografägarna genom Kickstarter fått ihop över 1,4 miljoner (om ingen förlängning görs så avslutas kampanjen 25 januari).

Man vill gärna ta händelsen som intäkt för ett levande biointresse, mer än ett enkelt sätt att ge sitt bidrag till föreställningen om en levande stadsbild (även om inget kan uteslutas). Så parallellt med att mer planenliga saker händer på biomarknaden, som att Bonnier säljer SF Bio till amerikanska jätten AMC – händelse enligt rådande globalt narrativ – tycks det också finnas motkrafter.

Också med en blick fästad på januaris bioprogram finns det anledning att, i alla fall tillfälligt, vara optimist. 2017 räknar redan in flera förstklassiga utländska premiärer samt två personligt hållna svenska filmer (av oetablerade filmskapare). Inte minst är det några fantastiska skådespelarprestationer som står i förgrunden: Isabelle Huppert i Elle och (ännu Dagen efter denna), Adam Driver i Paterson, Casey Affleck i Manchester by the sea och Can Demirtas i Måste gitt – för att inte tala om Sonia Braga i Aquarius. Det är svårt att föreställa sig filmerna utan dessa personers insatser.

Det är också nu som biobesökaren verkligen kan skörda frukterna av förra årets kvalitet. Cannes huvudtävling 2016 tillhör tveklöst en av de främsta under 2000-talet. Ännu fyra månader efter premiär spelar Min pappa Toni Erdmann stadigt på biograferna, och snart med en chans på en Oscar. I Cannes blev den däremot helt utan pris. Liksom Paterson, Elle och Aquarius, vilket inte nödvändigtvis vittnar om felaktiga val – även om man kan ha starka åsikter om det – utan om hur hög kvaliteten faktiskt var.

Det viktiga, ur vår synvinkel, är att filmerna – prisade eller inte – får premiär i Sverige och i nuläget är det bara två filmer som saknar biodistribution: Brillante Mendozas vackert omvälvande Ma'Rosa (som åtminstone visades på Stockholm filmfestival). Den andra, Sean Penns The last face, som vi enligt många rapporter och vittnesmål klarar oss utan. Nu gör en stark tävling i Cannes inget filmår på ensam hand, men det hjälper, eftersom små och stora marknadsaktörer är så upptagna av den.

I andra änden av biokvaliteten har vi de nationella festivalerna att lita till, alltjämt inriktade på att visa filmer utan biodistribution. På fredag invigs den fyrtionde upplagan av Göteborg filmfestival med ett uppemot 400 titlar som ännu saknar distribution. Det var också i det allting började 1978, med ett akut missnöje med den rådande biorepertoaren, en direkt ambition att erbjuda filmer som annars inte nådde svensk mark. I en expanderande filmvärld, och med en alltmer koncentrerad biorepertoar, måste det också vara filmfestivalens fortsatt viktigaste uppdrag. (Se vänsterspaltens lista med filmer utan biodistribution som inte bör missas på årets festival.)

Sedan snart tre decennier sker invigningen i funkisbiografen Draken på Järntorget, sinnebilden för göteborgsfestivalens röda hjärta. Det var nära att det gick annorlunda 1995, då biografen hotades av nedläggning. Men med hjälp av en stark samarbetspartner – GP – och flera nordiska kulturpersonligheter lyckades man skrapa ihop de 1,7 miljoner som krävdes för att bevara Draken – en händelse en salig GP-skribent beskrev i form av «praktisk socialism».

Frågan är om det skulle kunna ske i dag. I stället har vi internet, sociala medier och en framgångsrik kampanj på Kickstarter att hoppas på.

Av Jon Asp 25 jan. 2017