TriArt Film

«Exfrun» och konsten att ratas

Regissören Katja Wik och producenten Marie Kjellson berättar om den långa vägen fram till «Exfrun», en av tre svenska filmer som tävlar om Dragon award på Göteborg filmfestival.



Av åtta filmer som tävlar om en Dragon award för bästa nordiska film på Göteborg filmfestival i år är tre svenska debuter, vilket skvallrar om ett svenskt filmår att se fram emot (jämte nya filmer av Ruben Östlund, Lisa Langseth och Gabriela Pichler). En av dem som har chansen att vinna den åtråvärda miljon – som priset består av – är Katja Wik, som tillsammans med producenten Marie Kjellson driver det göteborgsbaserade bolaget Kjellson & Wik. Deras första långfilm Exfrun är, precis som bioaktuella, hyllade Måste gitt, en film förverkligad till stor del vid sidan av det officiella svenska stödsystemet.

«Jag är väldigt glad. Det här har på något sätt varit den inre bild jag sett framför mig: Att visa filmen på festivalen, och ha världspremiär på Draken. Sedan är det fantastiskt att det är biopremiär strax därefter», säger Katja Wik.

Exfrun skildrar ett skeende från nyförälskelse till skilsmässa genom en flickvän, en fru och en exfru. Den kan beskrivas som en tragikomisk skildring av hur kvinnor, omedvetet eller medvetet, blir tilldelade en roll som de sedan inte kan ta sig ur och där resultatet inte sällan blir otillfredsställelse och bitterhet. 

I filmen ser vi en nyförälskad flickvän (Ellen Olaison), som blir kritiserad av sin pojkvän för att hon tar för mycket plats och beter sig uppseendeväckande glatt. Hon börjar tvivla på sig själv och förändrar sitt beteende för att göra honom tillfreds. Frun (Nina Zanjani) är en tvåbarnsmamma, som en gång gjorde den förändring som krävdes. Nu, tio år senare, får hon inte längre den uppmärksamhet och uppskattning hon vill ha från sin man, och hur hon än bär sig åt så är det inte hon som är roligast längre.Ytterligare tio år senare är Exfrun (Maria Sundbom) frånskild. Hon månar om barnen, har ett stort kontrollbehov och svårt att gå vidare i livet.

katja

«Jag får ofta frågan: ‹Men tror du inte på tvåsamhet?› Självklart gör jag det, relationer och kärleksrelationer är bland det viktigaste som vi har i våra liv. Men de måste hanteras på rätt sätt. Jag tycker det är viktigt att vara mån om sin integritet. Det är lätt att börja förändra sig, anpassa sig och förneka det som är dåligt och som inte fungerar. Jag tror många par lägger mycket energi på att upprätthålla en fasad. Det anses mer lyckat att ha en partner än att inte ha en. Men man kanske inte är så lycklig. Eller fri… Vi romantiserar lätt kärleken, bilden av hur det är att bli älskad och omhändertagen. Kvinnan blir ofta tilldelad, eller tar sig en roll, som egentligen ingen vill ha. En roll som är begränsande och saknar framåtrörelse. Och i vilken många anpassar sig och förändrar sig för att leva upp till någon annans förväntningar. Vi borde börja förhålla oss till våra egna liv som individer i stället. Sluta identifiera oss, eller låta oss bli identifierade, som kvinnor och istället som människor», säger Wik.

Det är samma med det stora fokuset på manus i början, att länken mellan manus och färdig film är så tydlig. Får man okej kan man ju ändå göra hur som helst sen, kanske funkar det man tänkt, kanske inte. Det är komplicerat, men det måste finnas en annan typ av väg!

«Kombinationen kvinna och bitterhet är så negativ. Därför tror jag många kvinnor motarbetar den. Men många hamnar där till slut ändå. Egentligen tror jag att bitterheten beror på besvikelse. Över att uppoffringar, all kärlek och allt engagemang inte gav något tillbaka. De blev en ‹bekvämlighet› för någon annan, men för en själv bara en uppoffring – som ingen egentligen bad om. I tvåsamheten borde vi gå jämsides, men mot våra egna mål och värderingar. Inte anpassa oss efter någon annans, som vi själva i slutändan kanske inte mår bra av. Det har varit viktigt för mig att göra en hel film om denna belägenhet. Att skildra kvinnorna ledsna, arga, besvikna, sköra, motarbetade och begränsade i en hel film. Jag ville ta upp den här tematiken på allvar och ge utrymme för reflektion», fortsätter hon.

I Exfrun får vi det utrymmet. Under ett begränsat antal väldigt vardagliga händelser och situationer, ibland mycket jobbiga, ofta väldigt roliga, får vi chansen att identifiera oss med kvinnorna i de olika faserna och känna igen oss, både i dem och i pojkvänner, äkta män och exmän. Varenda ruta är omsorgsfullt komponerad och andas filmens tematik.

«Jag är otroligt glad att jag har hållit fast vid den vision jag hade från början; att slutresultatet är den film som jag och Marie ville göra. Det finns så många olika kriterier, som ska uppfyllas för att kunna få göra en långfilm, att det är lätt att missa det viktigaste!» 

Men det har krävt sin ansträngning. Redan i april 2013 skrev Katja Wik manusunderlaget, efter att ha vunnit publikpriset på Göteborg filmfestival med sin kortfilm Offerrollsretorik, en film med samma tematik. Bolaget fick stöd för manusutveckling från Svenska filminstitutet, men sedan var det stopp. Ansökningar om produktionsstöd hos tre olika långfilmskonsulenter fick avslag, i olika skeden. Ett av dem kom våren 2015 när duon redan hade gått i produktion och spelat in en tredjedel av materialet. 

«Då var vi ett sådant läge att det inte fanns någon återvändo. Jag ville absolut göra långfilm, det var viktigt för mig att den här tematiken fick ta den platsen», säger Wik. 

zanjani

Man skulle kunna tro att det skulle ha varit lättare. Kjellson och Wik kom från flera års jobb med internationellt framgångsrika filmer på Plattform produktion, där Marie Kjellson var vd och senast producerade Ruben Östlunds Turist och där Katja Wik bland annat rollsatt Turist, Play och De ofrivilliga. Trots detta och trots den uppmärksammade kortfilmen, så blev det stopp.

«När en arbetat i branschen tillräckligt länge upphör en att förvånas! Men det är klart att det var tungt att få avslag från tre långfilmskonsulenter efter varandra», säger Marie Kjellson.

«Jag ser inte avslagen som personliga. Även om de motiveringar som kommer med kan vara ganska hårda. Det är en politik som pågår just nu, med kriterier vars inriktning vissa faller offer för, och det är svårt att avgöra vad som beror på vad. Men jag undrar hur många röster och filmer vi aldrig får se, som inte följer riktlinjerna och som inte har förmågan eller orken att armbåga sig fram», säger Wik.

Hon menar att man kanske inte anser att filmen behandlar ett ämne som är tillräckligt intressant eller har tillräcklig tyngd för att uppfylla långfilmskriterierna och att den måste bli tydligare för att man ska kunna förstå de tre kvinnorna. Att det måste hända något mer omvälvande. (Vilket kan tyckas ironiskt eftersom det är just det faktum att det inte gör det som gör den färdiga filmen så angelägen och skiljer den från de flesta andra svenska filmer med ambitionen att behandla något i grunden stort och livsviktigt.)

«Skeenden i relationsfilmer sätts ju ofta igång genom något allvarligt som sker, en filmisk vändpunkt; ett barn dör, en hemlig affär, en av de älskande blir sjuk. Men jag ville inte lägga in något sådant. Så på något sätt gick jag emot mina egna intressen vad gäller finansiering. Det är ett pris jag fått betala», konstaterar Wik.

unga paret 

Återstående två tredjedelar av Exfrun spelades också de in under 2015, under endast 15 inspelningsdagar, plus en hel del repetitionstid. Inspelningen möjliggjordes helt och hållet tack vare finansiering från Film i Väst (som varit med i projektet redan från början) och egna insatser.

Sista avslaget från Filminstitutet kom på våren 2016 när det var dags för postproduktion. 

«Jag tog ett jobb som servitris på Åstol under sommaren. Både Marie och jag fick ta andra jobb för att klara ekonomin. Det var intressant att praktiskt distansera sig, för att kunna inse vad som var viktigt över huvud taget, för filmen, arbetet och livet. När jag inte jobbade satt jag och klippte och testade min grundidé. Och pressen släppte.»

Ett bidrag från Göteborgs stad blev räddningen, tillsammans med hjälp från ett antal postproduktionsbolag, som trodde på filmen.

«Det har hela tiden funnits ett stort intresse för filmen, men inga pengar. Vad gäller postproduktion så blir det så skevt att det är ett slags ofärdig version som ska recenseras och bedömas. Det är samma med det stora fokuset på manus i början, att länken mellan manus och färdig film är så tydlig. Får man okej kan man ju ändå göra hur som helst sen, kanske funkar det man tänkt, kanske inte. Det är komplicerat, men det måste finnas en annan typ av väg!»

Katja Wik håller parallellt på med en master på Akademin Valand film i Göteborg, där hon tittar på förhållningssättet inom stödsystemet vad gäller hur man avgör om en film är «bra» eller «dålig». Och hon tycker att det finns områden som kommer alldeles för mycket i skymundan och som borde få större plats i den nya statliga filmpolitik som nu ska formas. 

«Det är drabbande för filmbranschen som sådan att det ser ut som det gör. Att filmer finansieras genom teknikföretag som ställer upp gratis eller att team och skådespelare ställer upp och finansierar genom andelar och sin egen insats. I längden går det inte att jobba på hög nivå utan att betala sina anställda på ett anständigt sätt. Egentligen har alla dessa filmer ganska höga budgetar. Det är inte bara filmaren och dennes vision som bli lidande av att man väldigt länge inte vet om en film blir av! Det är oerhört komplext.»

«Jag tror att svensk filmpolitik skulle må bra av lite mer the long tail-teori. Att titta på hela bilden och över tid i stället för att dra slutsatser om vad som är bäst grundat på kortsiktig historik», säger Kjellson.

«Sedan tycker jag att vi ska fundera lite över vilket klimat vi har i filmbranschen och vilket liv vi vill leva. Branschen börjar likna nöjesbranschen, där personlig framgång blir viktigare än att kunna ge anställda och team lön. Man får aldrig glömma den enorma insats alla har gjort, efteråt, när man själv når framgång och kommer över puckeln. Inte låta sitt eget kreativa behov styra, utan att också tänka på dem som är kvar. Jag är så oerhört glad och tacksam över det samarbete jag har haft med mina modiga skådespelare, mitt team och alla som arbetat med, engagerat sig i, och stöttat den här filmen», säger Wik med eftertryck. 

«Min uppfattning är att vi i dag har långt fler möjligheter att arbeta med film utanför systemet än de generationer som föregått oss, både i avseende på produktion och distribution. Men ekvationen möjlig/anständig bygger naturligtvis på vilka resurser som en produktion kräver och vilka krav vi ställer på oss själva när vi gör den», poängterar Kjellson.

När det var extra motigt under våren ringde Wik upp Ebba Witt Brattström och Åsa Nilsonne för att de skulle titta på en version av Exfrun. Hon ville få feedback genom att ifrågasätta sitt ämne och den tematik hon stenhårt trott på hela tiden. Kontakten ledde till inspirerande samtal och viktigt stöd. (Witt Brattström också kommer till Göteborg filmfestival för ett samtal vid en av visningarna. )

Framtidsplaner? 

«Framtidsplanerna sträcker sig just nu inte längre än att nå vårt mål – det vill säga att få klart leveransmaterialet till premiären. Sedan vill jag fira, samla ny kraft och utvärdera», säger Marie Kjellson.

«Ja, vi är mest intresserade av att vara här och nu. Reflektera över och utvärdera arbetet med den här filmen. Det har varit härligt att få djupdyka så här i något som intresserar en. Det ska också bli så skönt att slippa få frågan: ‹När blir filmen klar?›», tillägger Katja Wik.


Fotnot:
 Exfrun, med svensk biopremiär 17 februari, distribueras av Triart. Ett fjärde avslag gick till bolagets ansökan om lanseringsstöd hos Filminstitutet. Beslutet motiverades bland annat med att filmens publikpotential var begränsad till en liten grupp. Samtliga visningar av filmen på Göteborg filmfestival sålde slut direkt när biljetterna släpptes.

Av Camilla Larsson 25 jan. 2017