TriArt Film

Ostens «Demoner» är ren skräck

I en replik till Malena Jansson artikel om barnfilm på undantag skriver Vanessa Crispin att Suzanne Ostens «Flickan, mamman och demonerna» borde ha lanserats som den briljanta skräckfilm den är.



Av en slump fick jag en inbjudan till en förhandsvisning av Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna på Bio Rio i Stockholm förra året.

Jag hade följt debatten om filmens kontroversiella innehåll, läst om Statens medieråd som sa att filmen «kan medföra stark rädsla, oro och förvirring och kan vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år». Detta var såklart en besynnerlig sak att säga om en film som Suzanne Osten intygat är för barn. Naturligtvis gjorde detta uttalande mig nyfiken på att se efter om detta stämde.

Resultatet som jag kom fram till efter att filmvisningen var över – de (få) barn som satt i publiken var smått katatoniska – var att Suzanne Osten hade gjort en briljant skräckfilm, och att det var en ren tragedi att filmen inte hade marknadsförts som en uppföljare i spåren av Låt den rätta komma in.

Låt den rättePoängen som jag vill komma till här är att Malena Janson har helt rätt i sin artikel. Det var bara 7 000 besökare till Suzanne Ostens film förra året, men det kanske inte har något att göra med kritiken den fick, utan hur den marknadsfördes.

Den andra filmen som Janson jämför Suzanne Ostens film med är Zootropia. Det är här som det blir lite klurigt. Sammanlagt så sågs den av många fler än de svenska barnfilmerna under året. Detta, menar Janson, visar på att svensk barnfilm är bra, men ingen ser dem. Det som säger att den svenska barnfilmen är «bra» utgörs av högt kritikerbetyg, som bl a Suzanne Ostens film fick.

Därför inkluderingen av våld, som i stället för att klassas som onödigt och lite för brutalt, ses som konstnärligt och nödvändigt

Men hur var det nu, hon hade inte gjort en barnfilm på över 20 år? Och Disney, som står ansvarig för Zootropia, kommer ut med ca två-tre filmer per år. Varje år. Budgetmässigt så ligger också dessa två filmvärldar långt ifrån varandra, och Disney gör sitt levebröd på att producera film som riktar sig till barnfamiljer, och har gjort det sedan 1930-talet.

Det finns en anledning till att svenska barnfilmer i modern tid ofta klassas som «vuxenfilm», och det är inte på grund av att de innehåller realism, utan surrealism och skräck som barn inte vet hur de ska bemöta. Alltså var det inte dysfunktionella familjeförhållanden eller elaka barn som gör att filmer som Elvis! Elvis!, Zozo och Flickan, mamman och demonerna att klassas som otäcka för barn.

Elvis

Ett exempel (av många) från Suzanne Ostens film är en av mammans hallucinationer, en man som skär av sin näsa och öra samtidigt som han skriker in i kameran. Ett annat exempel är hur vi ser mamman sticka hål i sin kind med en nål, upprepade gånger så att det blöder. Som sagt, en utmärkt skräckfilm som jag vet att många uppskattar i just sådana sammanhang, men en barnfilm är det inte. 

Jag tror att svensk barnfilm däremot har velat utmärka sig länge som något nytt och banbrytande som ska locka fler biobesökare, men inte vetat hur detta ska gå till. Därför inkluderingen av våld, som i stället för att klassas som onödigt och lite för brutalt, ses som konstnärligt och nödvändigt.

Att jämföra svensk barnfilm med något så gigantiskt som Disney är en jämförelse som aldrig bör försökas på – utan man ska snarare se tillbaka, så som Janson beskriver, till den blomstrande åldern av barnfilm i Sverige under 1960- och 70-talet, och tänka efter varför just de äldre barnfilmerna tilltalade oss mer än de barnfilmer som produceras i dag. Är det för att vi fortfarande vill jämföra oss själva med Hollywood och Disneys prinsessfilmer i dag, och blir för koncentrerade på att skapa något som liknar motsatsen, i stället för att dra inspiration från dessa källor?

Av Vanessa Crispin 20 jan. 2017