Nordisk Film/Sophia Olsson

Kim Skotte hyllar «Sameblod»

«‹Sameblod› är en av de bästa skandinaviska filmerna om konflikten mellan tradition och individualitet som jag kan minnas att jag sett.» Politikens Kim Skotte drabbas av Amanda Kernells debut.



Skam tycks väldigt i tiden, inte minst tack vare den norska tv-serien med samma namn. Oftast i form av en vag skamkänsla. Amanda Kernells Sameblod handlar däremot om en mer konkret skam.

Filmen handlar på ett sätt om kolonialtidens skuld och skam, men både subtilt och starkt genom att införliva skammen hos en representant för den undertryckta minoriteten. Därmed pekar Kernell på en helt central problematik i förhållande till minoritetskulturer. Nämligen ett slags survivor’s guilt, som följer den undertryckta kulturens avhoppare som en mörk skugga på väg ut i ett nytt liv som mer eller mindre assimilerade medborgare.

Sameblod äger rum i 1930-talets norra Sverige och beskriver verkningarna av en intern kolonialisering. Som nomadfolk passade samerna illa i den självmedvetet, borgerliga nationalstaten. Att vara lapp stod endast högt i kurs hos antropologer, etnografer och eugenetiker. För svenskar i gemen var lapparna lika med jojkande, illaluktande och knäböjande representanter för en primitiv kultur.

På ett konkret historiskt plan skildrar Amanda Kernells debut konsekvenserna av den rashygieniska tankegång som var starkt framträdande i Sverige under 30-talet. Väl endast i nazityskland uppbackades eugenetiken mer än i Sverige, där man till och med stod sig med ett rasbiologiskt institut i Uppsala.

På ett personligt plan skildrar filmen den internaliserade koloniseringen och det traumatiska utträdet för sameflickan Elle Marja, som vänder ryggen till sin kultur, byter identitet och lever under moderna former i rollen som den svenska läraren Christina.

Sameblod ramas in av en effektfull prolog och epilog i nutid, där den gamla Christina återvänder hem till sin systers begravning. Njenna förblev same medan Elle Marja brände samedräkten, tog på sig kjol och vände sig mot sina egna för att leva sitt liv i hemlighet.

Hur reagerar man om man får veta att man är underutvecklad?

Med känsligt poetisk blick för naturens bilder skildrar Amanda Kernell en historia om just detta. Elle Marja är varken beredd att acceptera sitt öde eller låta sig kuvas. Därför måste hon rycka upp sina rötter och betala ett pris som inte är förhandlingsbart.

Det moderna livet med baler, storstäder och utbildning lockar, men det är snarare förödmjukelserna som får Elle Marja att hoppa av. Här frammanar Kernell några scener som jag inte kommer att glömma i första taget.

Naken

Då Elle Marja tvingas klä av sig naken framför rasbiologer på besök från Uppsala bränner sig bilden av hennes skam fast på näthinnan som kanonfotografens magnesium. Eller som när hon blir brutalt öronmärkt av en grupp svenska pojkar och liggande fasthållen på marken med  samma kraftlösa, halvdöda blick som hos en ren i färd med att märkas.

Elle Marja får uppleva systemets dubbelmoral. Samerna skall gå i skola, men de får inte lära sig för mycket, eftersom de förväntas tillbaka till nomadlivet, som man vill bevara och hålla rent på samma sätt som man håller det övriga Sverige vitt.

Berättarvinkeln är det allt avgörande greppet i Sameblod. Filmen berättar en skamfull historia om rashygien och förtryck av en urgammal minoritetskultur, men den gör det genom att visa den skam som de förtryckta måste lära sig att leva med först efter ha låtit sig brännmärkas av de andras blickar.

Lene Cecilia Sparrök är oförglömlig i rollen som den på en gång viljestarka och trasiga Elle Marja. Sparrök är liksom övriga samebarn i filmen själv same, vilket är helt essentiellt för filmens utomordentliga trovärdighet. Amanda Kernell har också samiska rötter, men hennes film behöver inte gratis pluspoäng för etnisk autenticitet hos de medverkande. Kernell belyser med ett lika klart som intelligent dubbelperspektiv huvudpersonens dilemma och de två kulturer hon står splittrad mellan. Ett val som ställs på sin spets när Elle Marja skjuter sin mor ifrån sig av den våldsamma och förtvivlade skälet att hon inte längre vill vara ett «förbannat cirkusdjur».

Sameblod är en lokal svensk berättelse som kommer att väcka genklang överallt där minoritetskulturer kämpar med sin splittrade identitet. Men det är också en film som på konkret historiska och politiska grunder bör röra om i Sverige.

För det första för att den beskrivning av den skamliga institutionalisering av 1930-talets svenska rasism. För det andra för att Sverige ännu inte har godkänt den internationella ILO-konventionen 169 från 1989, som vill ge samerna samma rättigheter som ett infött folk inom nationalstaten.

Sameblod är en av de bästa skandinaviska filmerna om konflikten mellan tradition och individualitet som jag kan minnas att jag sett.

(Övers. från danska Jon Asp)

Av Kim Skotte 25 jan. 2017