Scarlett Johansson och Adam Driver i Noah Baumbachs «Marriage Story» © Netflix

Från Netflix och Marvel till mumblecore och nisch

Marvel och Netflix dominerade 10-talet med eftertryck. Under det kommande decenniet måste filmälskarna bryta sig loss från konformismen som präglar repertoaren och medierna, skriver Jon Asp.



Tre av fem filmer som nyss Golden Globe-nominerades för bästa drama är producerade för Netflix, vilket är signifikativt för ett år och helt årtionde som gått i streamingtjänsternas tecken. Dramavärlden genomgår ett paradigmskifte, Hollywood-ordningen ritas om, vilket blir särskilt märkbart i fråga om ett amerikanskt pris som premierar såväl film som tv.

Förra året gjorde Netflix-distribuerade Roma rent hus från Venedig till Los Angeles; efterspelet till filmåret 2019 lär i hög grad handla om Marriage story (6 Golden Globe-nomineringar) och The Irishman (5). Även Fernando Meirelles The two popes, premiär i Netflix 20 december, är nominerad i kategorin för bästa drama.

Totalt mäktar Netflix med hela 34 nomineringar för film och tv.

Anmärkningsvärt är att endast en större studiofilm föll den hundrahövdade amerikanska pressjuryn i smaken,  femfaldigt nominerade Once upon a time in Hollywood, som dock inte valts ut i kategorin för bästa drama men väl för bästa komedi/musikal.

I en krönika häromveckan (26/11) gjorde The New Yorkers påläste filmskribent Richard Brody ett försök att omformulera det gångna filmdecenniet, i samband med att han också listade sina 27 favoritfilmer från detsamma. 10-talets viktigaste företeelse var, enligt Brody, varken Netflix eller Marvel utan mumblecore, den vittförgrenade amerikanska filmriktning som förenas i en viss lågmäldhet vad gäller berättarton och budget. Även om alla faktiskt inte mumlar så är det få som skriker ut sitt budskap.

I takt med att de stora bolagen bantat antalet produktioner och fokuserat allt mer på superhjälteepos och familjefilmer, har nya till mindre etablerade talanger alltså ägnat sig åt mumblecore. Budgetarna har sjunkit, men inte nödvändigtvis kvaliteten på verken, och definitivt inte friheten i utförandet. Brody radar upp en diger skara namn – från Greta Gerwig och Joe Swanberg till Lena Dunham och Adam Driver – som satt färg på denna alternativa scen. Vissa ryms även med verk på kritikerns slutliga lista, medan åter andra har gått vidare till större produktioner.

Det är en synnerligen amerikansk läsning, som skymmer sikten för den film som aldrig kommer i närheten av USA. Att Brody har 16 amerikanska filmer av 27 på sin lista säger inte så mycket om hans kritikerpersonlighet, i grunden starkt europeisk, som om vilka filmer han (ovan) har utsatts för under det gångna decenniet. (Eller om han inte vill alienera läsaren med alltför många obskyra utländska akter?) Ändå ligger det något väsentligt i hans meddelande, något som speglar en större utveckling. För på samma sätt som världsfilmen länge haft svårt att ta sig in USA (även om New York-scenen delvis utgör ett undantag), reser den kreativa amerikanska filmen allt mer sällan till övriga världen, allra minst till Sverige, där amerikansk kvalitetsfilm på bio är förenat med stora risker (och nästan inga besökare). Inte för att filmerna saknar genomslagskraft – ej heller kända namn – men för att publiken aldrig får syn på dem eller bara anser sig ha ett fullgott utbud i streamingtjänsterna hemma, film eller tv.

golden-exits.jpg

Följden blir att den svenska publiken går miste om många intressanta amerikanska filmer, till exempel Alex Ross Perrys senaste dramer, Golden exits (ovan, 2017) och Her smell (2018), trots stora namn och hög medelklassfaktor i liknande anda som Woody Allen och Noah Baumbach. A quiet passion (2017) och A ghost story (2017), som båda återfinns på Brodys lista, tillhör genom senkomna släpp på vod lyckliga undantag, även om det är filmer som särskilt förtjänar stor duk. Filmer av Terence Nance och Josephine Decker finns knappt alls på vod.

Filmens problem i dag är inte nödvändigtvis bristen på talang, utan hur värdefulla avvikelser göms när en allt större publik sluter upp bakom samma vanor och i samma kanaler. Det påstått rika utbudet – stora volymer – blir bara en förevändning för att ytterligare koncentrera innehållet. Filmsmaken likriktas; såväl den lokala som globala mångfalden uteblir.

För 10-talet var också årtiondet när kritikerna normaliserade Marvel och Netflix, dubbade underhållning som konst, tog död på den sista sunda cinefilin. Långa analyser gjorde varje spinoff både rumsren och angelägen. Ändlösa uppslag med uppräkningar av de bästa aktuella tv-serierna fick allt annat filmdrama att verka överflödigt; utan bekymmer kunde medelklassen avstå från både barnvakt och biovanor. Därmed hade storbolagens pr-industri i samarbete med annonsdesperata medier lyckats, det som den amerikanske kritikern A.S. Hamrah ger uttryck för i sin samlade kritikervolym, The earth dies streaming (2018):

«Box office stats determine cultural importance, which in turn determines column inches and website word counts. Identification with the system has gotten so extreme that it has replaced a functioning critical culture.»

Hur mycket exponering blev över för den konstnärliga filmen när även välrenommerade journalister gick från missnöjda till nöjda med sakernas franchise-tillstånd, själva blev «fanboys» som finkammade varje nytt spektakel på substans och mening. I dag får kulturskribenter världen över betalt för att vara konformister – det gäller förstås inte bara med Marvel. För 10-talet var årtiondet då de stora volymerna utgjorde incitamentet för så mycket, men där den den ökade koncentrationen, och bristen på alternativ, blev utfallet. Det var årtiondet när människor slutade välja innehåll själva, gick från någorlunda aktiva till helt domesticerade i hemmet.

Vad händer i framtiden? Kanske är inga radikala förändringar att vänta. Samtidigt håller något redan på att ske. Fler och fler multiplex i USA ekar tomma, andra filmländer lär möta en liknande utveckling. Kanske kommer nischen, det specifika, trots allt tillbaka. Kanske blir det svårt att återvinna förmågan att välja själv, men möjligen kan vi se förtjänsterna med några professionella som väljer åt en, eller i alla fall presenterar ett urval, oavsett om det gäller digitala kvalitetstjänster som Mubi eller den gamla, lokala biografen med nytt liv för dörren. Olika, relativt vuxna biografsatsningar, från New York till Stockholm, görs i dag som en konsekvens av att många tröttnat på superhjältar och gulliga husdjur, och inte heller nöjer sig med medelklassutbudet i Netflix. I hopp om att olika köpstarka individer då och då kan tänka sig att lämna tv-soffan.

under-the-skin.jpg

Och en förändring vill till, annars kommer många filmer som förekommer på POV:s listor med decenniets bästa filmer, att gå från en anonym tillvaro till att tillhöra en kategori filmer som inte görs alls. Filmer av en Tarr, en von Trier, en Godard – som en gång faktiskt rymdes på kultursidorna (för innehållets skull) – utgör antitesen till den underhållningsindustri som blivit standard i dag.

Vad händer med vår syn på film och berättande när måste allting följa särskilda mallar och formler, bågar och kurvor. Hur ska vi ta till oss det icke-linjära, hur ska vi stå ut med det tålamodsprövande och det outsagda, om vårt seende aldrig sätts på prov, om våra vanor aldrig utmanas?

Av Jon Asp 13 dec. 2019